Språkbruk ger råd och rekommendationer i språkliga frågor, tar upp aktuella teman i svensk språkvårdsdebatt, presenterar undersökningar som gäller svenskan och informerar om nyutkomna ordböcker och annan litteratur.

« Språkbruk 4/2002

Taal dialekt i staan!

 Sandra Bernas
Bilder: Sandra Bernas

Den nyutnämnde professorn i nordiska språk vid Helsingfors universitet, Jan-Ola Östman, tycker att våra dialekter är fantastiska. Han är naturligtvis speciellt förtjust i sitt eget modersmål, Solvdialekten (av ideologiska skäl föredrar han den äldre stavningen av Solv med v när han talar om sin dialekt), och föredrar att tala det med så många som möjligt i sin omgivning. Därför är det naturligt att Jan-Ola och jag talar våra respektive dialekter under intervjun som tjänar som underlag till denna presentation av honom för Språkbruks läsarkrets. Men det är inte bara dialekterna som professorn brinner för:

– Jag anser att alla ska ha lika stor rätt att använda sina modersmål, även om det är fråga om minoritetsspråk. Jag är övertygad om att kunskap om andra folks språk, kulturer och sätt att kommunicera kan bidra till att vi kan skapa fred på jorden. Alla konflikter handlar i grund och botten om att folk inte förstår varandra, och här kan lingvistisk forskning på ett handfast sätt gagna mänskligheten.

Doktorsavhandling om Solvdialekten

Jan-Ola Östman ville ursprungligen bli konstnär, men sökte av en händelse in till engelska institutionen vid Åbo Akademi och blev antagen. Där studerade han även litteraturvetenskap, svenska, filosofi och pedagogik och var snart uppslukad av studierna. Han tillbringade därefter några år i mitten av sjuttiotalet i Reading, England, innan han återvände och engagerades i Nils Erik Enkvists textlingvistiska forskargrupp – en period han talar om med värme. Efter en tid som forskningsassistent vid Finlands Akademi beslöt han sig för att igen söka sig utomlands och valet föll på University of California i Berkeley där studierna i allmän språkvetenskap utmynnade i en doktorsavhandling om Solvdialekten.

– I Berkeley upptäckte jag på allvar att studier i svenska kunde handla om annat än forskning i transformationsgrammatik, och pragmatiken blev intressant för mig. Jag möttes då av frågan varför jag inte forskar i det språk jag behärskar bäst: mitt egentliga modersmål, och det var då jag beslöt att studera frågepartiklarna i Solvdialekten.

Minoritetsspråk

Tillbaka i Finland jobbade Jan-Ola Östman som assistent, tf lektor och tf biträdande professor på engelska institutionen och institutionen för allmän språkvetenskap vid Åbo Akademi innan forskning i utlandet (USA och Belgien) återigen lockade. Han kom mer och mer till insikt om att det som intresserade honom i språket var dess funktioner och språkets betydelse för individen. Under de senaste åren har han inte bara varit professor i engelska vid Helsingfors universitet, utan även hunnit med att sköta professuren i allmän språkvetenskap vid universitetet. Mängden projekt han har engagerat sig i under de gångna åren imponerar. Han har forskat i och engagerat sig i flera minoritetsspråk, däribland dialekter och de amerikanska indianspråken hualapai och nahuatl. 

Han var bland annat med om konstruktionen av den första teckenspråksordboken på finska, anordnandet av den första kursen i romani vid Helsingfors universitet och grundandet av organisationen The International Communication Monitor, som består av internationella forskare (bland annat lingvister, semiotiker och sociologer) som jobbar för att kunskapen om världens språk och våra kommunikationsmöjligheter ska komma till nytta vid internationella konfliktlösningsförsök. Ett av Jan-Ola Östmans senaste skötebarn är lobbandet för att det finlandssvenska teckenspråket – ett minoritetsspråk i minoritetsspråket – ska bli ett av forskningsområdena på Nordica.

Vilja och behov att jobba för svenskan

När jag frågar varför han sökte professorstjänsten i nordiska språk trots att han saknar laudatur i svenska svarar han att tanken på att söka tjänsten faktiskt kittlade honom redan för tio år sedan, då tjänsten ledigförklarades förra gången. Då var tiden ännu inte mogen, och visst tvekade han även denna gång. Han förstod att många ögonbryn skulle höjas, men han konstaterar att viljan och behovet att jobba för svenskan och lingvistiken blev så stark att han måste göra ett ärligt försök. Nu sitter han i ett rum översvämmat av papper och böcker på Institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur vid Helsingfors universitet och försöker arbeta in sig i sina många nya uppgifter samtidigt som han ännu inte avslutat alla sina åtaganden vid den engelska institutionen. Men han verkar trivas med det höga tempot och hans goda tålamod och förmåga att dela med sig av sin tid och kunskap är omvittnad av många tidigare och nuvarande studerande och doktorander.

Jan-Ola Östman funderar över hur Nordica i framtiden ska kunna locka nya studerande till studier i svenska. Han konstaterar att det enda sättet att kunna konkurrera med andra utbildningar är att ständigt utvecklas och se till att den forskning som sker på Nordica är relevant och verklighetsförankrad. Unga finlandssvenskar måste upplysas om att de enda som i praktiken är intresserade av att svenskan ska leva och utvecklas i Finland är finlandssvenskarna själva.

Att behärska sitt modersmål

Vi kommer in på debatten om användningen av dialekt och standardspråk i skolan. Han beklagar att många tror att man måste vara antingen för eller emot det ena eller det andra.

– Men jag anser det helt förkastligt att förbjuda barn att tala dialekt på rasterna; detta betyder ju i klartext att man ringaktar barnens människovärde. Det viktiga är att dialekttalande verkligen fås att inse att det inte är något ”fel” med att tala dialekt – även om det inte är under lektionerna i skolan som den ska tränas. Att man behärskar sitt modersmål – vilket det än är – gör att man som individ är lika värdefull på jorden som vilken mäktig statsman som helst. Om man dessutom behärskar andra språk, är ju detta definitivt berikande på alla sätt.

Professor Jan-Ola Östman avslutar en intressant diskussion om de oroväckande framtidsutsikterna för minoritetsspråken med att döpa om Folktingets kampanj ”Svenska på stan”. Han konstaterar att ”Taal dialekt i staan” är en lika relevant uppmaning! Jag misstänker att Jan-Ola lever som han lär.

sb0402kuva.jpg

Jaa

Tillbaka  Respons