Språkbruk ger råd och rekommendationer i språkliga frågor, tar upp aktuella teman i svensk språkvårdsdebatt, presenterar undersökningar som gäller svenskan och informerar om nyutkomna ordböcker och annan litteratur.

« Språkbruk 3/2003

"ÖversĂ€ttaren Ă€r den enda som helt mĂ„ste förstĂ„ en bok". Ett samtal med Thomas Warburton

 Cita Reuter

Varför kallar Thomas Warburton översättaren för ”en litteraturens rörmokare”? Går det att översätta till något annat språk än sitt modersmål? Kan man översätta dialekter? Cita Reuter, radiojournalist, har intervjuat Thomas Warburton med anledning av hans självbiografi Efter 30 000 sidor. Från en översättares bord. Intervjun baserar sig på en radiointervju i programmet Reflektion våren 2003.

”Översättarens verksamhet har beskrivits med mångahanda liknelser, den ena vackrare än den andra. Hans funktion kan erinra om skådespelarens eller estradmusikerns – han är då en tolkande, en reproducerande konstnär. Eller hon är en cirkusartist som balanserar på två löpande hästar med en fot på vardera. Så svårt och krävande har någon påstått att det är.” Så inleder Thomas Warburton sin bok ”Efter 30 000 sidor. Från en översättares bord”.

Som den anspråkslösa person han är, fortsätter han: ”Sedan kan man ju se lite mera prosaiskt på uppgiften. Översättaren är en sorts hantverksskrivare, som helt enkelt används för att sköta en bit av den litterära kommunikationen, en litteraturens rörmokare. Och sådana är nyttiga och bra, om de kan sitt yrke, och utan dem skulle allas vår vattentillgång inte alls vara vad den är och vad vi behöver”.

Förvisso har just Thomas Warburton själv under sina drygt sextio år som översättare fungerat som en omistlig vattendistributör. Utan hans yrkesskicklighet med orden som redskap skulle vår tillgång till finsk- och engelskspråkig litteratur vara så mycket knappare och torrare. I rörmokarens roll får han alltså med beröm godkänt. Det är också den rollen som är relevant för honom själv, säger han när vi träffas.

– Bilden med konstryttarinnan är inte min, jag har alltid tyckt att den är lite löjlig, men rörmokaren är min egen tanke, en som upprättar förbindelser helt enkelt. Det är ju det som är översättarens roll.

Thomas Warburtons första försök att upprätta förbindelser skedde när han var åtta år och gav sig på att översätta den engelskspråkiga bruksanvisning som fabriksmontör Viljanen hade fått till en elektrisk apparat - hans dotter Ragni var Thomas jämnåriga vän på den fabriksort där Thomas far var disponent. Fadern kom från England och sonen ansågs därför slängd i språket. Så var dock icke fallet – men skam den som ger sig. Med farfarsfars lexikon från 1850-talet satte han igång, men märkte snart lexikonets begränsning vad teknisk terminologi anbelangar. Alla som försökt översätta en bruksanvisning för datorer med hjälp av ett lexikon från 1950-talet, förstår problemet.

– Det blev ju en bra uppvisning i hur otillförlitliga lexikon kan vara, säger Thomas Warburton nu, men vill inte gå med på min förmodan att den knepiga engelskspråkiga bruksanvisningen tände gnistan för senare översättarverksamhet.

Av grundläggande betydelse var inte heller att tillsammans med folkskollärarinnan fröken Siiri Kettunen försöka översätta sången ”Honkain keskellä” till svenska – och stupa på det svåröversättliga ”Hoi laari laari laa”. Men fröken Siiris lektioner lade grunden till livslång känsla för och kunskap i det finska språket.

Översättardebuten 1941

Det var också en översättning från finska till svenska – Uuno Kailas ”Rökskuggan” som blev Thomas Warburtons översättardebut 1941.

– Egentligen började det på allvar som ett slags tidsfördriv, för tiden blev lång under vinterkriget när jag var mycket civil eftersom jag var brittisk medborgare. Av en händelse fick jag tag i Uuno Kailas postuma noveller, jag tyckte om dem och beslöt mig för att försöka översätta dem. Inte hade jag en aning om hur man sedan skulle göra, men det var nu ett försök.

Och det var ett försök som både lyckades och gav blodad tand. Ungefär hälften av de 30 000 sidorna består av prosa, lyrik, dramatik och sakprosa från finska till svenska, resten är översättningar av samma genrer från engelska. Sammanlagt har Thomas Warburton öppnat förbindelser till drygt hundra böcker för svenskspråkiga läsare.

Orden använder han också som författare, främst diktare, och han använde dem under sin långa tid som förlagsdirektör.

– Ett tacksamt arbete för man kom ju att gå igenom mycket tillsammans med andra översättare, säger han.

Bland dem fanns Elmer Diktonius och hans översättning av ”Sju bröder”.

– Så då fick jag ju läsa ”Sju bröder” verkligen grundligt både på finska och på svenska. Men sedan fick jag tanken att det var någonting som fattades i Diktonius i och för sig geniala översättning och senare kom det en chans att försöka göra det på ett annat sätt, säger Warburton som gav ut en egen översättning av boken i slutet av 1980-talet.

– Och vad var det som fattades i Diktonius ”Sju bröder”?

–  Det var väl inte så mycket som fattades, det var snarare att det hade kommit en del saker till och det var Diktonius själv och hans sätt att skriva svenska. Han var och han visste att han var en språklig förnyare. Men det är inte alltid så stor idé att språkligt förnya en gammal klassiker.

Gamla lexikon till ovärderlig hjälp

Thomas Warburton upplever det som en språklig förlust att man vid nyöversättningar sällan kan använda pluralformer för verb.

– Man använder dem inte längre annat än som ett slags tidsmarkörer – och då måste det ske mycket försiktigt. Ofta är det ju en förbättring att införa singularisformer, men man får inte göra det helt ensidigt konsekvent.

– Vad finns det för andra råd att ge åt den som vill få fram det ålderdomliga i en text om man väljer bort pluralformerna?

– Här kan gamla lexikon vara till ovärderlig hjälp bl.a. för att hitta bortglömda synonymer. Och så ska man läsa! Läsa böcker från den tid det gäller så att man läser in sig i den rätta svenskan, alltid fastnar det någonting som man kan använda. Det är ett bra sätt att få rätt använda ålderdomliga grammatikaliska former här och där.

Så hade t.ex. Thomas Warburton stor hjälp av Jacob Wallenbergs ”Min son på galejan” när han översatte Laurence Sternes ”Tristram Shandy” – herrarna var samtida i mitten av 1700-talet och brodersjälar.

Samtalet spinner vidare från tids- till platsmarkörer. Om den kinkiga frågan att översätta dialekter tycker Warburton att det ska man i allmänhet inte försöka göra, för det blir oftast konstgjort.

– Det har lyckats en gång, säger han, jag följde med det från sidan. Det var när Nils-Börje Stormbom översatte ”Okänd soldat” av Väinö Linna – då omformades dialektrepliker i originalet av folk som verkligen kunde finlandssvenska dialekter. Rokkas karelska t.ex. blev östnyländska - det hela fungerade bra och verkade genuint.

– I Sverige fick de förstås svårigheter, fnyser Warburton – men de lyckades läsa böckerna ändå. Finlandismer i böcker som vill nå en svensk läsekrets är ju ett evighetsproblem, säger han, men påpekar att han tycker att svenskarna har blivit lite liberalare. Ordlistor är i alla fall alltför trista, det är bättre att läsa på. Man behöver inte förstå allt, sammanhanget ger tillräckligt.

Behovet att förstå förstör

För som Thomas Warburton påpekar så är översättaren den enda som verkligen behöver förstå allt han läser, och han håller med mig när jag säger att behovet att förstå förstör mången konstupplevelse – det gäller i musik och bildkonst likaväl som i litteratur.

Thomas Warburton har själv kunnat välja en hel del av det som han har översatt.

– Är det stor skillnad på att ta itu med ett arbete som utgår från ens egen tanke och vilja jämfört med ett arbete som någon annan tilldelar en?

– Nej, det är inte så stor skillnad. Visst är det roligare att göra sådant som man från början tycker om, men många uppgifter som man får lär man sig under arbetets gång att faktiskt också gilla. De öppnar sig.

Att översätta till något annat språk än sitt modersmål ska man helst undvika, tycker Warburton. Språket är så fullt av fallgropar som man känner igen bara i sitt modersmål. Ändå har han gjort det – översatt sig själv till finska.

– Det är enklare då – om man tycker att något ställe är för svårt så har man all rätt att skriva om det på ett sätt som man klarar.

– Får man annars göra omskrivningar i det man översätter?

– Nej, det får man inte göra. Också om man tycker att det inte är så bra så måste det bli mindre bra.

– Det måste vara frustrerande?

– Visst – men så är det. Man kan ju tala med författaren, men det har förekommit ganska sällan i min praktik, säger Thomas Warburton, men visst har det funnits sådana möjligheter också.

Vi är ense om att barnböcker ofta råkar ut för översättares pedagogiska ingrepp och övergrepp – det vet ingen bättre än Pippi Långstrump som fått finna sig i sänkt toleransribba och o-pippiskt tillrättalagt beteende på många håll i världen.

– Så påverkas man ju av den tid man arbetar i, säger Warburton. Det smyger sig in saker som är helt naturliga nu, men om det är en klassisk barnbok så blir det inte rätt.

Det finns en bok om de fyra finskspråkiga översättningarna av ”Alice i Underlandet” som visar hur tidens tand i olika skeden har gnagt på de olika versionerna.

Avslutningsvis ett prov ur den rikliga skörd som lärarinnan Siiri Kettunen i slutet av 1920-talet sådde när hon väckte gossen Thomas intresse för nyanserna i det finska språket och för hur man överför dem till svenska.

I salen på Alastalo

”Två i sänder och tre i sänder, ibland även fler i klunga, kom de sävligt vandrande uppåt brinken allt efter hur sluparna tagit i land och hur man stått och väntat på andra som firade segel och ställde sina båtar i skick att lämnas. Alastalo stod i förstudörren och mötte sina gäster, tog en efter annan i hand och grymtade godlynta ord, rådde och nödde karlarna inåt farstun och vidare genom tamburen till salen”.

Så inleds ”I salen på Alastalo” – Volter Kilpis nästan tusensidiga ”Alastalon salissa” som Thomas Warburton efter många års närkamp blev klar med 1997. Volter Kilpi har kallats för ”Proust i hemvävd vadmal” och ”Joyce i salen på en stor finsk gård”. Handlingen i det väldiga eposet utspelar sig under en halv dag när tjugoåtta kustbönder samlas i salen på Alastalo för att besluta om bygget av en gemensam tremastad bark i Gustavs i Åboland. Året är 1864 men genom de munviga männen i salen görs vida utflykter i tid och rum – vi rör oss bland gudabenådade historieberättare.

Att ge dem svensk språkdräkt och att fånga Kilpis rytm och svikt – långa böljande meningar – var en länge närd längtan hos Thomas Warburton.

– När du tog itu med detta enorma verk, frågar jag, var började du?

– Från början.

– Gör du alltid så?

– Jo, i regel. Om man tycker att början är styv så kan man börja på ett annat ställe i boken för att komma in i den, men det är bäst att börja från början. Som också Lewis Carroll har sagt: ”Det är bäst att börja från början och skriva till slut, och sluta sedan.” Det gäller också översättandet. 

När ”I salen på Alastalo” efter tre år vid skrivmaskinen var klar såg översättaren den också själv som kronan på ett sextioettårigt översättar- och tolkarbete.

– Det är inte utan att jag tycker det. Dels tog det så lång tid, det engagerade mig så mycket, dels liknade det ingenting annat. Så visst var det skojigt att få den färdig.

Men ”färdig” i bemärkelsen undanstoppad är ”I salen på Alastalo” inte.

– Det händer nog att jag tittar i den också nu när det har gått några år, jag tycker fortfarande att det är en mycket nöjsam bok. Och jag läser den faktiskt då på svenska, säger Thomas Warburton.

En mycket nöjsam, nyttig och inspirerande bok – inte bara för andra översättare – är också ”Efter 30 000 sidor. Från en översättares bord”. Thomas Warburton kallar den själv för en resonerande katalog – jag vill kalla den för en personlig litteraturhistoria. Eftersom översättaren är den enda läsare som helt måste förstå en bok, får vi via Warburtons analyser av de böcker han har översatt en stimulerande, inkännande djupdykning bland litterära pärlor. Lagom många – det är som att gå på en liten utsökt konstutställning i stället för att trava genom ett museum.

Jaa

Tillbaka  Respons