Språkbruk ger råd och rekommendationer i språkliga frågor, tar
upp aktuella teman i svensk språkvårdsdebatt, presenterar under-
sökningar som gäller svenskan och informerar om nyutkomna ord-
böcker och annan litteratur.

« Språkbruk 2/2012

Ledare

 Charlotta af Hällström-Reijonen
 

Man klarar sig i Finland utan att kunna svenska, men det finns situationer då det är bra att kunna svenska, och allt handlar inte bara om att kunna ge svensk service för svenskspråkiga.

På den årligen återkommande språkvårds­dagen på Hanaholmen i Esbo, presenterade Wilhelm Barner-Rasmussen, forskardoktor i företagsledning och organisation, en rapport om svenskan i näringslivet som han skrivit för tankesmedjan Magma (”Affärer eller business”, 2011).

I rapporten har han kartlagt språkanvändningen i affärsrelationerna mellan Finland och Sverige, närmare bestämt i finska företag med stark exponering mot Sverige samt svenskägda dotterbolag i Finland.

Barner-Rasmussen diskuterar behovet av kunskaper i svenska, och konstaterar att det finns ett språkligt glastak som kan bli ett hinder för avancemang när man kommer tillräckligt högt upp i hierarkin i svensk-finska företag. Han säger också att begränsningar hos enskilda arbetstagare kan ha negativa konsekvenser för hela enheter inom företaget. Respondenterna i undersökningen ansåg att dåliga eller obefintliga kunskaper i svenska kan inverka negativt på ens förmåga att delta i olika former av företagsintern samverkan. Detta har negativa konsekvenser även för den enhet vars intressen man i sitt jobb ska representera.

 

Även utanför affärslivet har det negativa konsekvenser att inte kunna svenska. Själv tänker jag t.ex. på historiker, och hur viktigt det är för historieforskningen att de kan de språk källorna är skrivna på. Om man är 1700-talsforskare är kunskaper i franska en nödvändighet. Och de flesta källor i Finland fram till en bit in på 1900-talet är skrivna på svenska. Ska man använda dem, måste man förstå svenska.

En stor skillnad i förhållande till näringslivet är ändå att en historieforskare ganska länge kan klara sig med passiva kunskaper i svenska. En historieforskare behöver inte kommunicera med de historiska personerna, men måste förstå vad de skriver. Om källmaterialet är äldre behöver man kunna äldre svenska och därtill kunna läsa gamla handstilar.

Enligt Barner-Rasmussen använder anställda inom de företag han undersökte tre olika strategier om de saknar kunskaper i något språk. Flyktstrategin går ut på att undvika situationer där ett obekvämt språk kommer att talas. Ett extremt fall av flyktstrategin är att byta jobb. Den som i stället bestämmer sig för att lära sig det besvärliga språket har använt sig av erövringsstrategin. Den som använder sig av bekämpningsstrategin betonar betydelsen av något annat språk än det man inte behärskar, t.ex. enligt devisen ”i Finland talas finska”.

 

Men det är inte onödigt att kunna svenska i Finland. De som kan svenska har för det mesta stor nytta och glädje av sina språkkunskaper.

 

Detta nummer av Språkbruk är fullspäckat med intressant sommarläsning. Alla ni som gillar fotboll ska läsa artikeln om världens största fackspråk, fotbollsspråket, på s. 11.

Tillbaka  Respons