Språkbruk ger råd och rekommendationer i språkliga frågor, tar upp aktuella teman i svensk språkvårdsdebatt, presenterar undersökningar som gäller svenskan och informerar om nyutkomna ordböcker och annan litteratur.

« Språkbruk 1/2017

SprÄklig globalisering

 Pia Westerberg

I dag ser man annorlunda på språkblandning, med lite större förståelse och kärlek. Vi är inte lika stränga med vår och andras språkanvändning, och nu menar jag uttryckligen det talade språket. De flesta av oss har inga större problem med att hålla isär två eller flera språk när vi ska skriva, i tjänsten eller annars.

Jag satt häromdagen vid ett middagsbord där det talades svenska, finska, engelska och koreanska huller om buller. Orden haglade, pratet flöt. Ingen i middagssällskapet brydde sig om vilket språk som talades just då, och att det stacks in främmande ord här och där. Huvudsaken var att vi alla ville förstå varandra, vi var nyfikna på vad den andre ville ha sagt. Och det kändes ingalunda svårt eller som ett hinder att samtalet pågick på många språk, samtidigt. Det innebar förstås till en början en större anspänning att vara tvungen att växla, men man blev rätt fort varm i kläderna kan jag lova.

Globaliseringen sker också på ett språkligt plan, och det är klart att den märks tydligt i mångas språkanvändning. Ämnet ligger verkligen i tiden; Bianca Holmberg skrev nyligen ett blogginlägg på Språkinstitutets webbplats om sina språkliga upplevelser av kodväxling på en resa till Tanzania, och i förra Språkbruk skrev Oliver Blomqvist en artikel om språkblandning där han konstaterade att språkblandning var accepterad på medeltiden.

Talkshowvärden Fredrik Skavlan blandar friskt norska, svenska, danska, engelska, något han ibland kritiseras för. Men jag tycker inte hans intervjuer blir sämre för att han använder flera språk. Om ett ord Skavlan använder inte går hem hos intervjupersonen översätter Skavlan det snabbt och samtalet flyter vidare. Visst, ibland framkallar den språkliga begreppsförvirringen skrattsalvor men det stör inte i nämnvärd grad. Tvärtom.

Språkundervisningen i skolorna har – äntligen – börjat ta en lite annan, mer pragmatisk, inriktning. Man börjar inte nödvändigtvis med språkets grammatik utan kanske med musik, film eller teater. Bara det är lustfyllt och roligt att lära sig så går det nästan av sig självt. Grammatiken kan komma senare i undervisningen, och då är man ofta mer motiverad när man förstår hur det hela hänger ihop. Huvudsaken är att man vågar uttrycka sig på ett nytt språk.

Tiderna förändras och vår inställning till vårt språk förändras i vår globaliserade värld. Det är spännande att läsa Ola Karlssons artikel om nya upplagan av Svenska skrivregler och vilka ändringar man möter där, jämfört med förra upplagan. Språkvårdarna blir tidvis beskyllda för att vara alltför liberala i sin språksyn. Men när samhället förändras måste också språkvården göra det, det är en normal utveckling. Därmed inte sagt att vad som helst går an. Jag skulle vilja påstå att språkvårdare i dag måste vara ännu mer pålästa för att kunna ta ställning.

 

Jaa

Tillbaka  Respons