Språkbruk ger råd och rekommendationer i språkliga frågor, tar upp aktuella teman i svensk språkvårdsdebatt, presenterar undersökningar som gäller svenskan och informerar om nyutkomna ordböcker och annan litteratur.

« Språkbruk 1/2017

Ã…nga och ord

 Thomas Lundin

    Krönikan

Ack du kära bastu. Fristad i stress och tristess. Du ordens förlösare. Lågmälda samtal. Nakna. Där myten om den inbundna finländska mannen kommer på skam. Jag älskar att sitta där. Ibland som deltagare, ibland som betraktare. Lyssna och lära.

I en bastu som jag besöker med ojämna mellanrum har jag på sistone hört finländska män tala om hur synd det är att Ekenäs BB och andra humana förlossningsavdelningar tvingas stänga. Hur svårt föderskorna har det på överfyllda förlossningsavdelningar i Stockholm. Hur handfallen man som nybliven mamma och pappa känner sig när man skickas hem med ett 27 timmar gammalt knyte. Ensamma i storstaden. Och hur hjälplös man som nybliven farfar känner sig, långt borta i grannlandet.

Tystnaden som sänker sig mellan meningarna. Alla lyssnar, nån kommenterar. Ingen ropar, trots att det är viktigt. Eller kanske just därför. Skopan med vatten över stenarna. Ånga och ord. Glänsande hud. Jag har hört sjukdomsberättelserna. Dom om ond, bråd död. Dom om utdragen pina. Män som talar prostata och potens. Utan skam. Viktiga förtroliga saker, män emellan. Bekanta och obekanta. ”Säger du det. Just det. Oj voj.”

En skopa vatten. Ånga och tystnad, inte den som uppstår när det är pinsamt. Utan den som manar till lyssnande och möten. ”Nej man ska nog leva så länge man lever.” Och så snacket om världsläget förstås. De moraliska gränserna som förskjuts åt fel håll, både här hemma och utomlands. Tystnad och svett. Nyckfulla ledare, som verkar ha storhetsvansinne. ”Det är farligt att sluta vara mänsklig.” Inspiration och perspiration. ”När jag jobbade på Ekåsen fanns det många såna där intagna. Och jag skojar inte. Innan psykofarmakan kom fick dom stryk.” I duschen byter samtalen skepnad. Där kommer skratten. Skämten. Det manliga skrytet. Det grabbiga, gnabbiga. Ljudnivån är en annan, det är ljust. Och det blir tydligt hur nakna vi är. Det är kanske därför man måste ha en sköld av humor.

”Vet ni pojkar, utan humor kommer man ingenstans”, sa en krigsveteran i bastun i dag. Och så berättade han hur mannarna avlusade sina kalsonger i en korsu på Karelska näset, sommaren 1943. Man tog en brädlapp som inte hade vägglöss i sig. Så klädde man av sig kalsongerna, pressade dem mot brädan. Det krävdes två killar som höll i, från varsitt håll. Drog ut de välanvända kalsongerna som lakan. En tredje kille tryckte strykande över kalsongerna med sin puukko. Det knastrade, när tyget pressades mot plankan. Speciellt i sömmarna satt de små jävlarna. Sen ruskade man om kalsongerna och klädde dem på sig igen.

Stora beväringsöron som lyssnar, tyst och begrundande. Ögon som tänker. 75 års åldersskillnad. Men skrattet klingar i samma ton.

Thomas Lundin är programledare, sångare och scenartist.

Jaa

Tillbaka  Respons