Språkbruk ger råd och rekommendationer i språkliga frågor, tar upp aktuella teman i svensk språkvårdsdebatt, presenterar undersökningar som gäller svenskan och informerar om nyutkomna ordböcker och annan litteratur.

« Språkbruk 1/2017

I Katalonien slipas de språkliga strategierna

 Robin Valtiala

Efter en vistelse i Arenys de Mar norr om Barcelona, under vilken jag har blivit charmad av det katalanska språket, har jag läst om vad språkvetare och författare i regionen har för inställning till begreppet språknorm, och blivit charmad en gång till.

Att åtminstone en del språkspecialister i Katalonien släpper in en dynamisk syn på normativiteten, tänker jag måste bero på katalanernas speciella situation. Snart finns det eventuellt ett självständigt Katalonien. Det finns en eufori, därför att språket kanske för första gången snart blir officiellt. Och samtidigt finns det en desperation, för att spanskan som är så stark både i världen och t.ex. i Kataloniens huvudstad Barcelona, genom sin blotta användning mer och mer tar över i vardagen.

Inget officiellt språk
Tvåspråkigheten i Katalonien och tvåspråkigheten i Svenskfinland har olika villkor. Katalanskan talas av relativt många, som första språk av cirka 2 miljoner enbart i Spanien. Men den har aldrig haft en ställning som nationellt eller officiellt språk. Under Francotiden var det förbjudet att undervisa på katalanska, länge också att ge ut böcker på katalanska.

För att en stund uppehålla mig vid den inomspråkliga dimensionen, ser man en skillnad i att katalanskan samlever med ett språk som är nära släkt med den, medan svenskan och finskan har helt skilda ursprung.

För mig som när jag var barn var enspråkigt svensk, och en gång felaktigt trodde att språkliga konflikter bottnar i att det främmande språket är svårt att lära sig, är det här en spännande insikt. Katalanen kanske kan behöva hävda sin egenart extra mycket på grund av att språken har så stora likheter?

Spanskan påverkar
Albert Pla Nualart
som har en populär språkspalt i tidningen ara.cat som kan läsas på nätet, kan ta upp t.ex. följande fenomen som problematiskt: katalanerna kalkerar, glömmer bort synonymer av ord där det finns en synonym som är mer eller mindre identisk med motsvarigheten i spanskan, och använder småningom bara den. En del spansktalande menar därför att katalanska ju är samma som spanska, eftersom de förstår det.

När man talar om mineralvatten ”Med eller utan bubblor”, har man på katalanska börjat frångå det idiomatiska Amb gas o sense?, för att istället ändra ordföljden till den meningen har på spanska, Amb o sense gas? (¿Con o sin gas?) I spanskan kan sin (utan) inte stå ensamt, vilket sense (katalanska) kan. Det finns ingen grammatikalisk orsak till att följa ordföljden i det omgivande majoritetsspråket. När man ändå gör det (utan att det heller är inkorrekt) går något av egenarten förlorad, enligt mig. Man kan också i exemplet notera att katalanskan har börjat använda två frågetecken vilket traditionellt endast hör till spanskan. När unikt katalanska synonymer försvinner sker det ganska omedvetet. De Helsingforsungdomar som talar vad som kallas hesasvenska behöver å sin sida knappast tvivla på vilka ord och uttryck som kommer från finskan.

Pla Nualart bygger sina idéer delvis på en katalanist som kan kallas en språkvårdsdissident, Joan Solà. Han kritiserade och reviderade under sitt liv den normativa grammatik Pompeu Fabra gav ut 1918, som är stel och delvis arkaiserande men som på sin tid var viktig som standardiserande faktor. Något som är viktigt för kritikerna är att språknormen inte blir ett hinder för talarnas språkliga intuition.

Jag har sällan hört att man i våra språkdebatter skulle ha använt ett sådant uttryck, eller oroat sig för att nyanser kan gå förlorade. Insändare i våra tidningar kan handla om huruvida man får skriva t.ex. såsom i ett ord eller om det måste vara i två, och så vidare. Håller man på så här bryr man sig inte om att ord, deras ljud, rytm, associationer etc. hänger ihop med känslor och därmed med minnet, och att den stor del av meningen med språk är att man ska tycka om dem.

Pragmatisk språksyn
Vårt minoritetsspråk har den bästa ställningen i världen. Katalanskan har å andra sidan fått kämpa, och kämpar vidare trots att motståndet från vad som ofta kallas ”Imperiet” är stort. I språkvårdsstrategierna hittar jag ofta ett klokt förhandlande på mikronivå. Som exempelvis när Pla Nualart argumenterar för att man i skrift ska kunna använda den talspråkliga förkortningen sisplau av si us plau (på svenska var så vänlig). Den föregående är smidigare för att den kan användas både i du- och Ni-form, medan den senare i du-form måste ersättas med den nästan obsoleta si et plau. Om man inte gör det krångligt för talarna, kan sisplau lättare hävda sig mot kastiljanismen por favor.

När de katalanska språkvårdarna jag läser argumenterar för en viss användning, lägger de ofta också vikt vid vad som underlättar för en immigrant att lära sig språket. Man talar t.ex. för en viss flexibilitet när det gäller uttryck som hör till talspråket, och som immigranterna i vilket fall som helst fort lär sig.

I dagens spanska Katalonien, där motståndet mot minoritetsspråket inte bara märks som attityd utan finns på statlig nivå, har man inte råd att inte slipa sina språkliga strategier på ett sätt som gör språket ännu mer levande.

Robin Valtiala är författare, kritiker och översättare.

Jaa

Tillbaka  Respons