Språkbruk ger råd och rekommendationer i språkliga frågor, tar upp aktuella teman i svensk språkvårdsdebatt, presenterar undersökningar som gäller svenskan och informerar om nyutkomna ordböcker och annan litteratur.

« Språkbruk 2/2017

Bland peerona och potatis

 Pamela Granskog

    Krönikan

En sommar började min nioåring plötsligt tala dialekt. Han tappade  sin telefon bakom sängen i vårt sommarhus i Jolkka och jag bad honom ta upp den.

”Ja fik e rei”, svarade han lugnt.

I och för sig var det inte så konstigt. Han har hört Karlebydialekten hela sitt liv även om vår vardag finns i Helsingfors och vårt interna språk är standardsvenska. Visst har han alltid lagt in ett dialektalt ord då och då, som ”hedee” och ”titii”. Han är också en mästare på att urskilja en österbottnisk intonation bland nyhetsuppläsarna och ropar genast: ”nu talar de som mommo och moffa i tv”. Men hela meningar har han inte använt sig av. Så jag blev lite ställd. Hur skulle jag svara? Jag ville uppmuntra, men samtidigt inte göra så stor affär av det hela – av rädsla för att jag skulle ta kål på hans nyvunna språkerövring.

”Nå, så bra”, sa jag till slut lite lamt.

Jag insåg snabbt att han hade gjort ett medvetet språkligt val. Med grannfamiljen var det dialekt som gällde, likaså med mommo och moffa. Med mig var det standardsvenska, som han ibland kryddade med dialektala ord och uttryck. Självfallet var inte allt helt korrekt, men i det stora hela kunde han både böjning och uttal. En sen kväll i bastun frågade jag, lite så där i förbifarten, vilket språk han använde med kompisarna i simskolan i Nedervetil.

”Med simlärarna talar jag standardsvenska och med kompisarna dialekt. Med lekledarna talar jag också dialekt. De är lite bättre på dialekt än standardsvenska”, svarade han.

Dialekten är mitt första språk. Med den upptäckte jag världen, lärde mig tala, satte ord på mina känslor. Standardsvenska kom in via litteraturen i tidig ålder. I dag lever de båda i min vardag, båda lika viktiga för min språkliga identitet.

”Det låter så roligt när du talar dialekt”, sa en dialektlös väninna en gång. ”Jaså”, sa jag och log lite stelt. Jag minns hur min modersmålslärare i gymnasiet talade om att man aldrig fick skratta åt en dialekt. Först i vuxen ålder har jag förstått vad hon menade. Dialekten i sig är inte rolig. Vem ger sig rätten att skratta åt en annan människas språk?

På samma sätt hyser jag respekt för en vårdad standardsvenska. Vi behöver ett gemensamt språk oberoende av var vi växer upp. Vi behöver lärare som är språkliga förebilder. Vi behöver en skola som ställer krav på språket i klassrummet. Vi behöver dialekttalande föräldrar som inser vikten av att läsa högt för sina barn på standardsvenska, i väldigt tidig ålder, för att standardsvenskan ska kännas bekväm och naturlig vid skolstarten. Vi behöver nämligen känna oss hemma i bägge språkvarianterna. Vi kan äta ”peerona” hemma i köket. Men vi ska veta att de flesta äter potatis.

Och sonen? Ja, han fortsätter på sin linje. Och ibland markerar han sina kunskaper också gentemot mig.

”Nå höödu. Tack fö maate”, säger han när han släntrar iväg från matbordet hemma i Helsingfors.

Pamela Granskog, biträdande rektor, Helsingfors arbis

Jaa

Tillbaka  Respons