Språkbruk ger råd och rekommendationer i språkliga frågor, tar upp aktuella teman i svensk språkvårdsdebatt, presenterar undersökningar som gäller svenskan och informerar om nyutkomna ordböcker och annan litteratur.

« Språkbruk 2/2017

Språket i kyrkan balanserar mellan gammalt och nytt

 Bianca Holmberg

Språket i kyrkan kan och ska på många plan följa med sin tid, men det finns ord och uttryck som inte kan ersättas, även om de kan kännas svåra eller omoderna.

Det språkliga uttrycket är ingen bisak inom den lutherska kyrkan i Finland. Björn Vikström, biskop i Borgå stift, ger språkets betydelse i kyrkliga sammanhang tio viktighetspoäng av tio. Han understryker hur viktigt det är att församlingarna för en dialog kring hur de använder språket.

– I dag finns en medvetenhet, till och med en krismedvetenhet, inom kyrkan när det gäller språket. Frågan är hur vi kan formulera kristen tro på ett sätt som människor i dag förstår, säger Vikström.

Det är i sig ingen ny utmaning, men det religiösa språket, de bibliska berättelserna och metaforerna i Bibeln och andra religiösa texter är inte lika självklara för lika många i dag som tidigare.

– En stor utmaning i dag är att förståelsen för symboliskt språkbruk inte är speciellt stark och därför finns det en vid klyfta att överbrygga, säger Vikström.

Fader vår blir småningom Vår fader
Med andra ord finns det en vilja att modernisera språket så att det fungerar i dagens samhälle. Men hur mycket kan man ändra på språket i ett sammanhang som på så många sätt kan vara känsligt? Vikström menar att det är viktigt att våga göra det, även om det inte är enkelt och man måste vara försiktig. Och även för kyrkan är det omöjligt att tillfredsställa alla på den här punkten.

– När psalmboken förnyades 1986 var det många av dem som inte aktivt gick i kyrkan som reagerade negativt och tyckte att de inte längre kunde sjunga psalmerna eftersom de delvis hade ändrats. Men om man inte alls vågar ändra, cementerar man föreställningen att kristen tro och det kristna språkbruket är en historisk relik. Formuleringar i böner och liknande kan man ändra utan att förlora budskapet.

Vissa förändringar kan få komma över tid. Björn Vikström nämner bönen Fader vår eller Vår fader som exempel. I och med att kyrkan i år firar reformationens märkesår eftersom det har gått 500 år sedan Martin Luther spikade upp sina 95 teser passade Vikström på att uppmuntra församlingarna att gå in för den nya versionen Vår fader, som har ett modernare språk.

– Själv höll jag mig länge till den gamla versionen för att många kunde den utantill och kunde läsa med till exempel vid dop. Men någon gång måste man våga lära ut en ny formulering.

Fader vår eller Vår fader är ett exempel på hur ett gammalt och ett nytt språkbruk kan samsas. Den nya versionen tycker Vikström kan användas när texten finns till hands och läras ut på konfirmationsläger och i skolor, medan det är naturligt att använda den gamla till exempel vid jordfästningar, eftersom den versionen med största sannolikhet var den naturliga för den avlidna.

Alla ord kan inte ändras
Däremot finns det ord och begrepp som inte går att komma ifrån, även om de kan verka främmande. Björn Vikström tar synd och nåd som exempel.

– Dem behöver vi försöka förklara och ibland skriva om, men de har en så stark ställning i vår tradition att vi förlorar något väsentligt om vi tar bort dem. Samma sak med nattvarden – vi slutar inte fira nattvard för att det är svårt att förstå vad ”det här är min kropp, det här är mitt blod” betyder. Då får vi i stället lita på att vi lär oss förstå lite mer genom själva firandet, säger Vikström.

Vikström fascineras av hur orden lever sitt eget liv, också i den kristna traditionen, och av hur gamla texter får nya betydelser. Det syns till och med i bibelöversättningar – i vissa versioner står det till exempel om ”dödsskuggans dal” i den tjugotredje psalmen, och i andra om ”den mörkaste dal”. Det kan tolkas på helt olika sätt. Och en del texter i Gamla testamentet fick nya betydelser och tolkningsmöjligheter efter Jesus.

– På det här sättet växer texternas meningsrikedom, men det finns en risk att tolkningen går snett och därför behövs samtal inom kyrkosamfunden, där man diskuterar vad som är trovärdigt och vilka tolkningar som är alltför brokiga.

Prästerna lär sig kommunicera
Bibeltexter och böneformuleringar till trots är det ofta via en person – en präst eller någon annan som jobbar inom kyrkan – som de flesta kommer i kontakt med och skapar sig en bild av det kyrkliga språkbruket. När det kommer till prästernas och de övriga anställdas sätt att prata och kommunicera betonar Vikström vikten av social kompetens och situationskänslighet.

– Ingen kontrollerar hur olika personer uttrycker sig utan det finns en stor frihet. Men man måste vara lyhörd för när språket och uppträdandet ska vara mer värdigt och när man kan vara vardaglig och skämtsam.

I dag betonas förmågan att kommunicera starkt i utbildningen av präster, bland annat med en separat kurshelhet inom pastoralutbildningen som alla präster går under sina första år i tjänst. Den pedagogiska delen får utrymme – hur man kan formulera tron i ord och hur man går i dialog med människor i olika situationer. Det gäller inte bara talat språk utan i högsta grad även andra kanaler, som sociala medier, där språkanvändningen har sina egna villkor.

– Det kan vara svårt att uttala sig kort och klatschigt om komplicerade saker. Överlag är snuttifieringen av kommunikationen en utmaning för kyrkligt språkbruk i dag. Risken är att repliker bollas fram och tillbaka, men att det saknas ett verkligt lyssnande där parterna har möjlighet att förklara sig, säger Vikström.

Men Vikström betonar att det är viktigt även för präster och andra församlingsanställda att hålla sig à jour med media, litteratur och så vidare. På det sättet ökar förutsättningarna för att också deras språk blir relevant.

– Det här är utmanande eftersom det folk i dag läser är så fragmenterat. Det räcker inte längre med att läsa Husis och se på Tv-nytt. Men det är viktigt att följa med sin tid, trots att det inte är enkelt!

Bara ord räcker inte
I den mån som allmänheten reagerar negativt på språkbruket i kyrkan handlar kritiken oftast om att språket känns dogmatiskt och verklighetsfrämmande, men överlag tycker Vikström sig se en vilja och ambition i kyrkan att få ut budskapet på ett sätt som fungerar i dag. Växlingen mellan traditionellt och vardagligt språkbruk går ibland bättre och ibland sämre. Det handlar trots allt om människor med olika personligheter och sätt att uttrycka sig.

– En del präster har kvar det högstämda sättet att tala – de går in i en viss roll i en viss situation. Jag försöker utmana prästerna att fundera på och arbeta med det här, men det är känsligt. Som präst är du trots allt ditt eget instrument, så man måste vara försiktig med att kommentera alltför mycket.

Men det räcker inte med bara ord. Avslutningsvis påpekar Björn Vikström att ord och handling går hand i hand.

– Det budskap man för fram med ord ska synas och kännas i praktiken, i gemenskapen i församlingen. För trovärdighetens skull måste ”ordet bli kött”.

Bianca Holmberg

Jaa

Tillbaka  Respons