Språkbruk ger råd och rekommendationer i språkliga frågor, tar upp aktuella teman i svensk språkvårdsdebatt, presenterar undersökningar som gäller svenskan och informerar om nyutkomna ordböcker och annan litteratur.

« Språkbruk 3/2017

Barns och ungas lÀsande i Svenskfinland

 Katarina von Numers-Ekman

Katarina von Numers-Ekman var Svenskfinlands egen läsambassadör i tre år. Här berättar hon vilka insikter hon kommit till under åren som läsambassadör.

Läsambassadörer (på engelska Children’s Laureate eller Ambassador for Young People’s Literature) som arbetar för barns och ungas läsande finns på många håll i världen. I Norden är Sverige det enda landet som hittills, i likhet med Storbritannien, Australien, USA och flera andra länder, har inrättat en nationell läsambassadörspost. Det skedde år 2011 efter att forskningsresultat visat på kraftigt försämrade läsfärdigheter bland unga i Sverige. Statens kulturråd utser nu vartannat år en ny person som ska verka för att alla barn ska få lika möjligheter att möta litteratur. Denna person ska även delta i den offentliga debatten, där just barns och ungas läsande ofta lyfts fram på senare år. I Finland dryftar vi gärna våra PISA-resultat, men just läsandet diskuteras tyvärr sällan på samma höga politiska nivå som i Sverige.

Svagare läsfärdigheter i Svenskfinland

Idén om att tillsätta en egen läsambassadör i Svenskfinland började gro efter att Svenska kulturfonden i samarbete med Pedagogiska forskningsinstitutet vid Jyväskylä universitet gett ut forskningsrapporten Finlandssvenska 15-åriga elevers resultatnivå i PISA 2009-undersökningen (2011). Där konstaterar forskarna Heidi Harju-Luukkainen och Kari Nissinen efter sin genomgång av de finlandssvenska resultaten i OECD:s stora internationella studie, att eleverna i de svenskspråkiga skolorna i Finland låg på en klart lägre nivå i läsförmågan än eleverna i de finskspråkiga skolorna. Skillnaden uppgick till nästan ett års skolgång, vilket forskarna betecknar som oroväckande.

Frågan uppmärksammades i de finlandssvenska medierna och skapade debatt, både inom det finlandssvenska skolsamfundet och bland föräldrar. Man lyfte fram tänkbara orsaker, som svag läskultur i vissa regioner och ett smalare läromedelsutbud än på finskt håll. Eftersom de svenskspråkiga skolorna i Finland verkar i mycket varierande språkliga och kulturella sammanhang var det ändå svårt att peka ut entydiga orsaker. Men man insåg i alla fall att något behövde göras för att vända den negativa trenden med ett minskat läsande och försämrade läsfärdigheter bland barnen och ungdomarna i de svenskspråkiga skolorna i Finland. Inspirerade av den första svenska läsambassadören Johan Unenges verksamhet tog Svenska modersmålslärarföreningen i Finland och den numera nedlagda organisationen Tidningen i skolan därför hösten 2013 initiativet att söka finansiering för att kunna tillsätta en finlandssvensk läsambassadör på tre år.

En bred syn på läsandet

Projektet Den finlandssvenska läsambassadören genomfördes under tidsperioden 1.8.2014–31.7.2017. Projektet har finansierats av Svenska kulturfonden och Sydkustens landskapsförbund har fungerat som arbetsgivare. Under de tre åren har jag med avstamp i mina erfarenheter som modersmålslärare, barnboksförfattare och förälder arbetat som läsambassadör på heltid för att stärka läsandet bland barn och unga i Svenskfinland.

Jag har blivit väl mottagen och har lärt mig mycket, både om det brokiga finlandssvenska skolfältet och om den synnerligen komplexa färdighet som kallas läsning och som spelar en så oerhört central roll i samhället. När man talar om läsfrämjande verksamhet för barn och unga går tankarna ofta automatiskt till läsning av skönlitteratur, men för mig har det varit viktigt att hela tiden tala om läsning på ett bredare plan. Det har kunnat handla om multilitteracitet och mediekompetens, om vikten av att lära sig använda lässtrategier i alla skolämnen, om skillnaden mellan snabb, snuttifierad läsning och långsam djupläsning eller om skillnaden mellan att läsa på skärm och på papper. Alla människor behöver inte läsa romaner på sin fritid, men de flesta arbeten kräver idag att man kan läsa, förstå och tolka en mängd olika textgenrer. Dessutom är läsforskarna eniga om att den som läser mycket också blir bättre på att skriva.

Målsättningarna för projektet har varit att ge problematiken med försvagade läsfärdigheter synlighet, att lyfta fram aktuell forskning, skapa kontaktnät och nya samarbeten inom det läsfrämjande arbetet i Svenskfinland och att arrangera fortbildning och skapa en materialbank på webben. Huvudmålgrupperna har varit de vuxna som finns i de yngre skolbarnens vardag, det vill säga klasslärarna och föräldrarna.

Efter avslutat projekt tänker jag att nästa stora lässatsning kanske kunde ha de allra yngsta barnen i fokus, för det är genom den tidiga barndomens magiska möten med böcker och högläsning som grunden för goda läsfärdigheter och skolframgång läggs. Tyvärr har det blivit tydligt under de tre projektåren att det finns en polarisering mellan de barn som får mycket högläsning och har ständig tillgång till litteratur och de barn som nästan inte får någon högläsning alls och har dålig tillgång till böcker. Småbarnspedagogiken har här ett kompensatoriskt ansvar och måste se till att de barn som inte får högläsning och tillräcklig språkstimulans där hemma får en riklig dos av det på dagis och i förskolan. Det gör man förstås också på många håll, men det finns stora skillnader i hur mycket man läser för barnen och hurdana aktiviteter man kopplar till den gemensamma läsupplevelsen.

Skolbesök och materialproduktion

Under de tre åren har jag som finlandssvensk läsambassadör besökt långt över hundra skolor, bibliotek och dagvårdsenheter i alla delar av Svenskfinland, på Åland och på flera språköar. Jag har hållit lärarfortbildningar om läsning med utgångspunkt i den finländska skolans nya läroplansgrunder och föreläst på föräldramöten om hur vårdnadshavarna kan stödja barnen i deras läsutveckling. Mötena med barn och ungdomar har kunnat handla om allt från att skapa egna sagor till diskussioner om varför läsning kan kännas utmanande och varför det är så viktigt att kunna förstå många sorters texter i dagens samhälle.

Att både sprida bra material om läsning och skapa nytt har också varit ett viktigt tyngdpunktsområde i projektet. Webbplatsen www.lasambassadoren.fi med bloggen Läsambassaden har utvecklats till en mångsidig materialbank som ska leva kvar efter att projektet avslutats. Där kan man bland annat ladda ner boken Sjutton texter om läsning där jag samlat kolumner och blogginlägg som jag skrivit under de tre projektåren. Också Facebookgruppen Den finlandssvenska läsambassadören har blivit en framgång med över 1 800 medlemmar i både Finland och Sverige. Via webbplatsen kan intresserade också ladda ner de pedagogiska material som jag skapat tillsammans med olika aktörer som engagerar sig i barnens läsande.

Insikter från projektet

Intresset för att boka ett besök av den finlandssvenska läsambassadören har varit glädjande stort bland de svenskspråkiga skolorna. Ute på fältet är man mycket medveten om att läsandet behöver stödjas på olika sätt och nästan varje skola har sin egen årligen återkommande lästemavecka, lästävling eller läskampanj.

Ett mycket tydligt mönster i de särskilda lässatsningar som görs i årskurserna 1–6 är att man lägger fokus på läslust och kvantitativ läsning, det vill säga att eleverna under en tid ska läsa mera än de annars gör, ofta också under friare och mysigare omständigheter än annars. Särskilda satsningar på sådant som läsförståelse och fördjupande samtal kring gemensamma läsupplevelser förekommer mera sällan. Det beror säkert på att man redan sysslar med sådana läsaktiviteter inom ramarna för den vanliga undervisningen. Men modern läsforskning betonar nödvändigheten av att arbeta med lässtrategier i undervisningen och det finns skäl att anta att många skolor, även när det gäller årskurserna 7–9 och andra stadiet, kunde satsa mera tid och resurser på denna bit av läsundervisningen. Forskningen visar att ämnesstoffet går bättre hem hos eleverna om ämneslärarna undervisar aktivt och pedagogiskt medvetet i hur det egna ämnets olika textgenrer ska läsas och förstås.

Den digitala tidningen når inte alla

Ett annat område som sällan nämns när man talar om särskilda lässatsningar i de svenskspråkiga skolorna är mediepedagogiken. Många lärare är besvikna över att den mångåriga satsningen Tidningen i skolan, som bekostades av de finlandssvenska dagstidningarna tillsammans, har dragits in. Med tanke på att dagstidningen i många hem inte längre ligger framme på köksbordet, utan kanske bara finns i en digital version som inte når barnen i familjen, faller ett allt större ansvar på skolorna att fostra eleverna till aktiva tidningsläsare och kritiska mediekonsumenter. Mediekompetens är något som betonas starkt i de nya läroplansgrunderna, men samtidigt ett område som känns utmanande för många lärare.

Vill man lyfta fram några framgångssagor från Svenskfinland måste de strategier för skolspråk och läsning som vissa kommuner utarbetat lyftas fram. Det handlar om satsningar som sträcker sig över flera år och som inkluderar flera utbildningsstadier och ofta också biblioteksväsendet. Man satsar på fortbildning om språkutvecklande arbetssätt och läsundervisning som når ut till alla pedagoger. Man tillsätter också planeringsgrupper över skol- och stadiegränserna som ser till att det blir jämlikhet och kontinuitet i undervisningen. Bland de mest lyckade satsningarna kan nämnas Skolspråk i Nykarleby, Vandamodellen och projektet Läsning och skolspråk i Borgå, Sibbo och Lovisa som alla gärna kunde få fungera som exempel för andra kommuner.

Som en sista insikt från projektet kan nämnas det faktum att resurserna för bokinköp till skolor och daghem varierar kraftigt mellan kommunerna. I själva verket är skillnaderna så stora att man skulle kunna tala om en demokratifråga. I Svenskfinland finns barn och unga som går i skolor med trivsamma, välutrustade och ibland till och med bemannade skolbibliotek. Ofta har samma barn och unga också tillgång ett kommunalt bibliotek med ett gott utbud av svenskspråkig barn- och ungdomslitteratur och dessutom en svenskspråkig bibliotekarie eller pedagogisk informatiker med skolsamarbete som ett av sina huvuduppdrag. Men det finns också finlandssvenska skolor som inte har något skolbibliotek alls, utan kanske bara en hylla i korridoren där lärarna ställer in böcker som lärarnas egna barn blivit för gamla för. I värsta fall har en sådan skola inte heller något samarbete med det kommunala biblioteket. En orsak till det kan vara att det inte finns någon bibliotekarie som talar svenska på närbiblioteket. Men det finns också många exempel på ypperligt samarbete mellan skola och bibliotek i Svenskfinland.

Det läsfrämjande arbetets framtid

För en språklig minoritet som finlandssvenskarna är det mycket värdefullt att det finns många olika aktörer som engagerar sig i barnens och ungdomarnas läsande. Under de tre projektåren har nya läsfrämjande satsningar efterlysts i otaliga sammanhang och vi får tro att projektet Den finlandssvenska läsambassadören inte blir det sista i sitt slag. Flera av mina insikter och konkreta förslag till fortsatt verksamhet publiceras i projektets slutrapport i september 2017.

 ***

Katarina von Numers-Ekman är lektor i modersmål och litteratur vid Mattlidens gymnasium och författare.

 

Jaa

Tillbaka  Respons