Språkbruk ger råd och rekommendationer i språkliga frågor, tar upp aktuella teman i svensk språkvårdsdebatt, presenterar undersökningar som gäller svenskan och informerar om nyutkomna ordböcker och annan litteratur.

« Språkbruk 3/2017

PÄ den grymma tiden dÄ man var slav

 Pia Mikander

Västerlänningar presenteras ofta som mer betydelsefulla än andra människor i världen i våra läroböcker. Finns det något man kan göra åt detta?

Som avslutande uppgift i en finsk arbetsbok i samhällslära finns en tom världskarta. Eleverna ombeds på den markera ut platser som de vill resa till, bo i, och platser de inte vill besöka. Pedagogiskt sett fungerar upplägget bra: Eleverna förväntas tänka tvärvetenskapligt och uppgiften ger garanterat underlag för diskussioner. Samtidigt är uppgiften etiskt häpnadsväckande, eftersom den saknar en uppföljande diskussion om privilegier. Man hade givetvis kunnat ställa andra slags frågor på följande sida, som exempelvis: Har du tänkt på att du kan resa praktiskt taget vart du vill? Har du tänkt på att du hör till den lilla minoritet i världen som kan välja nästan precis var du vill bo? Har du tänkt på att många människor samtidigt befinner sig i krigszoner och inte kan ta sig därifrån? Eftersom dessa frågor saknas finns det en risk att uppgiften främst bekräftar en hegemonisk världsordning där det ses som normalt, neutralt och naturligt att eleven i den finländska skolan kan ringa in världen enligt sina egna intressesfärer, och att detta inte är något som behöver påpekas eller ifrågasättas.

Min avhandling, Westerners and others in Finnish school textbooks, är en granskning av finländska läroböcker i historia, samhällslära och geografi, utkomna åren 2005–2010. Utgående från observationer om västerlänningar diskuterar jag hur texter, bilder och uppgifter kan stärka eller ifrågasätta det som jag kallar den västerländska överhöghetens hegemoni. Läroplanerna i Finland har länge förespråkat att all utbildning ska baseras på värderingar såsom mänskliga rättigheter, allas lika värde och demokrati. Ett jämställt och demokratiskt perspektiv kräver att man i samhälleliga ämnen låter alla människors lika värde vara ett rättesnöre. Ändå menar jag att västerlänningar ofta presenteras som både annorlunda och mera betydelsefulla än andra människor i världen.

Vems röst hörs i läromedlen?

Läroböckernas texter uppfattas generellt i klassrummet som uttryck för neutral, objektiv och sann kunskap. Kritiskt tänkande är samtidigt en viktig del av all samhällelig undervisning. Med avstamp i postkolonial teori och diskursanalys föreslår jag att man skulle kunna utarbeta en metod för att analysera läroböcker som en del av samhällsvetenskap. Postkolonial analys behöver inte ses som kopplat till enbart historien och formella kolonialmakter och kolonier, utan som något som kan hjälpa till att förklara nutiden, såsom den nuvarande globala arbetsfördelningen eller våra konsumtions- och migrationsmönster.

Samhällelig undervisning handlar om att förstå mänsklig aktivitet i världen förr och nu, och överallt i världen. Ur den synvinkeln är stoffet i ämnen som historia, samhällslära och geografi nästan obegränsat. Undervisningstiden för ämnena är desto knappare. Det här väcker viktiga frågor: Vad är viktig kunskap om världen? Vilka perspektiv på historia eller dagens värld behöver en finländsk elev känna till? Vilken kunskap kan betraktas som pålitlig? Vilken typ av kunskap kan antas vara sann och relevant? Dessa frågor leder vidare till mer konkreta frågor att ställa till de som skriver böckerna, såsom: Från vilka perspektiv beskrivs händelserna? Vems röst hörs? Vilka handlingar porträtteras som naturliga, förnuftiga och försvarbara?

Jämlikhet och demokrati

I våra läroböcker kan det beskrivas som förnuftigt att tvångsförflytta människor för att skydda regnskogar, men inte att ifrågasätta turismens roll som miljöhot. Samtidigt som eleverna uppmanas att fundera på var de vill bo stärker man på nästa sida uppfattningen att Europas gränser behöver skyddas mot människor som gärna skulle ha ringat in något europeiskt land i sin lärobok någonstans långt borta.

Det är naturligtvis alla gånger lättare att kritiskt granska läromedel än att försöka författa egna. Hur skulle en lärobokstext som verkligen återspeglar värderingar som jämlikhet, demokrati och mänskliga rättigheter se ut? Granskningar av läroböcker tenderar att fokusera på bara vissa slags hierarkiska relationer och närmast försumma andra. Man har granskat böcker med genusglasögon, fokuserat på relationer mellan väst och den övriga världen, hållit öga på heteronormen eller på hur funktionalitet eller klass återspeglas i läroböckerna. Man behöver naturligtvis börja sin analys någonstans, men jag tror att vi inte kommer särskilt långt utan ett mera intersektionellt perspektiv, alltså genom att se på hur olika former av hierarkier samverkar i texten. Historieskrivningen, men också beskrivningen av världen i både samhällslära och geografi, är full av frånkopplade perspektiv som behöver ges plats för att vi ska förstå mänskligt handlande och vår värld i all dess spretighet.

För att vara konkret: Läroböckerna i historia handlar ofta om tider som har varit djupt ekonomiskt ojämlika (såsom den tid vi lever i nu, med åtta personer i hela världen som äger lika mycket som halva världens befolkning). Samtidigt som ekonomiska ojämlikheter ofta beskrivs detaljerat har man sällan ifrågasatt perspektivet. Som exempel beskrivs järnåldern som en tid då ”man hade slavar.” Uttrycket låter inte på något sätt konstigt förrän man vänder på det: ”Järnåldern var en tid då man var slav”. Sällan utgår man i läroböckerna från en beskrivning där läsaren skulle se sig själv i rollen som slav om inte slaveriet uttryckligen är temat för kapitlet. Det är naturligtvis inte mindre rätt att säga att järnåldern var en tid då man var slav än att säga att järnåldern var en tid då man hade slavar, men ändå har jag aldrig stött på det perspektivet. 

Även om läroböckerna i dag förtjänstfullt lyfter upp också vanliga människors berättelser vid sidan av kungar och andra makthavare påminns läsaren ibland subtilt om hur maktens perspektiv ändå tenderar att dominera. Nyligen stötte jag på en läroboks beskrivning av Finland under de första decennierna som självständig stat. Man konstaterade att landet var fattigt och att ”inbördeskriget hade visat hur illa det kunde gå om folket svalt”. Den beskrivningen låter påskina att det att folket svalt i sig inte var illa, utan att det var konsekvenserna av folkets fattigdom eller svält som var det som behövde undvikas – alltså att makthavares position skulle ifrågasättas. Ur den svältandes perspektiv skulle beskrivningen inte vara förnuftig på något sätt.

Byt perspektiv

Formuleringarna i läroböckerna känns sällan särskilt främmande. Våra nyhetsmedier bekräftar bilden att det är fullt naturligt för oss att välja var i världen vi vill bo och samtidigt stänga gränserna för människor som söker skydd. Vilken faktabok som helst beskriver också historiska epoker som tider då man hade slavar. Med några få undantag återspeglar läroböckerna alltså inte någon världsbild som skulle vara mer kolonial eller fördomsfull än den vi är vana vid. Ändå måste samhällsvetenskapens roll i ämnen som historia, samhällslära och geografi vara att inte återskapa en världsbild som bygger på naturaliserade hierarkier mellan människor utan snarare utgå från att ifrågasätta dem. Läroplanen är ambitiös: Eleven behöver lära sig att tänka kritiskt och att bli medveten om orättvisor i världen, samt att lära sig att motarbeta dem. Det gäller då att förstå mänskligt handlande från perspektiv som inte bara är de dominerande, såsom kolonialism ur kolonisternas perspektiv, ekonomisk historia ur slavägarnas perspektiv eller geografi ur turistens perspektiv. I stället tror jag att både lärare och elever kunde lära sig bäst genom att ställa kritiska frågor och lyssna på andra röster, historier och versioner av det förflutna, av nutiden, både i ett lokalt och globalt perspektiv. Det finns mycket att vinna och mest bara en unken världsbild att förlora av att byta perspektiv. 

***

Pia Mikander är universitetslektor i historieämnets och samhällslärans didaktik vid pedagogiska fakulteten, Helsingfors universitet.

 

Jaa

Tillbaka  Respons