När Monica Äikäs gick i pension i augusti hade hon hunnit jobba på Institutet för de inhemska språken i över tjugo år, först som ordboksredaktör på dialektordboken och sedan som språkvårdare. Hon kom till dåvarande Forskningscentralen för de inhemska språken 1996 som vikarierande ordboksredaktör. Före det jobbade hon som translator på Helsingfors stad och var sedan hemma med sina barn i tretton år.

Medan Äikäs arbetade som kommunal translator fick hon i uppdrag att översätta ett passionsdrama med sånger på fritiden.

– Det var en utmaning, och det kändes otroligt kreativt att översätta sångerna. Jag tänkte kanske att jobbtexterna var ganska torra i jämförelse. Men väl tillbaka på jobbet fick jag en aha-upplevelse: det var inte så stor skillnad på att översätta sångtexterna och de ”torra” saktexterna. I grunden var det fråga om samma kreativa process, att hitta det rätta ordet. Översättning är för det mesta kreativt.

Tack vare alla språkfrågor som Monica Äikäs har besvarat har hon lärt sig mer och mer om språket och hur det fungerar.
Tack vare alla språkfrågor som Monica Äikäs har besvarat har hon lärt sig mer och mer om språket och hur det fungerar.

Tillfredsställande att kunna svara

Just att hitta de rätta orden är det som har fascinerat Äikäs i hennes arbete. Oavsett om hon har översatt, skrivit artiklar för dialektordboken, språkgranskat eller besvarat språkfrågor har jobbet handlat om att hitta de rätta orden. Under de senaste åren har Äikäs haft ansvar för att besvara de frågor som har kommit in till Språkinstitutet via e-post – ett arbete hon har stortrivts med.

– Att besvara språkfrågor är som att lösa gåtor. Det är lika tillfredsställande varje gång jag kan ge ett svar till en tacksam kund, säger hon.

En del enklare frågor kan hon besvara direkt, men vanligen krävs en mer eller mindre omfattande utredning innan frågeställaren kan få ett svar.

– Få svar kommer direkt ur mitt eget huvud. Jag frågar experter på området, slår upp i ordböcker och Svenska Akademiens grammatik, kontaktar Språkrådet i Sverige, talar med kolleger och använder nätet flitigt. Jag kollar gärna upp saker för säkerhets skull, säger hon.

Tidigare hade Äikäs också ansvar för läromedelsgranskningen, som då hörde till språkvården vid Språkinstitutet. Vanligen var de manus hon fick översatta från finskan. När hon språkgranskade skrev hon in sina ändringsförslag i manuset och skickade det till redaktören.

– Oftast såg jag inte resultatet men de gånger jag fick se den färdiga boken hade de flesta av mina ändringsförslag blivit godkända.

Språksystemet fascinerar

Frågorna och läromedelsgranskningen har också gett Monica Äikäs många uppslag till artiklar. Äikäs har i flera år varit en populär skribent i Språkbruk. Hennes artiklar har ofta handlat om textbindning, översättning och grammatik och bland kollegerna är hon känd som grammatikexperten.

– Fast språket inte är matematik följer det ändå regler. Den här systemdelen av språket – grammatiken – är fascinerande, säger hon om sitt intresse för grammatik.

Monica Äikäs räknar med att kunna ge sina barnbarn mer tid i och med pensioneringen, men hon hoppas också kunna fortsätta göra någonting språkrelaterat framöver. Hennes språkintresse har inte minskat, trots att hon gått i pension.

– Jag har trivts jättebra med kollegerna och arbetsgemenskapen på Språkinstitutet. Jag fortsätter gärna besvara frågor i någon form, men jag vet inte ännu hur. Först ska jag se tiden an.

Monica Äikäs

Ort: Borgå.

Yrke: språkvårdare.

Familj: man, sex barn, fyra barnbarn.

Husdjur: katten Musmus.

Intressen: språket, läsning, stavgång, handarbete, fotografering.

Om jag var en ordklass skulle jag vara: Ett adverb som fungerar som satsadverbial. De fungerar som kommentarer till hela satsens innehåll och det är något logiskt och övergripande med dem som jag tycker om.