"Finlandssvenska är den svenska som finnarna talar"
2/2006

Antti Yliselä

"Finlandssvenska är den svenska som finnarna talar"

Vad betyder ordet finlandssvensk egentligen för sverigesvenskar? Kan en sverigesvensk höra någon skillnad mellan finlandssvenska och finnsvenska? Antti Yliselä, som gör sin civiltjänst på Focis, skrev sin pro gradu-avhandling om svenskars attityder till och kännedom om finsk brytning och finlandssvenska.

Under mina år som studerande och deltidsarbetande purfinne i Stockholm lade jag ofta märke till de bristande kunskaperna några svenskar har om inte enbart vård ”Mumindal” till land utan också angående våra två inhemska språk. Det störde mig något oerhört att höra ”Jag fattar inte ett ord när du pratar finlandssvenska”när jag just hade lagt på efter ett samtal på finska i mina svenska bekantas sällskap, eller ”Jag skulle säkert inte förstå ett smack av vad du sa om du pratade finlandssvenska” när jag precis hade yttrat mig på min cocktailsvenska som faktiskt liknar mer den stockholmska modellen än den helsingforsiska. Kommentarer som dessa, som onekligen innehåller tankefel av mer eller mindre grov art, fick mig att vilja ta en djupdykning i de sverigesvenska tankebanorna: Vad betyder ordet finlandssvensk egentligen för sverigesvenskar? Vad eller vem syftar det på? Känner de igen finlandssvenska? Om så, vad tycker de om finlandssvenska? Vad anser man i Sverige om svenska med finsk brytning? Kan de höra någon skillnad mellan finlandssvenska och finnsvenska? Dessa frågeställningar gav mig inspiration att skriva min pro gradu-avhandling om svenskars språkattityder till finländares olika sätt att använda svenska språket.

Det blev en överraskning att märka att jag oväntat till mitt förfogande hade ett tema som det forskats ytterst litet i trots våra länders geografiska närhet och aktiva koexistens. Efter att ha bekantat mig med tidigare undersökningar kring svenskars attityder till olika dialekter och brytningar upptäckte jag att dessa språkattitydsundersökningar nästan uteslutande lämnar Helsingfors finlandssvenska och olika finlandssvenska dialekter helt utan uppmärksamhet. Vid förfrågning angående bortvalet av dessa varianter blev jag informerad av en sverigesvensk forskare att rätt många svenskar inte kan skilja mellan finlandssvenska och svenska med finsk brytning, vilket jag också själv dittills insett. Därmed kunde man, enligt honom, inte heller veta vad det exakt skulle vara respondenten svarade på om frågan ställdes i en enkät. Detta gjorde mig både förbryllad och ivrig att få veta svaret.

Finländare i Sverige

För att bättre kunna begripa de attityder som sverigesvenskar hyser mot finnars och finlandssvenskars språkbruk, vilket enligt forskare är parallellt med attityderna till folkgruppen i fråga, måste man inledningsvis koncentrera sig på de händelser som ligger långt i historien och skapar bakgrunden till attityderna. Till största delen har attityderna riktat sig mot finnar av den självfallna orsaken att de inte behärskat svenska språket från början. Många finnar beslöt sig vid sin flytt till Sverige under 1960- och 1970-talen för att tiga inför svenskar, vilket gav upphov till en långlivad myt om ”den tysta finnen”. Också avsaknaden av högre finskspråkiga socialgrupper och en medelklass ledde till en tämligen ensidig bild av finnar som folk. Enligt en del forskare har den bilden till viss del levt kvar ända till våra dagar. Dock måste man medge att mycket har hänt sedan dess och numera åtnjuter både finnar och finlandssvenskar hög status och ökat anseende bland sverigesvenskar. Finlandssvenskan är också officiellt erkänd och godtagen som variant av svenskt riksspråk. Uttalet är det mest distinkta tecknet på att man är finlandssvensk, i annat följer finlandssvenskan i princip det sverigesvenska riksspråkets regler.

Det exakta antalet finnar och finlandssvenskar i Sverige är svårt att ge eftersom svenska staten inte samlar information om sina invandrares språkliga tillhörighet. Därtill kan det vara knivigt att dra gränsen mellan finska eller svenska som modersmål. Självdefinieringen skulle troligen inte heller vara problemfri. Det som ändå står klart är att finländare utgör Sveriges absolut största invandrargrupp, dock inte den i gatubilden mest synliga. Den finlandssvenska andelen av alla från Finland utvandrade och deras barn, vilka uppskattas till allt från 310 000 till 500 000, torde enligt vissa källor vara ca 70 000, dvs. ungefär var fjärde eller femte finländare som bor i Sverige är finlandssvensk. En mycket hög siffra eftersom bara 5,7 % av hela Finlands befolkning enligt finländsk språkstatistik består av finlandssvenskar. 

Finlandssvensk och finlandssvenska,
finne och finnsvenska

I det rikssvenska språkbruket används ofta termerna finskt och finnar när man syftar på allt och alla som kommer från Finland. Här är det viktigt att minnas att termen finlandssvensk myntades först 1912, dvs. över ett sekel efter att Finland skildes från Sverige, för att kunna särskilja mellan finsk- och svenskspråkiga i Finland. Innan dess hade termen finne använts för samtliga finländare i bl.a. Johan Ludvig Runebergs verk. Ordet finlandssvensk syftar därmed på de människor som har svenska som modersmål och bor i Finland eller på svenskspråkiga företeelser i Finland. Enligt vissa forskare har distinktionen finländare (samtliga medborgare i Finland, också invandrare), finne (finskspråkig person), finlandssvensk (svenskspråkig finländare) uppenbarligen inte internaliserats på samma sätt i Sverige som i Finland fastän den upprätthålls också av Svenska Akademien. Detta är måhända orsaken till varför termen finsk ofta används i Sverige om alla finländare och finländska företeelser, medan adjektivet svensk begränsas till att gälla det rikssvenska. (Jfr Mikael Reuters ledare i Språkbruk 1/2005.) Det ovannämnda är säkert en bidragande orsak till finlandssvenskarnas svårigheter att förklara vem de är. En annan anledning till okunnighet om finlandssvenskarnas existens har säkert att göra med de romantiska tankarna om ett land, ett språk och ett folk som Sverige genomgick efter gränsdragningen 1809. De tankarna syntes både i idéhistorien samt i praktiken i Sverige och deras efterdyningar hade påverkan långt fram till våra dagar.

Det finns ytterligare två termer som kan skapa hinder för den fullständiga ömsesidiga förståelsen av varandras bakgrund svenskar och finländare emellan och därmed är värda att lyftas fram: finlandssvenska och finnsvenska. Den förstnämnda är den svenska som talas som modersmål av finlandssvenskar, den senare är den ofta brytningsstarka svenska som används av finskspråkiga finländare och som är välkänd och tämligen stigmatiserad i Sverige. 

Gymnasister från Stockholm och Falun

Syftet med min avhandling var att ta reda på om informanterna från två olika städer, Stockholm och Falun, klarar av att identifiera talare med finlandssvenska respektive finska som modersmål, vad de har för uppfattning om begreppet finlandssvensk och om deras inställningar till finlandssvenska/svenska med finsk brytning avviker från varandra. Informantgrupperna (n=39, alla ca 17 år) bestod av gymnasister både från centrala Stockholm (n=14) och från Falun (n=25), en mindre stad ca 20 mil nordväst om Stockholm, för att få fram eventuella skillnader mellan storstadsbor och landsortsstadsbor.

Undersökningen genomfördes med hjälp av matched guise-tekniken, dock i en något modifierad version. Enligt tekniken får informanterna lyssna på talprov och bedöma talaren enligt en sjugradig skala över adjektivpar som gäller bedömningsdimensionerna solidaritet och status, t.ex. om informanten anser talaren vara mjuk eller hård (solidaritet), snäll eller elak (solidaritet), noggrann eller slarvig (status), intelligent eller dum (status). Bedömningen av solidaritetsdimensionen är en markör för vilket identifikationsvärde den bedömda gruppen och dess språkvarietet har för informanten, medan statusdimensionen speglar den bedömda gruppens socio-ekonomiska status och prestige.

Testet innehöll en stimulustext och sammanlagt sex talprov, av vilka tre formade den riktiga talprovsgruppen: Helsingfors finlandssvenska dvs. standardspråk, svenska med mycket klart finskt substrat dvs. kraftig brytning samt svenska med milt finskt substrat dvs. mild brytning. De två talproven med finsk brytning hämtade inspiration från tidigare forskning där det framlagts olika variabler som förutsätts för att nå finskhet i talet. De tre väsentliga talproven lästes alla upp av en och samma talare så att talarbundna faktorer hölls konstanta. Å ena sidan tjänstgjorde detta förfarande undersökningens syfte att ta fasta på skillnaderna mellan olika talesätt till skillnad från attityderna till olika talare/röster. Å andra sidan skulle det ha krävt en för lång och besvärlig process för en avhandling på denna nivå att leta fram tre personer med just dessa uttalsvarianter i sitt tal och som därtill skulle ha tillräckligt likadana röster. Det finlandssvenska talprovets genuinitet kontrollerades av en finlandssvensk modersmålstalare som är både språkforskare och lärare i sitt modersmål. Dessa tre talprov presenterades med tre andra talprov för att minska chansen att informanterna skulle känna igen rösten. Informanterna ombads värdesätta talaren genom att fylla i ett frågeformulär och svara på frågan om talarens modersmål. Senare under testets gång hade informanterna möjlighet att berätta om sin kännedom om ordet finlandssvensk.

Bedömning av talproven

Den finlandssvenske talaren fick klart mest positivt mottagande av de tre talproven bland stockholmare och falubor. Han uppskattades högt av informanterna och fick ganska positiva eller lite grann positiva bedömningar på nästan alla skalor, t.ex. blev han bedömd som ganska trygg, mycket snäll och framgångsrik. Dock går det att tyda att gymnasisterna i Stockholm värderar finlandssvensken hårdare än faluborna men någon stor skillnad är det inte fråga om. Intressant är dock att stockholmare värderar den finlandssvenska talaren högre på statusskalan än på solidaritetsskalan, medan falubor tycker tvärtom.

Den kraftiga brytningen fick klart mer varierande helhetsbedömning än finlandssvensken, dvs. allt från ganska positiv till lite grann negativ. Han blev bedömd t.ex. som lite grann hård, tråkig och ful, men däremot rätt så trygg och beslutsam. I den sammanslagna värderingen blev talaren med kraftig brytning därmed mer positivt bemött på statusskalan, vilket är mot tidigare forskning som kunnat bevisa att hårdare brytning leder till negativare attityder främst på statusskalan. Frågan är här om informanterna känt igen brytningen som brytning samt finlandssvenskan som modersmålsvariant. Talaren med kraftig finsk brytning fick däremot avsevärt mer positiv bedömning av falubor på statusskalan än på solidaritetsskalan. Stockholmare var i bägge fallen mer kritiska än falubor mot talaren med kraftig brytning och bedömde talaren som helhet som lite grann negativ. Falubor ansåg hellre att talaren egentligen var i lika mån negativ och/eller positiv.

Talaren med mild brytning fick mycket annorlunda bedömning än de två andra talproven. Han blev värderad likadant på solidaritetsskalan som talaren med kraftig brytning, men han fick mycket hårdare bedömning på statusskalan. Sammanlagt fick han värderingar från lite grann positiv till lite grann negativ, men här har stockholmare röstat överlag mer positivt än falubor och gett mer positiv bedömning på 15 av sammanlagt 17 skalor. Beroende på storleken av informantgruppen i Falun jämfört med gruppen i Stockholm blev helhetsresultatet påverkat av detta. Falubor tyckte att talaren var ganska tråkig, rätt så inbunden, kraftlös och passiv, medan stockholmare ansåg att till hans egenskaper hör ganska väsentligt trygghet, beslutsamhet, kraftfullhet och intelligens. Stockholmare har betonat talarens positiva egenskaper på statusskalan och gett mer positiv värdering på alla 9 statusskalor. 

Vad betyder finlandssvensk?

Av alla de 39 gymnasister som svarade på min enkät klarade bara två stycken, en informant från Stockholm och en från Falun, av att känna igen finlandssvenskens modersmål som svenska, de övriga 37 svarade att hans modersmål var finska.

För att klara av denna uppgift fullständigt krävdes det att informanten också kunde svaret på frågan om vad ordet finlandssvensk som begrepp betyder. Därtill krävdes det att informanten inte bedömde någon av de andra talarna som svenskspråkig. Den talare som fick de mest enhetliga svaren var talaren med kraftig brytning som bedömdes nästan uteslutande som finskspråkig (Falun 21, Stockholm 11). Några informanter ansåg honom vara finlandssvensk men då handlade det om informanter som hade bedömt alla de tre väsentliga talproven som finlandssvenska, vilket visar en stor okunskap om behärskandet av själva begreppet. Intressant var också att märka att talaren med mild finsk brytning fick minst röster på att ha finska som modersmål, även den finlandssvenske talaren antogs oftare som finskspråkig: 22 informanter tyckte att talaren med mild brytning hade finska som modersmål (Falun 15, Stockholm 7), 27 stycken trodde att den finlandssvenske talaren var finskspråkig (Falun 17, Stockholm 10) och 32 informanter ansåg att kraftig brytning var ett tecken på att talaren har finska som sitt förstaspråk (Falun 21, Stockholm 11). Mild brytning och finlandssvenska fick båda ungefär lika många gissningar på att ha något slags finsk-svenskt ursprung. Den milda brytningen fick också mest gissningar på att ha en mer exotisk bakgrund av alla de tre talarna.

Svaren på frågan ”Vad betyder ordet finlandssvensk? Vad eller vem syftar det på?” framgår bäst av figuren nedan. Inom parentes finns antalet röster. En del av svaren kunde delas i två svarsgrupper.

Några exempel på svaren på frågan Vad betyder ordet finlandssvensk?:

• ”En person som kommer från Finland, men bor, eller hör till Sverige på något sätt” (kategori Flytt eller ursprung från Finland)

• ”Någon som pratar svenska med hård, finsk brytning” (kategori Brytning på finska)

• ”Någon som talar svenska, men det låter inte riktigt rent, det låter som mumin” (kategori Brytning på finska)

• ”De som bor i Finland men i en svensk del där det pratas svenska” (kategori En som bor på en svenskspråkig ort i Finland, pratar finlandssvenska)

SB206_Finlandssvenska.jpg

Attityderna och kännedomen?

Eftersom antalet informanter i min pro gradu-avhandling var så begränsat är det kanske omöjligt att försöka hitta universella regler till svar. Dessutom kan man se vissa riktlinjer som kan leda oss framåt i vår ömsesidiga förståelse med svenskar.

Bara två av sammanlagt 39 informanter klarade av att identifiera den finlandssvenske talarens modersmål som finlandssvenska men ändå var det just detta talprov som fick mest positiv respons både i Falun och i Stockholm både på solidaritets- och på statusskalorna. Det är troligt att informanter­na kände igen talprovet på något sätt eftersom resultatet skiljer sig så väsentligt från de två andra talproven. Antagligen låter finlandssvenskan bekant och väcker vissa associationer utan att informanterna kunnat namnsätta talprovet som finlandssvenska. Enligt vissa rikssvenskar låter ju finlandssvenskan ganska lik norrländska eller gotländska och därför väcker den känslor av värme och trygghet. Såsom framgår av mitt test fick finlandssvenskan högre uppskattning på solidaritetsskalan än på statusskalan, vilket stämmer bra överens med tidigare resultat om uppskattningen av dialekttalare.

Vad talarna med kraftig och mild brytning beträffar kan man se en klar skillnad mellan stockholmares och falubors attityder. Stockholmare har bedömt den milda brytningen mer positivt än den kraftiga, medan i Falun har den kraftiga brytningen fått mer poäng. Falubor har till och med värdesatt den kraftiga brytningen högre på statusskalan än på solidaritetsskalan. Är det kanske så att man i landsorten inte är lika van vid att höra olika brytningar och att det påverkar resultaten? I Stockholm har talaren med mildare brytning fått klart bättre resultat på båda skalorna och informanterna tyckte att talaren ligger lika högt i status som finlandssvensken.

Var har dessa attityder sitt ursprung då? Kanske den kraftiga brytningens hårdhet har gett informanterna en känsla av bestämdhet, vilket ju också kan tolkas som en bra egenskap om man vill nå högre social ställning. I stort har den milda brytningen fått bli mer osäker, opålitlig, tråkig och inbunden, medan kraftig brytning fick vara klart mer elak, hård, osympatisk och påträngande. Flera informanter nämnde i öppna frågor finskans hårdhet och dessa adjektiv kan säkerligen förknippas med ett sådant sätt att prata. Den milda brytningen var ju en klart mjukare version av finsk brytning och kanske kan uppfattas som varsam och osäker.    

Okunskapen om begreppet finlandssvensk är däremot påfallande hos informanterna. Av de drygt 50 svaren som jag fick på frågan om ordet finlandssvensk klarade sju stycken någorlunda bra av att fånga innehållet på ett acceptabelt sätt. Många av dessa svar var dessutom antingen/eller-svar så antalet av de svar som var till 100 % riktiga var ännu mindre. Klart står att kännedomen om finlandssvenskarnas existens och språk för mången svensk hör till det obekanta och outforskade.

Frågorna är åter många: Eftersom bara två informanter visste att den finlandssvenske talaren pratade sitt modersmål, trodde de återstående 37 att talprovet handlade om brytning precis som de två andra talproven? Kan man förklara skillnaderna mellan svaren från Stockholm och Falun bara med geografi och olika utgångspunkter att bedöma talproven? En möjlig förklaring till denna skillnad kan ligga hos falubors egen språkliga utgångspunkt som minoritet: de har själva en dialekt som modersmål och tolererar måhända därför språkliga avvikelser lättare än stockholmare. Hur skulle en finlandssvensk informantgrupp bedöma talarna? Skulle finlandssvensken få bäst mottagande bland dem eller skulle mild brytning med sitt rikssvensk­aktiga talesätt få bättre värderingar?

Antti Yliselä