I Järncity i Uppsala hittar jag en liten Spikguide, läser och rabblar sedan för mig själv som den renaste poesi: ankarspik, kamspik, bleckspik med tätningsbricka, klockspik,  korrugalspik, klammerspik och dyckert.

Det är inget under att ett av de vanligaste sätten för finlandssvenskar att fylla ut meningar är med frasen ”Vad heter det”?

Men framförallt njuter man av att alla – nåja, nästan alla – i det offentliga rummet, i bussar, på tåg och på kaféer, faktiskt talar svenska, att det finns så många svenska sociolekter, att det finns svensk slang och ett svenskt ungdomsspråk.

Om finlandssvenska författare i ringa utsträckning har skrivit en realistisk, samtidsskildrande prosa har det rimligen att göra med att det numera bara är begränsade delar av den finländska verkligheten som överhuvudtaget är svenskspråkiga. Särskilt svårt är det för finlandssvenska författare att skriva dialog. Redan på 1960-talet berättade författaren Ralf Nordgren att han i en roman ville återge ett samtal mellan några ölgubbar och fann att det var nästintill omöjligt att göra det på svenska. Det var ju ingalunda det att det inte fanns finlandssvenska ölgubbar utan att också finlandssvenska ölgubbar talade finska när de kom samman med andra ölgubbar.

Ölgubbssubkulturen som sådan var finsk.

Det är redan tjugo år sen jag i samband med ett föredrag i gymnasiet i Borgå talade med en flicka som berättade att hon höll på att skriva en ungdomsroman. Sen såg hon lite uppgiven ut och sa: ”Fast jag vet inte riktigt hur mina personer ska prata. Mina kompisar och jag pratar ju mest finska.”

Men å andra sidan rymmer mötena med det rikssvenska också frustrationer. Ett exempel: Scenen är en hiss på storfärjan Silja Serenade, tidpunkten är klockan ett på natten, personerna två yngre starkt berusade svenskar och jag. Alla tre ska vi uppåt, svenskarna till en bar, jag till min hytt, men hissen åker obönhörligt ner.

Svensk nr 1: Vartfan är vi nu på väg?
Jag: Neråt.
Svensk nr 1 (närmast panikslaget): Are we going down?
Jag (lugnande): Ja, nån därnere måtte ha beställt hissen före oss. Först åker vi ner, sen åker vi upp.
Svensk nr 2: We’ll go up later?
Jag (irriterad): Det är faktiskt ert modersmål jag talar.
Svensk nr 1 (klart aggressiv): Hur fan ska jag kunna veta det.

Kim Weckström har i sin roman Sista sommaren (1996) beskrivit hur finlandssvenska ungdomar kunde tänka och känna när de på sjuttiotalet konfronterades med jämnåriga rikssvenskar i baren på färjan mellan Malmö och Köpenhamn:

”De snackar sitt kluckande språk som innehåller tre gånger mera ord än vårt. Inte att undra på att vi kniper käft, så fort vi hamnar inom deras hörhåll. Det värsta man kan göra är att gå och snacka finlandssvenska med rikssvensken. Speciellt med brudarna. Trots sina talanger för skådespeleri kan de inte dölja draget av avsmak de får kring munnen. Efter en lång tystnad klämmer de äntligen ur se: ’Vasaaaarruu?’ De kan inte begripa hur någon kan låta sådär. De kollar in en som om man var harmynt. Eller som om man skorrar, stammar, läspar eller har förlamad tunga. Muninvalid. De är lite överseende, men samtidigt medlåtande, som kärnfriska är mot kroniskt sjuka.”

Här är det noga taget inte rikssvenskar det handlar om, det är finlandssvenskarnas egen osäkerhet. För egen del – och jag vet att jag inte är ensam – tycker jag emellertid inte heller om när rikssvenskar berömmer min finlandssvenska som så oförstörd, så äkta, så ursprunglig, jag får lust att säga: ”Nästa gång jag kommer kan jag väl ha ring i näsan också.”

Nej, vi är inte lätta att göra till lags.

Men hur ser egentligen de språkliga skillnaderna ut?

Bara en enda gång har jag upplevt att en finlandism vållat problem och då handlade det om det lilla, skenbart oskyldiga ordet nog. Jag var inbjuden att hålla föredrag nånstans i Stockholm och arrangören hörde av sig för att förvissa sig om att jag verkligen var på väg. ”Jodå, jag kommer nog” svarade jag och blev både häpen och irriterad när hon hörde av sig på nytt: ”Men vi skulle behöva veta hur det blir.” Jag hade inte förstått att ett rikssvenskt nog signalerar osäkerhet.

Men som finlandssvensk kan man trösta sig med att förundra sig över rikssvenskans konstigheter – konstigheter som man ju då om man är så sinnad kan uppfatta som en spegel av rikssvenskarnas konstigheter. Då handlar det inte bara om sådant som att substantiv som ”personal” och numera också ”allmänhet” kan användas för att beteckna en enskild person: ”En personal kom med ett glas vatten”, ”En allmänhet tipsade polisen om brottet”.

Det handlar ofta om sådant som man som finlandssvensk uppfattar som ett uttryck för en ovilja att vara tydlig. (Själva ordet ”tydlig” är ett starkt ord i Sverige: säger någon ”Nu gäller det att vara tydlig!” tänker den verkligen säga ifrån.) Mildare kritik kan framföras såhär: ”Jag har lite synpunkter på vårt samarbete –”. Jag har länge noterat att ingen i Sverige talar om att ”avsluta” ett möte eller samtal, i stället talar man om att ”avrunda” vilket naturligtvis låter mindre abrupt, mera konsensus-betonat.

Ett annat exempel levererade en vän vars gamla moster varit patient på ett vårdhem i Stockholm. I egenskap av närmaste anhörig fick hon en morgon ett samtal från ”en personal” som frågade om hon kunde komma till ”ett vårdmöte”. Hon blev smått förvånad för moster hade vistats på vårdhemmet i åtskilliga år och något vårdmöte hade det aldrig tidigare varit tal om men hon svarade att hon hade planerat en resa till Stockholm om någon månad och skulle kunna komma då. ”Jaha” sa ”personalen” och avrundade samtalet men när min vän hon väl hade lagt på insåg hon att ”personalen” inte låtit helt nöjd och ringde därför tillbaka. Nu visade det sig att man i själva verket uppfattade att moster var döende och att det var döden och ingalunda vården som skulle planeras. Min vän satte sig omedelbart på flyget.

En gång skrev jag till en svensk myndighet, väntade någon månad – förgäves – och skrev sedan på nytt. Till slut fick jag ett brev som började: ”Det är tråkigt att du upplever att du inte fått svar.” Det uppfattade jag som det närmaste en svensk kan komma öppen aggressivitet.

De flesta finlandssvenskar har lagt märke till att svenskar lindar in åsikter i ett ”Jag känner att –”, ”Jag upplever att –”, eller ännu mer försiktigt: ”Jag kan känna att –”, ”Jag kan kanske känna att –”. Ord som ”känna” och ”uppleva” är i de här sammanhangen  särskilt intressanta eftersom de ju signalerar att det inte finns nån objektiv sanning. En gång skrev jag till en svensk myndighet, väntade någon månad – förgäves – och skrev sedan på nytt. Till slut fick jag ett brev som började: ”Det är tråkigt att du upplever att du inte fått svar.” Det uppfattade jag som det närmaste en svensk kan komma öppen aggressivitet.

En dotter till goda vänner – hon är verksam som jurist i Stockholm – har gjort mig uppmärksam på att hon vid möten ofta hör någon komma med ett förslag och sedan efter en andhämtningspaus tillägga ”höll jag på att säga –”. Därmed har man alltså å ena sidan framfört sitt förslag, å andra sidan genast halvt om halvt tagit tillbaka det.

Också svenska skyltar kan man fundera över. Det står inte ”Rökning förbjuden” utan ”Tack för att du inte röker” eller – genom sitt drag av grupptryck ännu mer manipulativt – ”Vi röker inte här.”

Det är inte utan att man börjar längta efter ett gammaldags hederligt ”Vid vite förbjudet.”

Ofta uppfattar man som finlandssvensk att ens egen kultur är långt mer burdus än den rikssvenska – men inte alltid. För några år sedan fick jag ett föreläggande. Ingen rikssvensk lär bli förvånad men själv hade jag aldrig haft att göra med skattemyndigheten förut. Såhär stod det:

”Enligt bestämmelserna i 2 kap. 34 paragrafen lagen om självdeklaration föreläggs ni att lämna självdeklaration. Den som får ett föreläggande är skyldig att lämna självdeklaration. Detta gäller även om den som får föreläggandet inte själv anser sig vara deklarationsskyldig.”

Jag läste de två sista meningarna flera gånger och förundrades över tonen. Så småningom förstod jag vad problemet var: i sin strävan att för enkla kansliprosan hade man gjort sig av inte bara med obegripligheten utan tyvärr också med artigheten. Just då var det inte utan att jag började längta efter en äldre stilkonst av det slag som den svenske rådmannen Karl-Erik Rosén gett ett så utomordentligt exempel på i sina memoarer. Här handlar det om ett faderskapsmål i hovrätten som slutade med att svarande Andersson förklarade:  ”Jag ger fan i hovrätten och alla där. Jag skiter i hovrättens utslag.” I protokollet lydde repliken: ”Sedan Kungl. Hovrättens utslag upplästs för Andersson förklarade denne ej mindre det han gåve fan i Kungl. Hovrätten och i dess särskilda ledamöter än även det han skete i Kungl. Hovrättens utslag.”

Artikeln bygger delvis på ett kapitel i Merete Mazzarellas bok ”Linjer mellan stjärnor. Essäer om  identitet.”