"Onko teillä irtomunia?"
3/2012

Thomas Lundin

"Onko teillä irtomunia?"

Sommaren är den bästa radiotiden. Många är de timmar då radion har stått på medan jag och familjen levt vårt sommarliv hemma på terrassen, på stugan eller i bilen.

Sommarens största radioglädje var för mig Svenska Yles sändningar från sommar-OS i London. Inte för att jag skulle vara så nämnvärt intresserad av sporttävlingar där Finland inte klarar sig, men för de frimodiga intervjuerna. Det hände nu och då att finska YLE Urheilus reportrar intervjuade finskspråkiga idrottsmän på en flytande och sällan felfri skolsvenska. Stolt och utan att tveka ställde de frågor på det andra inhemska och deras gäster svarade glatt och hittade ibland på nya ord rentav. Ofta blev det ”fel” rent grammatikaliskt, med det skiter åtminstone jag högaktningsfullt i. Vilken språkglädje! Varje gång blev jag lika lycklig och nästan lite rörd faktiskt.

I dagens bistra språkklimat kan man, åtminstone i media, lätt få känslan av att ingen längre kan och vill tala svenska. Men tack och lov är det inte så överallt. Har under det senaste året turnerat i finskspråkiga skolor med föreställningen ”Tankar från en väntsal”. Jag och mina kolleger har bjudit på svenska visor och dikter under svensktimmarna och mottagandet har varit fantastiskt. I Kokemäki, Uleåborg och Östra centrum har vi mött ungdomar som är intresserade av att läsa och prata svenska och som ser det tvåspråkiga Finland inte bara som en rikedom, utan som en självklarhet.

Samma känsla fick jag alltså när jag hörde de finskspråkiga reportrarna och idrottarna samtala på svenska i Vega. Inser att det säkert i första hand var ett sätt att spara  pengar. Vara hur det vill – det osade i alla fall av språkglädje hemma på terrassen i Ekenäs. Och framförallt gav det mig inspiration att fortsätta tala min egen sällan felfria skolfinska med glädje och stolthet. I stället för den skam som jag tidigt fick lära mig att känna för att min finska inte är perfekt. Det började redan på finsklektionerna i barndomen i det på den tiden svenska Hangö. Och fortsatte senare under studietiden i det finska Helsingfors. Ofta har det himlats och skrattats och högdraget tillrättavisats – av andra finlandssvenskar vill säga. Aldrig har någon finskspråkig så mycket som lett snett när jag velat köpa ”kuukautislippu” hos HST eller ”irtomunia” när jag ville köpa ägg i lösvikt i min kvartersbutik. Språk är kommunikation och när vi kommunicerar på ett språk som inte är vårt eget kan det väl kvitta om det blir rätt eller inte – så länge vi förstår varandra? Med åren har min finska blivit betydligt bättre och närmast flytande, också om det ofta fortfarande blir fel objektsform. Men det tänker jag inte skämmas över.

Däremot är jag så gammaldags att jag fortsättningsvis tycker att det egna modersmålet ska talas felfritt i radio. Där har jag kanske inte språkjublat hemma på terrassen alla gånger.

Thomas Lundin är programledare, sångare och scenartist.

Thomas Lundin

I denna tidskrift: 3/2012