"Vad är det som är så hemskt med blandspråk"?
3/2013

Åsa Mickwitz

"Vad är det som är så hemskt med blandspråk"?

Till språkpuristernas förfäran breder engelskan ut sig i vårt språk. Är detta slutet för svenskan?

I maj höll jag ett kort föredrag under rubriken Svengelska på Hugo Bergroth-dagen. En journalist som intervjuade mig för radion i samband med mitt föredrag ställde frågan: ”Vad är det som är så hemskt med blandspråk?”  Samtalet kretsade kring fenomenet svengelska och tendensen att blanda in engelska ord och uttryck i svenskan, och jag hade antytt att det inte alla gånger är acceptabelt att använda ett blandspråk.

”Jag vet faktiskt inte varför det är hemskt” svarade jag sanningsenligt.

I mitt stilla sinne tänkte jag att blandspråk åtminstone är språkpolitiskt och språkmoraliskt inkorrekt. Det är ”fult” och ”obildat” att blanda språk. Personer som kan mer än ett språk ska kunna hålla isär de språk de behärskar, och inte blanda in lexikala eller strukturella element från det ena språket i det andra. Om en person misslyckas med det saknar han eller hon språkmedvetenhet. Och vad händer med t.ex. svenskan i Finland som tar allt mer intryck av finskan? Jo, det marginaliseras och betraktas som en ”invandrarversion” av svensktalade i Sverige.

Så tänkte jag, men det sa jag inte i radion.

I den här texten ska jag därför diskutera varför blandspråk är ett så kontroversiellt fenomen. Jag vill försöka visa att det i ett språksamhälle där de flesta är flerspråkiga (i motsats till enspråkiga) är mer en regel än ett undantag att språken påverkar varandra och det kan uppstå någon form av blandspråk.

Vad är ett blandspråk?

I Finland associeras begreppet blandspråk i hög grad med finlandssvenska språkbrukare som blandar in finska ord och uttryck i sitt (tal)språk. Och i en finlandssvensk kontext utgör ett svensk-finskt blandspråk ett reellt hot mot svenskan i Finland. Om man måste kunna finska för att förstå den svenska som talas i Finland kan detta språk knappast längre kallas för svenska. Åtminstone inte på andra sidan Östersjön.

Blandspråk som fenomen har också studerats allt aktivare inom språkforskningen. Inom den s.k. kontaktlingvistiken har man allt mer börjat utgå från att likheter eller skillnader mellan språk beror på att språk stått eller står i kontakt med andra språk eller att det saknas kontakt mellan språk. Tidigare utgick språkforskningen mer från att likheter och skillnader mellan språk berodde på att språken i fråga var släkt med varandra, eller då att de inte var det. Man antog t.ex. att alla indoeuropeiska språk skulle ha utvecklats ur ett enda s.k. urindoeuropeiskt språk. Tidigare förkastades således idén om att det existerar ”blandspråk”, eftersom ett sådant språk vore svårt att placera in i det traditionella s.k. språkträdet.

I lingvistiska kretsar definieras blandspråk numera som ett språk som uppstått genom att två olika och identifierbara språk ”sammanslagits”, normalt som ett resultat av att ett helt språksamhälle är tvåspråkigt. Det är dock omtvistat huruvida det existerar blandspråk överhuvudtaget, eller om man borde kalla fenomenet för kodväxling, dvs. att talarna byter från det ena språket till det andra mer eller mindre slumpmässigt. Flera forskare har dock identifierat ett antal språk som kunde betecknas som blandspråk.

Pidginspråk, som uppstått i syfte att uppnå kommunikation mellan två språkgrupper, brukar vanligtvis inte definieras som blandspråk eftersom det inte uppstått i och med att talarna är tvåspråkiga. Pidgin är trots allt ett resultat av kontakter mellan språk, och är därför värt att nämnas kort.

Det mest kända pidginspråket är kanske Tok Pisin som talas i Papua Nya Guinea, och utgör en blandning av bl.a. engelska och ett antal oidentifierbara austronesiska språk (som talas på öarna i Sydostasien och Stilla havet). Typiskt för pidgin är att det språk som kan identifieras oftast fungerar som s.k. lexifierare, dvs. det språk vars ordförråd talarna använder. Lexifierare i Tok Pisin är engelska, vars ordförråd modifierats både uttalsmässigt och semantiskt. Exempel på Tok (= eng. talk) pisin-ord är pisin (eng. pigeon = duva) som betyder fågel i allmänhet och killim (eng. kill him=döda honom) kan betyda allt från slå och misshandla till döda.

På samma sätt som i pidginspråk, är det också vanligt att sådana språk som definieras som blandspråk tar grammatiken från det ena källspråket och ordförrådet från det andra. Detta gäller också för helsingforsslangen, som intressant nog definierats som ett blandspråk inom forskningen om språkkontakt. Helsingforsslangen talades i Helsingfors mellan 1890 och 1950 främst av unga (tvåspråkiga) finsk- och svenskspråkiga män ur arbetarklassen, men ännu på 2010-talet används ord och uttryck från denna slang av äldre infödda helsingforsare. Det intressanta med den finska helsingforsslangen är att den består till 80 % av svenska ordstammar, medan grammatiken är finsk. En sats på helsingforsslang kan således lyda på följande sätt:

Förakaa nyt toi Väiski bastuun ja tvettakaa sen klabbit

(För nu den där Väiski till bastun och tvätta hans fötter)

I exemplet ovan kan man notera att både verben och substantiven är svenska, medan t.ex. suffix, pronomen och konjunktioner är finska.

Ett karaktärsdrag hos blandspråk och pidgin är således att det existerar någon typ av fifty-fifty-förhållande mellan de språk som blandas – grammatiken representeras av det ena språket/den ena språkgruppen och ordförrådet av det andra. Ett annat är att dessa språk uppstått som ett resultat av kontakt mellan talare av olika språk eller mellan olika språksamhällen.

Det vore omöjligt att definiera svenskan som ett blandspråk i strikt lingvistisk mening, men det finns vissa karaktärsdrag hos blandspråk som också svenskan uppfyller, vilket jag diskuterar i det följande.                 

Svenskan – ett mischmasch av andra språk

Svenskan har en lång historia av kontakt med andra språk. Den uppfyller också ett annat kriterium för blandspråk, nämligen att ordförrådet till stor del består av ”främmande” element, medan grammatiken (fortfarande till största delen) är svensk.

Faktum är att svenskan har få ”ursprungligt” svenska ord kvar – alltså sådana som inte lånats in från ett annat språk. Sådana svenska ord är t.ex. fader, måne och äta. På 1700-talet lånade svenskan in t.ex. möbel, balkong, garderob, salong, parfym, mustasch, kastrull och balett från franskan, och redan på 1800-talet fick svenskan ta emot lånord från engelskan som t.ex. jobb, strejk, bojkott, räls, lokomotiv, turist, sport och rekord. Därtill har svenskan i hög grad påverkats av tyska, grekiska och latin. Dessutom har finlandssvenskan fått ta emot lån från ryskan och inte minst finskan.

Efter andra världskriget kom den stora boomen med engelska lånord. Studier har visat att svenskans ordförråd består till ca 1 procent av just engelska lånord – om man definierar begreppet lånord snävt: sådana lexikala element som kommit in i svenskan efter 1945. Om man däremot räknar med de ord som kommit in de senaste hundra åren ökar andelen engelska lånord förmodligen med några procent.  

Under de senaste årtiondena har svenskan visat en tendens att också börjat låna förutom ord och uttryck också grammatiska element, t.ex. avledningar. I min doktorsavhandling kunde jag t.ex. visa att äldre lånord som sex, sport och trend får en svensk efterled när de avleds till adjektiv: sexig, sportig och trendig, medan nyare lånade adjektiv får en engelsk efterled; t.ex. dirty och funky. Självfallet kan skillnaden bero på också HUR orden lånas in; om ordet sex först lånas in som ett substantiv, är det sannolikt att det avleds till ett adjektiv på svenskt sätt efter att det etablerats. Dirty och funky har däremot förmodligen lånats in direkt i svenskan som adjektiv, eftersom substantiven dirt och funk ännu i alla fall lyser med sin frånvaro i svenskan. Ett annat exempel på lån av engelska strukturer är s-pluralen som numera är en etablerad ändelse i svenskan.

Influensen från engelskan sker inte bara på fler språkliga plan än tidigare, utan också på ett kulturellt plan. S.k. pragmatiska partiklar, dvs. språkliga strukturer som speglar en talares kultur och sätt att kommunicera är lätta att låna från ett språk till ett annat. T.ex. att som talare utropa ett ”Yes”, svara med OK, göra citattecken i luften, eller liknande är alla ”språkkulturella” lån från engelskan. För att inte tala om chattspråkets OMG (Oh My God), LOL (Laughing Out Loud), eller FCOL (For Crying Out Loud) som redan nu, inom vissa subkulturer åtminstone, börjar vara etablerade i svenskan.

Det är inget konstigt med att språkbrukare medvetet eller omedvetet blandar språk. När språkbrukare inom ett visst område (t.ex. svenskspråkiga i Sverige eller Finland) lär sig ett andraspråk utöver sitt modersmål (t.ex. finska eller engelska), är det normalt att talarna använder ord och uttryck från det andra språket i sitt eget modersmål när de samtalar med andra tvåspråkiga personer. Det är så att säga mänskligt och naturligt att ta intryck från sin omgivning – mycket konstigare vore det om vår svenska inte alls påverkades av de majoritetsspråk som vi behärskar, och som ständigt omger oss.

Det som vi kallar svenska i dag är alltså i mycket hög grad influerat av många andra språk, i första hand när det gäller ordförrådet, men också språkkulturellt och delvis grammatiskt.

Det paradoxala är dock att om den vanlige språkbrukaren klagar på att svenskan blivit ett ”blandspråk”, så syftar han eller hon ofta enbart på de engelska lån som ännu inte är etablerade i svenskan, och som därför sticker ut ur mängden. Det skär i öronen på språkpuristen när den unga damen säger; ”Säsongens jeans är en must have!” Språkpuristen irriterar sig på uttrycket ”must have” och tänker inte på det faktum att inte heller säsong (från franskan) eller jeans (från engelskan) är svenska ord.

Det kanske är obildat i någon form att besinningslöst blanda språk.Men till alla olyckliga språkpurister där ute har jag bara en sak att trösta er med: Det är mycket värre än ni tror!

----

FD Åsa Mickwitz undervisar i skrivande och retorik vid Helsingfors universitet och skrev sin doktorsavhandling om engelska lånord i svenskan.

Åsa Mickwitz