Artikelns val
2/2010

Lars Melin

Artikelns val

Att skriva en tidningsartikel innebär många språkliga val: det finns många sorters rubriker, ingresser, mellanrubriker och – inte minst – vinklingar. I denna artikel avser jag att presentera de viktigaste av dessa val, visa de vanligaste alternativen och peka ut vilka val som skapar effektiv text.

Den som skriver en tidningsartikel har normalt mer rutin än tid att tänka. Men låt oss för en gångs skull sänka tempot och på punkt efter punkt tänka igenom vilka alternativ som står till buds, och låt oss framför allt tänka igenom vilka för- och nackdelar olika alternativ innebär.

Nalle Puh

För att illustrera detta steg-för-stegskrivande använder jag mig av en välbekant nyhet, en händelse ur Nalle Puhs liv som A A Milne berättade redan 1926. Du kommer väl ihåg …

… hur Nalle Puh en dag besökte Kanin. Han blev bjuden på honung fastän Kanin inte var så förtjust över att få besök. Nalle slukade varenda burk och blev så tjock om magen att han inte kunde krypa ut samma väg han kommit. Han fastnade i hålet och kunde varken komma ut eller in. Christoffer Robin tillkallades och han beordrade en veckas hårdbantning. Kanin hade en reservutgång så han kunde hänga tvätt på Nalles bakben och han var ganska nöjd. Utanför satt Christoffer Robin och läste uppbygglig litteratur för Nalle. Efter en vecka var Nalle så smal att man med ett väldigt plopp kunde dra honom ur hålet.

Men nu från händelse till skriven nyhet.

Vinkeln ‑ det viktigaste valet

Detta är något som hänt i Sjumilaskogen, men händelsen blir inte en nyhet förrän någon omformat händelserna till en sträng bokstäver, och i den processen kan mycket hända. Journalister söker rätt vinkel, språkvetare undersöker perspektivet. Det är nog samma sak, tror jag.

Denna händelse sträcker sig över en vecka. Det blir fråga om ”fasansfull väntan” om man fokuserar starten, men det blir ”äntligen!” om man fokuserar slutet. En viss skillnad. Och honungen, är det smaskens som Nalle menar eller äckligt frosseri som Chistoffer Robin menar?

Och björnen, en vild hungrig best eller ett gulligt kramdjur?

Vårt språk är skapat av människor och är därför fullt av spår av olika människors olika perspektiv. Mitt tak är någon annans golv, utgången var nyss en ingång, och en flaska är halvfull eller halvtom allt efter humöret.

Det mesta beror på hur man ser det, råkar se det eller vill se det. Just nu väljer vi att se det som A A Milne såg det. Men vi kanske får anledning att ändra oss.

Rubriken ska säga något

Vi börjar från början och sätter en rubrik på vår text. Det finns många alternativ, men inte fler än vi kan överblicka och sortera på fyra välkända kategorier.

Heltäckaren: Björn fast i jordhåla en hel vecka
Klangeffekten: Björn bantar loss
Vitsen: Honungsfällan
Den förföriska detaljen: Ploppet i Sjumila­skogen

Alla har sina förtjänster och brister. Heltäckaren lovar: ”Vad du ser är vad du får”. Många fnyser och frågar: vem vill läsa en text när man redan i rubriken fått allt det viktiga?

Klangeffekten brukar fylla skribenten med viss stolthet. Visst låter allitterationen björn bantar bra, och rytmen da da da dam! Det är som något av Beethoven. Att läsaren fattar noll brukar skribenterna ta med ro. Läsarna kan inte motstå klangen när mystiken tätnar kring artikelns innehåll, tänker de.

Så bra blir det sällan, men vitsar brukar ligga inom räckhåll. Och honungsfällan har allt. Ordet har lite klang av agentroman, det har en rejäl dos sexuell laddning, och läsarna tänks bli mystifierade och lockade att ta del av själva artikeln.

Och så den förföriska detalj­en. En nödlösning, men det är i all fall en påannonsering av det lyckliga slutet, även om läsaren inte har en chans att förstå det ännu. Och även om psykologiska test ger tummen ner för greppet.

Vad är då bäst i test. För journalistik vet vi faktiskt inte, men informativa artiklar ligger inte så långt därifrån, och i sådana texter vet vi att heltäckaren vinner. I min bok Språk som syns från 2000 redogör jag för en rad kontrollerade experiment med olika grafiska lösningar, och strikt informativa rubriker visar sig öka läsarnas minnesbehållning, sänka lästiden och öka läsarnas textuppskattning.

Teorin är att en informativ rubrik ökar läsarnas förförståelse och därmed textens redundans, vilket är pålitligt läsbarhetsfrämjande.

Ingressen – en varudeklaration

Resonemanget om huvudrubriken är i hög grad tillämpligt också på ingressen. Vi har tre mycket vanliga typer:

1. Varudeklarationen:
SJUMILASKOGEN. Björnen hade ätit flera burkar honung, och det behövdes en hel veckas hårdbantning innan han kunde komma ut samma väg han kommit in.

2. Inlockaren:
SJUMILASKOGEN. En vecka i jordhåla utan mat. Hårda bud för en matglad björn. Men nu är han fri i Sjumilaskogen igen.

3. Trailern:
SJUMILASKOGEN: En veckas bantning och uppbygglig litteratur, det var syndens lön för en björn i Sjumilaskogen.

Det första alternativet ger läsarna precis vad de behöver veta för att avgöra om artikeln är värd fortsatt uppmärksamhet. Det överdrivna honungsintaget, problemen att komma ut, hårdbantningen och tidsutdräkten, allt är med. Skeptikerna undrar: kommer läsaren att fortsätta nu när han har fått veta allt viktigt?

Alternativ två, inlockaren, tar skeptikern på allvar. Här ges alla emotionellt laddade scener: fångenskapen, matglädjen, friheten. Allt detta kommer fragmentariskt och utan sammanhang. Läsaren tänks vara helt uppumpad med adrenalin och redan i full färd med att sluka själva artik­eln på jakt efter mer.

Ungefär på samma sätt arbetar alternativ tre, trailern. Actionscenerna spelas upp: bantningen, högläsningen och – framför allt – synden. O­emotståndligt, tänker skribenten.

Men teorin om redundansen är lika gångbar för ingresser som för huvudrubriker. Och med små varianter gäller detsamma för de kortare så kallade nedryckare som allt mer ersätter ingresser. En ökad förförståelse är alltid bra för effektiv läsning, och grepp som ska locka läsaren vidare bör alltid sträva efter både relevant innehåll och tydliga samband.

Mellanrubrikers många funktioner

Alla texter har inte mellanrubriker. Ibland räcker det med en blankrad extra, ett stycke som inleds med några ord i kapitäler, en asterisk eller något helt annat. Det enda som är riktigt obetvingligt viktigt i alla sammanhang tycks vara att få textmassan uppstyckad i hanterliga bitar.

Resultatet blir alltså alltid en gräns i texten, och en gräns skapar förväntningar på att något annat ska hända på andra sidan: en ny länk i händelsekedjan, en ny vinkel, en sorts omstart, en svängning från historia till framtid eller något annat. Det är kanske omodernt att skylta upp avsnitten, men det är alltid god läsarservice att ändå göra det. Och det finns flera metoder, så låt oss se vad var och en av dem leder till.

Den klassiska uppsatsen har funktionsrubriker av typen Inledning, Syfte, Metod etc. På tok för tråkigt för en tidningsartikel, men det finns avlägsna släktingar: Ett lyckligt slut.

Men tyvärr kommer många skribenter, för att bara inte tala om redigerare, att snarare fastna för den förföriska detaljen: Plopp.

Självklart finns också ambitionen att mystifiera läsaren genom att ta upp den totalt oväntade detaljen: Kanins torkställ.

Men den mellanrubrik som ansluter bäst till vår redundanshöjande strategi ger en hint om fortsättningen: Fri igen.

Texten ska vara effektiv

Från alla dessa så kallade paratexter till själva brödtexten. Att skriva denna innebär ett par problem. Det första är om vi ska berätta eller visa? Ett lätt val. Jämför

Beskriva: Nalle var förtjust i honung.
Visa: Nalle slickade i sig sista droppen och tittade efter mer.

Vilket begriper vi? Vilket kommer vi ihåg? Vilket tror vi på? Regeln att visa i stället för att beskriva av standard i alla kurser i kreativt skrivande. Greppet är så självklart i reklamsammanhang att regeln aldrig behöver nämnas för copywriters. För journalister borde det vara lika självklart.

Ett värre problem är hur vi ska presentera platsen. Tyvärr finns en ond kraft i många skribenter som tvingar dem att mot bättre vetande och trots en tyst majoritet av miljöbeskrivnings­hatande läsare fylla spalter med tröttande miljöbeskrivningar.

Det finns flera metoder. Skribenterna låtsas vara vår guide och berättar att Sjumilaskogen sträcker sig från … Nej, läsaren ger redan upp.

Eller de låtsas följa Nalles vandring där han har ditt på höger hand och datt på … Läsaren har övergått till artikeln bredvid.

Eller värst av allt. De släpper alla hämningar och låtsas skriva för kultursidan: ”En prunkande orgie i naturens alla färger …” Endast fakirerna bland läsarna är kvar.

Nej, det finns bara ett sätt att beskriva platsen. Skriver vi ”Bakom grenar och ris låg Kanins håla” kan vem som helst se hela skogen framför sig.

Ännu värre blir det för den skribent som ska dra med läsarens alla sinnen: känna, lukta, höra … Döm själv om detta sound track till artikeln:

Smakar smaskens, tyckte Nalle Puh. Men smack! Där satt hans mage fast i kaninhålet. Men efter sju dagars hårdbantning hördes ploppet. Han var ute! Wow!

Det som gäller är tvärtom att hitta det rätta ordet, det ord som lyser upp hela sammanhanget, det ord som klarar jobbet ensamt. Många ord kan till exempel läggas på Nalle Puhs sätt att äta Kanins honung och på Nalles bekymmer att ta sig ut. Men varför inte ett ord, le mot juste:

Nalle vräkte i sig honungen utan en tanke på hur han skulle kunna krypa ut ur Kanins håla.

Mångordigheten botas bäst med le mot juste, men deleteknappen är inte att förakta. Vad sägs om denna redigering?

Kanin bjöd på honung, och Nalle åt och åt tills det inte fanns en gnutta kvar. Inte undra på att han blev ganska trind om lilla magen, så trind att han inte kunde komma ut samma väg han hade kommit in.

Begrunda denna sanning: om en skribent stryker ett ord stryker han i realiteten ett ord per läsare. Så om en artikel har tusen läsare som var och en lägger en kvarts sekund på varje ord har skribenten sparat in drygt tre minuter läsartid. I text­exemplet ovan är en hel timme inbesparad. Och i nettot ingår större förståelse!

Knorren, vem behöver den?

När texten är klar är det många skribenter som känner en stor tomhet inom sig. Kan man verkligen lämna en text utan knorr? Om man begrundar vilka alternativ som finns så är svaret obetingat ja. För alternativen är i stort sett bara tre:

Sensmoralen: Så lärde sig björnen en läxa.
Happy ending: Så började hans liv som Winnie the slimmy.
Cyniska cirkeln: – Nu skulle det smaka gott med lite håning, sa den befriade Björnen.

Knorren är den eviga drömmen om det perfekta slutet. Något som samtidigt ska ge avrundning och lyft och göra detta på ett naturligt och självklart sätt. Visst, sådana slut finns. Men det bästa är ofta det godas fiende, så knorren blir i de flesta fall den sökta rolighet som sänker hela artikeln.

Alla berättelser är W

En händelse kan se ut hur som helst; oftast är det ju slumpens härjningar. Men när händelsen blir text händer något, allt får W-struktur.

Detta innebär att allt börjar när livet är underbart (Nalle äter honung), och fortsätter det så blir det inte någon berättelse. Alltså börjar tillvaron störta neråt (Nalle sitter fast), och det är den första stapeln i W-et. I det läget måste åtgärder vidtas att få upp livet igen (Christoffer Robin tillkallas). Nu är vi i mitten på W-et. Tyvärr, detta leder till en ny nedgång (bantning). Men till slut får bantningen ett resultat (Nalle fri) så den sista stapeln på W-et bär rakt uppåt.

Detta är en naturlag, för så ser alla berättelser ut. Men det finns mycket material i ett W så antalet variationer är obegränsat. Man kan tycka ihop, eller man kan öka dramatiken genom  att göra neråtstaplarna branta och höja spänningen genom att minska lutningen på uppåtstaplarna. Och man kan lägga in flera W-n i samma berättelse.

 

Vinkeln, en gång till

Vi gick lite snabbt förbi det vi kallade det viktigaste valet, valet av perspektiv och vinkel. Vi har helt okritiskt köpt A A Milnes över åttio år gamla vinkel. Den borde vara förbrukad vid det här laget. För att få ett alternativ tittar vi in på Nalle Puhs bloggsida ”Winnie the blogg” för att se hur han själv berättar historien:

Jag hälsade på min gamle vän Kanin. Den här gången kom jag att stanna extra länge, en hel vecka faktiskt. Till en början åt och pratade vi mest, men sedan hjälpte jag Kanin med tvätten. Just den här gången var det extra svårt att ta farväl. Och all den uppbyggliga litteraturen tog en hel del tid.

Frågan är hur man med språkets hjälp kan vända kuttingen så drastiskt. Bäst att vi tar det i detalj.

Grepp 1 är att arbeta med så kallade scheman, en psykologterm för starkt rutiniserade händelse­kedjor av typen: komma, hälsa, äta, prata, umgås, adjö, gå hem. Dessa är så starkt inarbetade att man bara behöver nämna två led så fyller läsaren själv i allt som saknas. I texten här ovan finns tre: hälsa på, åt, pratade, så varje läsare får en uppfattning om trevligt umgänge vänner emellan.

Man kunde till och med gå längre och nämna ”inte äta” och ”uppbygglig litteratur” för att skapa en bild av en vistelse på ett kloster, en retreat, ett eremitliv eller dylikt. Schematekniken är ett sätt att lägga ”rätt” tolkning i huvudet på läsaren.

Grepp 2 är att zooma in rätt detaljer. I och med att dessa zoomas förlorar läsaren överblicken av helheten. ”Hjälpa Kanin med tvätten” är ett sådant exempel. Det skjuts fram i texten på bekostnad av orsaken som hamnar utanför det inzoomade området

Grepp 3 är att höja abstraktionsnivån. ”Svårt att ta farväl” är i ett upphöjt perspektiv sant, men det ger inte en konkret bild av i vad svårigheterna bestod. ”Stannade extra länge” är också sant men vi får inte veta detaljerna, alltså på vilket sätt Nalle stannade.

Grepp 4 är att inbjuda läsaren att dra ”riktiga” logiska slutsatser av texten. Läsaren ser att ”Den här gången kom jag att stanna extra länge ‑-- Och all den uppbyggliga litteraturen tog en hel del tid.” Det är lätt gjort att läsaren uppfattar den uppbyggliga litteraturen som en orsak till och inte en följd av den långa vistelsen i Kanins håla. Vi vet genom språkpsykologiska experiment att det är så gott som omöjligt att låta bli att skapa logiska kopplingar mellan satser som saknar konnektivmarkering.

Det finns förstås fler grepp att föra den inte ont anande läsaren bakom ljuset, men med dessa klarar man sig mycket långt.


Lars Melin
Skribenten är docent i nordiska språk vid Stockholms universitet. Han har under det senaste årtiondet ägnat sig åt framför allt experimentell språkforskning och populärvetenskapligt skrivande, senast med boken Ärans och hjältarnas språk. Trender och traditioner i svenskan, Norstedts 2009. Tre av Lars Melins böcker ligger denna artikel speciellt nära. Den som är nyfiken på berättartekniska grepp kan läsa Litterära laborationer, Ordfront 2002, och den som är intresserad av framgångsrika rubriker med mera kan läsa Språk som syns, Hallgren och Fallgren, 2000. Och den som söker en lättillgänglig introduktion till psykolingvistikens förtrollande värld rekommenderas Språkpsykologi, hur vi talar, lyssnar, läser, skriver och minns, Liber 2004.

I denna tidskrift: 2/2010