Att åldras med stil
1/2016

Thomas Sundell

Att åldras med stil

Året är 1990 och en tioårig aspirerande författare sitter och skriver på den Indiana Jones-inspirerade äventyrsberättelsen “Jack och det magiska templet”. Tjugofem år senare sitter jag och försöker sammanfatta vad samma kille har skrivit i sitt liv.

Jag har sparat vartenda litet alster jag någonsin producerat på datorn. Det är en intressant resa att se hur språket har utvecklats. Språkkänslan har alltid varit stark, men stilkänslan har uppenbarligen svajat genom åren.

I mina tidigaste alster märks det att jag var förtjust i faktalitteratur. Berättelserna har en väldigt rapporterande stil, och meningarna är så korta och kärnfulla att stämningen helt uteblir. Ett annat intressant drag är vissa överdrivet frejdiga uttryck som sticker ut i texten, vilket eventuellt kan förklaras av en storkonsumtion av Kalle Anka & Co. Den tidningens betydelse för allas vår språkkänsla ska inte underskattas, på gott och ont. Språket i Kalle Anka var absolut felfritt, även om tidningen ännu på sent 1980-tal fick oss att tro att Björnligans vokabulär – klassiskt Södermalmstugg som ”pysen” – var gångbart språk.

I högstadiets uppsatser märker man att några års mognad har gjort sitt, och språket är faktiskt riktigt levande. Ännu i högstadiet var språket i faktauppsatserna sakligt och okomplicerat. Därefter inträdde en lång period av ökande hybris som kulminerade på universitetet. I gymnasiet började jag skriva ”emellertid”, använda semikolon och ställa mängder av retoriska frågor.

Den språkliga bottennoteringen uppnåddes då jag började studera juridik. I en analys av rättsfall under andra studieåret skrev jag: ”På basen av förhandenvarande fakta kan konstateras att alla ovan nämnda formella krav för straffansvar för juridiska personer uppfylls.” Typiskt juristspråk, kan man tycka. Det intressanta är att jag tidigare i samma rapport skrev: ”A hade sedan innan han avgick som VD lyckats få tag i bolagets byggnadsritningar [...]” Jag reagerar på uttrycket ”lyckas få tag i”, som nästan känns som en kodväxling. Är det möjligtvis så att den juridiska jargongen är ett överflödigt lager som de initierade lägger på för att framhäva sin identitet och att det här är mitt naturliga språk som försöker nå upp till ytan?

Under studietiden fick jag ett heltidsvikariat som reporter och redigerare på Vasabladet. Det språkliga utgångsläget var onekligen svårt med tanke på den stilistiska förskjutning som redan hunnit ske under studierna, men efter några månaders medvetet förenklande uppnådde jag ett upplyst tillstånd där språket återigen blev nästan så där oskyldigt ledigt som det en gång varit, och plötsligt kunde jag skriva begripligt också om juridik.

I dag har jag lämnat journalistiken och jobbar som jurist inom statsförvaltningen. I samband med ett möte nyligen bad vi en språkvårdare gå igenom våra texter ur klarspråkssynvinkel, och resultatet var en kalldusch: det som jag på allvar hade upplevt som begriplig text borde ytterligare förenklas för att vara riktat till allmänheten. Var brast stilkänslan nu igen?

Vilka slutsatser kan man då dra av denna berättelse? Möjligen att yrkesjargong är ett medvetet val. För egen del kan jag med 25 års perspektiv konstatera att det krävdes en liten karriär inom journalistiken för att komma tillbaka till den okomplicerade stil jag hade i tonåren. Den måste jag jobba hårt för att behålla.

Thomas Sundell