Att översätta sig själv
4/2004

Theodor Kallifatides

Att översätta sig själv

På översättarseminariet i Sigtuna i september 2004 höll författaren Theodor Kallifatides ett bejublat middagstal som vi till vår stora glädje nu kan publicera i Språkbruk.

Jag är inte yrkesöversättare. Ändå har jag vissa erfarenheter som jag gärna delar med mig.

För ett antal år sedan fick jag av en grekisk teater uppdraget att översätta August Strindbergs ”Döds­dansen”. Jag tycker mycket om den pjäsen. Jag tycker framförallt att den är rolig, och jag kastade mig med glatt hjärta i arbetet.

Regissören och skådespelarna blev mycket nöjda och jag fick mycket beröm. Replikerna ”satt verkligen”, sade de och jag drogs med i den allmänna entusiasmen ända tills jag insåg att Strindberg lät som vilken grekisk dramatiker som helst. Jag hade helleniserat honom.

Samhället som återspeglades i hans pjäs har aldrig funnits i Grekland. Det blev grekiska ord sagda av konstiga greker och skrivna av en underlig dramatiker som lät som en grek fast han inte var det. Jag hade förrått Strindberg.

Någon tid efter detta blev jag erbjuden att översätta Ingmar Bergmans magnifika ”Laterna Magica”. Vis av min tidigare erfarenhet bestämde jag mig för att låta Ingmar Bergman vara just Ingmar Bergman.

Kritiken var inte nådig. En kritiker gick så långt som att föreslå att jag borde hängas på Konstitutionstorget i Athen. Varför det? Grekiskan var urusel, menade man. Jag visste att det inte var något fel med grekiskan. Felet var att Ingmar Bergman inte skrev som en grek och jag hade avstått från att göra honom till det.

Hur som helst, jag blev inte hängd, strax därefter däremot dog den stränge kritikern. 

Sedan var det dags att ta itu med Lars Noréns ”Hebriana”. Den kvinnliga regissören ville veta exakt hur Norén lät så hon tvingade mig att översätta ord för ord, varpå vi försökte få det att bli vardaglig grekiska. Ibland gick det, ibland inte. Det blev en översättning lika ungefärlig som de två tidigare med bådas förtjänster och brister. Dessutom var regissören och jag framåt slutet av arbetet bittra fiender.

Därefter var det dags att läsa mina böcker översatta på andra språk. Det var intressant att se vilka fel som var vanliga, vilket språk som passade bättre med min svenska o.s.v. Realia var ofta ett stort problem. Man kan språket men man kan inte samhället, så att Kosken­korva översattes till Kozackenwurst. Svenskan och franskan passar varandra illa, medan engelskan går bra.

På senare tid har jag översatt mig själv till grekiska eftersom jag inte kände igen mina böcker såsom de översattes av andra. Det var inte något fel på översättningarna, det var bara det att jag inte kände igen mig själv.

Det betyder i klarspråk att jag är en annan människa på grekiska. Inte helt och hållet en annan, men tillräckligt annorlunda för att kunna se skillnaden mellan mig själv som grekisk respektive svensk författare.

Jag insåg snart att jag inte kunde översätta mig själv. Det enda jag kunde göra var att skriva om mina böcker, vilket jag också gjorde eftersom jag kände författaren och inte behövde hans tillstånd. Det blev andra böcker. En annan rytm, en annan stil, en annan humor, en annan sorg och en annan kärlek.

Ibland fick jag till och med ändra intrigen. I romanen ”Brännvin och rosor” använde jag ett alter ego som berättare. Efter ett par sidor fastnade jag. Gång på gång misslyckades jag med att komma vidare.

Jag var på väg att ge upp när det slog mig att problemet var mitt alter ego.
Jag kunde ha ett alter ego på svenska, men inte på grekiska.
Jag ersatte mitt svenska alter ego med mitt grekiska ”jag” och efter det gick arbetet som en dans.

Vilka slutsatser kan man dra av dessa erfarenheter?

1. Den fullständiga översättningen finns inte. Redan Platon visste det.
2. Den ungefärliga översättningen är allt vi kan hoppas på.
3. Förståelsen av en text är aldrig annat än ungefärlig även med texter skrivna på det egna språket.
4. Den ungefärliga förståelsen har dock fungerat ganska bra i mer än tre tusen år.
5. Den fullständiga exaktheten är de dödas dröm.

Jag inbillar mig inte att dessa slutsatser är till nytta. Men jag vill gärna tro att de kan vara till tröst.

Theodor Kallifatides