Att vara en musiktext trogen
3/2010

Eva Orava

Att vara en musiktext trogen

I vilken mån kan en sångöversättare ta sig friheter och ändå vara källsången trogen? Och på vilka delområden kan översättaren bli tvungen att pruta på exaktheten? Villkoren för översättning av sångtexter var ett av de ämnen som diskuterades när Finska, finskugriska och nordiska institutionen vid Helsingfors universitet den 18 augusti ordnade ett musiktextseminarium med temat Det allra heligaste – det mest förbjudna.

Universitetsläraren Johan Franzon ställde i sitt föredrag frågan om sångöversättningar ska vara trogna eller otrogna. Franzon konstaterade att vi alla väntar oss att översättningar ska vara trogna, men samtidigt är varje sångöversättning i allra högsta grad ett prov på kreativ omgestaltning. För översättaren gäller det att beakta allt det som en sång förmedlar; förutom det självklara – ett textinnehåll – även t.ex. ett intryck av musiken, texten och musiken i samverkan och kanske också förnimmelser om en eventuell sångtradition.

Franzon konstaterade att en sång är kort, och därför märks skillnader lättare. Sångöversättaren är tvungen att laborera med många olika faktorer i hantverket och aktivt välja bort något delområde när andra gör starkare anspråk på att finnas med. Franzon nämner några nivåer som en sångöversättare rör sig mellan: semantisk exakthet, målspråklig naturlighet, prosodi och musikanpassning, ett poetiskt-retoriskt musiktextformat och stilistiska värden i källsången. Och som sångare och lyssnare kan vi väl främst vara tacksamma över att någon aspekt ibland väljs bort till förmån för en annan kreativ, bättre lämpad översättningslösning, om alternativet är att vi skulle bli bjudna på ett slutresultat med haltande inslag i text eller musikanpassning (om än en trogen överensstämmelse). Utmaningen är trots allt evig: Hur överföra ett stycke konst till ett annat språk och vara källverket så troget som möjligt?

Musiktextseminariet bjöd också på allsång. Franzon hade med tanke på seminariet, och för att på ett underhållande sätt konkretisera utmaningen, gjort en egen översättning av sången Kultainen nuoruus (O ljuvliga ungdom). Genom Franzons texttrogna nyöversättning och Lars Huldéns existerande svenska sångtext fick seminariedeltagarna stämma upp i två olika sångversioner och pröva på hur det texttrogna känns i förhållande till det mer fritt tolkade. Det gav samtidigt en liten inblick i vilka val en översättare ställs inför under översättningsarbetet.

På seminariet behandlades texter med utgångspunkt i vitt skilda slag av sånger, t.ex. skillingtrycksvisor (Karin Strand, Svenskt visarkiv), en barnschlager (Asger Albjerg, Nordica), skålvisor (Helena Palmén, Nordica), Kanteletar (Pirjo Kukkonen, Nordica) och sången The Joker av Steve Miller (Anna Biström, Nordica). Seminariedeltagarna fick också ta del av en analys kring Alf Prøysens sånger och deras inslag av ero­tism och karnevalism (Hadle Oftedal Andersen, Nordica) och en analys av samspelet mellan det danska och det färöiska i en färöisk sång (Martina Huhtamäki, Nordica).

Eva Orava

I denna tidskrift: 3/2010