Att vara på sin mammas gata
1/2015

Urban Östberg

Att vara på sin mammas gata

Vad karakteriserar idiom? Är de alltid fasta eller kan de varieras? Finns det olika typer?

Om vi jämför meningarna På dagen repeterade hon och på kvällen spelade hon teater och Hon menade inte vad hon sa, hon bara spelade teater ser vi att verbfrasen spela teater kan ha olika betydelser. I det första exemplet skulle den kunna ersättas med  ’uppträda på en teater’, i det andra närmast med ’låtsas’. I den senare meningen ska inget av de två orden tolkas bokstavligt, utan de har i stället fått en bildlig innebörd.

En sådan fast fras där orden har mist sin vanliga, konkreta betydelse kallar man för ett idiomatiskt uttryck, eller kort och gott ett idiom. Ett sådant kan vara mer eller mindre svårt att förstå och analysera. Idiomet spela teater är snarast genomskinligt, dvs. lättförståeligt, och finns även på flera andra språk. Motsatsen gäller vara på sin mammas gata med innebörden ’på ett område man känner till väl’: Det hörs att du är på din mammas gata när du talar om datorer. Någon konkret betydelse är knappast möjlig att tolka in och på flertalet språk skulle det väl helt enkelt översättas med ’känna sig hemma’ el. dyl. Idiomet skulle därför kunna betecknas som ogenomskinligt, dvs. mer eller mindre omöjligt att förstå om man inte känner till det i förväg. Det gäller även för exempelvis komma på grön kvist, dvs. ’få det bra ekonomiskt’, även om tyskspråkiga skulle känna igen det liknande auf einen grünen Zweig kommen. (På engelska talar man i stället om klöver: idiomet be in clover ligger väl närmast till hands.)

Ett kännetecken för idiom är således att de ingående orden mist sin gängse, konkreta betydelse och blivit bildliga. De har med andra ord metaforiserats. I exemplen ovan menar man ju inte längre en gata man promenerar på eller en kvist som sitter på ett träd. Idiomen är vidare fasta, orden i dem kan endast i begränsad omfattning bytas ut. Det är inte möjligt att ersätta ”gata” med ”väg” eller ”kvist” med ”gren”, utan att hela uttrycket förändras och får en snarast bokstavlig betydelse: mamma äger verkligen vägen och grenen är faktiskt grön(målad). (I idiomet komma på grön kvist saknas vidare den obestämda artikeln ”en”, vilket inte skulle vara möjligt med en – hypotetiskt – konkret betydelse.) Vissa förändringar kan – och bör – dock göras för att idiomet ska kunna fogas in i en mening. I vara på sin mammas gata kan pronomenet ”sin” ju ersättas med t.ex. ”din” och ”vara” kan böjas till ”är” eller ”var”.

Förutom dessa tämligen självklara grammatiska förändringar av idiomen kan de – trots sin fasta struktur – undantagsvis varieras lexikalt, en variation som knappast är förutsägbar. Det kan gälla ett ord som ersätts med en (ibland i vid bemärkelse) synonym: ge tillbaka/igen med samma mynt, lägga korten/papperen på bordet eller råka/komma i klistret. Oftast är det verben som varierar: tvista/träta/strida om påvens skägg, alltså ’bråka om småsaker’; de brukar då tillhöra samma semantiska fält, dvs. ha stor betydelsemässig likhet.

Den lexikala variationen kan ibland innebära att ord som i hög utsträckning skiljer sig åt semantiskt får samma betydelse när de ingår i ett idiom, som i lägga rabarber/vantarna på eller klart som dagen/korvspad. Andra exempel kunde vara inte säga flaska/flasklock och komma på efterkälken/sladden. (I dessa idiom ingår orden ”flasklock” och ”efterkälke”, som knappast förekommer i andra sammanhang än här.)

Idiomvarianterna inte säga flaska/flasklock är fullständigt synonyma, men det finns en nyansskillnad mellan komma på efterkälken och komma på sladden, där det sistnämnda visserligen också betyder ’bland de sista’, men främst hänför sig till de barn som kommer sist i en syskonkull.

Förutom denna lexikala variation kan idiomen skilja sig åt beträffande numerus (i runt/runda tal), genus (väcka ont/ond blod) eller species (sätta fingret på en öm punkt/den ömma punkten). I dra det kortaste/längsta strået rör det sig om samma idiom men med motsatta betydelser beroende på vilken superlativform man väljer.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att idiomen kännetecknas av en bildlig – mer eller mindre genomskinlig – betydelse och en lexikaliserad form, vilket inte hindrar att de inom vissa ramar går att variera. Vidare avviker de inte sällan syntaktiskt från normalt språkbruk. Det kan exemplifieras med passa som hand i handske eller kosta skjortan, där artikelanvändningen skiljer sig från den gängse.

Talesätt

En typ av idiomatiska uttryck är talesätten. De avviker från idiomen genom att inte hela frasen metaforiserats. I Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken, dvs. ’man ska inte ta ut en seger för tidigt’, har de tre första orden behållit sin bokstavliga betydelse. Talesättet utgör vidare en självständig mening (ofta om vad man kan/bör/ska/måste göra) som inte kräver några tillägg. Detta i motsats till idiom som måste anpassas till en sats syntaktiskt.

Ytterligare exempel är Man ska inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten eller Man bör/ska rätta mun(nen) efter matsäcken. Som i det sista uttrycket kan ofta orden med bokstavlig betydelse (”man bör/ska”) falla bort, vilket gör att det ibland är svårt att skilja mellan talesätt och andra slags idiom.   

Liknelser

En tydligt avgränsad grupp är liknelserna. Till formen är de uppbyggda på ett likartat sätt: de är tvåledade och har den komparativa konjunktionen ”som” som sammanhållande led. Exemplen är otaliga: glad som en lärka, arg som ett bi, fattig som en kyrkråtta. Precis som för talesätten är endast delar av frasen (här fr.o.m. ”som”) metaforiserade. Adjektiven ”glad”, ”arg” och ”fattig” har behållit sina vanliga, bokstavliga betydelser och det som följer efter har som uppgift att förstärka dem eller att förtydliga framställningen. Särskilt väl passar de alltså om man vill understryka hur oerhört glad etc. någon är.

Det är vanligt att liknelserna innehåller olika djur, men det är inte alltid så. Ett välkänt exempel är supa/ljuga/svära som en borstbindare. Det märkliga här är att de tre verben skiljer sig åt betydelsemässigt, men att de ändå har det gemensamt att de uttrycker något moraliskt förkastligt. (Att just borstbindare tillvits dessa negativa egenskaper är kanske också värt en diskussion.)

Man bör notera att dessa liknelser inte alls är så gångbara på andra språk som man kanske förställer sig. Så motsvaras visserligen svenskans glad som en lärka på engelska av merry as a lark (alltså även här jämförs med en lärka), men på franska heter det gai comme un pinson (lärkan har bytts ut mot en bofink). På tyska görs överhuvudtaget ingen jämförelse med en fågel; man säger helt enkelt bara sehr froh, dvs. ’mycket glad’.

Ordpar

Precis som liknelserna är ordparen lätta att skilja ut bland idiomen. De består av två betydelsebärande huvudord som har lika stor betydelse, exempelvis ditt och datt eller härs och tvärs. Huvudorden tillhör alltid samma ordklass: verb (bära eller brista), substantiv (seder och bruk) eller adjektiv/adverb (i vått och torrt). Mellan och ibland också före dem finns en konjunktion (som klippt och skuren, ditt och datt, bära eller brista) eller preposition (hack i häl, huller om buller). Ljudmässigt binds huvudorden vanligen samman av rim (i vått och torrt) eller allitteration/assonans (vrida och vända, tiga och lida). De två betydelsebärande orden är nästan alltid synonymer (det knallar och går) eller motsatser (bära eller brista), men någon gång kan det röra sig om ett slags uppräkningar (gator och torg). Ordningsföljden mellan huvudorden brukar vara fast, dvs. man kan bara säga härs och tvärs, inte*tvärs och härs. Liksom när det gäller andra typer av idiom kan det ingå ord som inte förekommer i andra sammanhang: i exemplen ovan ”datt”, ”härs” och ”huller”.

Ordpar (och andra typer av idiom) förekommer givetvis i alla språk, vilket emellertid inte betyder att det behöver röra sig om direkta morsvarigheter. Strukturen på ordparen är densamma, men de ingående orden kan självfallet variera, liksom frekvensen, användningsområdet och den stilistiska valören. Många gånger måste ett visst ordpar ersättas med endast ett enkelt verb, substantiv eller adjektiv på ett annat språk. Det kan ändå vara av intresse att jämföra några svenska ordpar med motsvarande fenomen på ett antal språk: engelska, tyska, franska, nederländska, finska, danska och norska. (Lägg dock märke till att den bästa och lämpligaste översättningen av de svenska exemplen inte nödvändigtvis är ett ordpar.)

sv. (i) vått och torrt

 

eng. (through) thick and thin

ty. (durch) dick und dünn

ne. (door) dik en dun

sv. eld och lågor

ty. Feuer und Flamme

da./no. fyr og flamme

fr. tout feu tout flammes

sv. ditt och datt

eng. this and that

ty. dies und jenes (dies und das)

ne. ditjes en datjes

fi. niitä näitä

sv. utan rim och reson

eng. without rhyme or reason

fr. sans rime ni raison

sv. seder och bruk

ty. Sitten und Gebräuche (Sitte und Brauch)

fr. us et coutumes

ne. zeden en gewoonten

 Kroppsdelsidiom

En universell tendens är att kroppsdelar ofta ingår i idiom. Dessutom är nästan samma kroppsdelar de mest frekventa i olika språk. Detta framgår av en undersökning, där en forskare (Sinikka Niemi, universitetet i Joensuu) har jämfört sex olika språk: svenska, finska, engelska, tyska, franska och japanska. De fem vanligaste kroppsdelarna är:

sv.

fi.

eng.

ty.

fr.

jap.

1 hand

pää
(huvud)

hand

Hand
(hand)

oeil
(öga)

me
(öga)

2 öga

silmä
(öga)

head

Auge
(öga)

main
(hand)

te
(hand)

3 huvud

käsi
(hand)

eye

Kopf
(huvud)

tête
(huvud)

kokoro
(sinne)

4 hjärta

suu
(mun)

mind

Nase
(näsa)

coeur
(hjärta)

kuchi
(mun)

5 näsa

jalka
(fot)

breath

Mund
(mun)

bras
(arm)

iki
(ande)

Likheten är slående, låt vara att några av orden på engelska och japanska knappast betecknar kroppsdelar i vanlig bemärkelse. På samtliga språk är ”hand” en av de vanligaste kroppsdelarna i idiom, på svenska som synes allra vanligast. Det kan exemplifieras med på egen hand eller leva ur hand i mun. Verben som kombineras med kroppsdelarna är även de likartade och tillhör språkens vanligaste och mest flertydiga. På svenska är det ha, vara, få, gå och ta. Exempel på det kunde vara ha ett gott öga till någon, vara idel öra och få någon på halsen.

Vissa kroppsdelsidiom finns i likartad form i två språk. Svenskans förlora ansiktet (’göra något som man får skämmas för’) heter exempelvis på engelska lose face. Man kan observera att bestämdheten dock kan variera: på svenska bestämd, på engelska obestämd form, något som inte är lätt att förutse (och således en betydande svårighet för andraspråksinlärare). Det är intressant att historiska band och geografisk närhet kan göra att två icke-besläktade språk som svenska och finska har ungefär samma synnerligen ogenomskinliga idiom: ha tummen mitt i handen, dvs. ’vara opraktisk’. På finska heter det ju peukalo keskellä kämmentä. Ett vanligare sätt att uttrycka detta är ungefär ’ha två vänsterhänder’ (ty. zwei linke Hände haben, ne. twee linkerhanden hebben), något som är helt ogenomskinligt för svenskar och finnar utan kunskaper i dessa språk.   

Djuridiom

I alla språk ingår djur i ett stort antal idiom, låt vara att detta är mer kulturellt betingat än användningen av kroppsdelar. För svenskans del är hunden särskilt vanligt förekommande: slita hund, bära hundhuvudet, vara som hund och katt, trogen som en hund, klok som en pudel osv. Det senaste tillskottet är troligen göra en pudel, som har en betydelse som liknar det äldre krypa till korset, dvs. ’göra avbön’. Göra en pudel (eventuellt med tilläggen ”hel” eller ”halv”) har bara förekommit sedan början av 2000-talet, men blivit mycket vanligt (överanvänt skulle en del kanske säga). Ofta är det ministrar eller andra makthavare som tvingas att göra en pudel.

I samband med dessa idiom bör man nog också nämna Här ligger/finns det en hund begraven, dvs. ’något är misstänkt eller konstigt’. (Ett djuridiom med ungefär samma betydelse är ana ugglor i mossen.) Motsvarigheter finns på flera språk, t.ex. polska och tyska. På tyska har det dock en annan innebörd än på svenska: Da liegt der Hund begraben betyder snarast ’Det är det som är problemet/svårigheten/kruxet’. Sådana s.k. falska vänner är alltid förrädiska när man kommer i kontakt med ett annat språk: man tror att man förstått utan att ha gjort det.

Kreativ variation

Den som behärskar svenska och är stilistiskt säker – vilket man sällan blir på något annat språk än sitt modersmål – kan leka med idiomen och ägna sig åt en slags kreativ variation. Den är ofta starkt situationsbunden och förekommer inte sällan på exempelvis dagstidningarnas ledarsidor, i kändispressen eller personliga krönikor. Tappa hakan, ’bli förvånad’, kan till exempel i skämtsamma sammanhang varieras till Det var särskilt många tappade hakor på redaktionen den dagen. I reklam för en dyr automatisk skjortstrykare (!) heter det dubbeltydigt: Den kostar skjortan, men slätt blir det. (Det vardagliga idiomet kosta skjortan, ’vara svindyr’, används här på ett uppseendeväckande fyndigt sätt.)

Ett sista exempel är hämtat från en damtidning som på ett synnerligen kreativt vis varierar idiomet lägga band på sig, dvs. ’behärska sig’. Skådespelarna Melanie Griffith och Antonio Banderas dementerar de skilsmässorykten som en längre tid florerat kring dem och särskilt Melanie visar nu öppet sin kärlek: Melanie kan inte lägga band(eras) på känslorna.

Idiomen är en viktig del av ett språk, men svåra att använda rätt för en andraspråkstalare. Ett idiom som används felaktigt kan orsaka både skratt och missförstånd. Om man å andra sidan lyckas få in det i just det rätta sammanhanget imponerar det storligen, höjer språket och gör det mer uttrycksfullt. I exemplen ovan ser man tydligt hur det berikar och ger färg år framställningen.

Idiom förekommer på alla nivåer: från vardagligt talspråk till mer formellt skriftspråk och i olika slags skönlitteratur. I Strindbergs Fröken Julie använder en av huvudpersonerna, betjänten Jean, samma idiom som lagts i munnen på skådespelerskan Melanie i damtidningen: Det finns ingen människa så känslofull som jag; men jag kan lägga band på mig.

Litteratur

Niemi, Sinikka (2002) Svenskans kroppsdelsidiom ur ett språktypologiskt perspektiv. I: Svenskans beskrivning 26, Uppsala

Hallström, Anna & Östberg, Urban (1999, 2:a uppl.) Svår svenska. Idiom och slang i urval, Studentlitteratur, Lund

Urban Östberg
Skribenten är universitetsadjunkt vid Stockholms universitet och läromedelsförfattare i svenska som främmande språk. Han har bl.a. givit ut Svår svenska. Idiom och slang i urval.