Barnlyrik med tuggmotstånd
1/2008

Jenny Sylvin

Barnlyrik med tuggmotstånd

Texter för barn ska inte behandla bara den värld som barnen känner till, utan får innehålla oväntade saker som barn kan tänkas vilja veta mer om. Så resonerar Lennart Hellsing, en av vår tids främsta ordbrukare, som är skyldig till att ord som tamburmajor, sjuvåningskateder och konstantinopolitanska under flera årtionden har vandrat in i daghemsbarnens ordförråd. Språkbruk har träffat Lennart Hellsing i hans hem i Stockholm.

Lägenheten i Stockholms innerstad är stor och ljus och väggarna pryds av modern konst. Här bor diktaren och författaren Lennart Hellsing och hans hustru, skådespelerskan Yvonne Lombard. För första gången i mitt liv som journalist märker jag att den vördnad jag känner för den man jag är här för att intervjua står i vägen för redaktörsrollen. Jag har precis träffat en av mina största idoler, och även om jag inte direkt har tappat målföret har jag förlagt det någonstans, och det tar en stund att återfinna det. Lyckligtvis möts jag av en vänlig och tålmodig blick, och samtalet kommer in på hur Lennart Hellsing kom att börja skriva.

– Jag var inte särskilt begåvad i språk och hade svårt för att stava. Min lärarinna undrade vad det ska bli av Lennart som stavar så dåligt. ”Jag ska bli författare” sade jag och då skrattade hon. Jag tror att de som har det besvärligt med språket får jobba mycket mer och därför blir de mer uppmärksamma på sitt språk. Det finns många skickliga skådespel­are som har varit språkligt hopplösa, som stammar eller har en dialekt som de måste arbeta bort. Det finns fördelar också med att ha problem med språket.

Lennart Hellsing lade sig tidigt till med vanan att slå upp hur ord ska stavas och hade ständigt en ordlista med sig. Vi har säkert hans idoga ordlistebläddrande att tacka för det Hellsingska ordförrådet.

Den som kan sin Hellsing kommer kanske att tänka på Gabriel Gräslök:

 

Gabriel Gräslök skriver så gräsligt

brevet han skrivit är inte läsligt.

Åh, vilket brev!

sa fröken, och rev

brevet som Gabriel Gräslök skrev.

 

– Det kan nog vara att Gabriel Gräslök är jag, säger Lennart Hellsing.

Dikten om Gabriel Gräslök finns i ABC från år 1961. ABC-boken skrev han till sin son som också hade svårt för att lära sig läsa och skriva. Det är i den som många av de svåraste orden finns.

– På den tiden ansåg man att barn som hade svårt för språk och att uttrycka sig var dumma, vilket jag är emot förstås, man vill ju inte vara dum. I boken lade jag med ordet ”konstantinopolitanska”, ett långt och svårt ord, men vi uttalade det stavelse för stavelse och plötsligt var det inte så svårt längre. Det var en övning för tungan, som nog var menad som lite pedagogisk. Det där förstod förstås inte lärarna på samma sätt, de hade en metod att lära folk läsa och skriva som passar en del människor. Men det finns också människor som lär sig läsa och skriva på andra sätt än skolans, det är egentligen obegripligt hur det går till.

– Jag och några andra författare gjorde en läsebok i fem delar som hette Jag lär mig läsa. Då protesterade lärarna och sade att det inte var barnen som lärde sig läsa utan att det var lärarna som lärde barnen läsa. De tyckte att det var alldeles fel titel. Men bokserien kom ut och finns fortfarande, i flera år var det den bok de flesta barnen hade i skolan.

Kännetecknande för Hellsings dikter och ramsor är att de tar fasta på de olika betydelser som orden kan ha. Till exempel i dikten Sju fikon ur samlingen Sand i sandalerna sätts verbet falla in i olika kontexter och får olika betydelser. Också rytmen ställs i fokus: ”Dinkeli dunkeli doja heter en grön papegoja”, ”Summa summarum, sexton sardiner” och ”Ticke tack, ticke tack, här kommer Peter Palsternack” är ramsor som får sin rytm av nonsensord. Många av de rytmiska ramsorna har också tonsatts, och har på det sättet fått en bred spridning i skolor och på daghem.

– Ofta kommer dikterna till mig i form av rytmer, till exempel bidim, bim, bidim. Rytmen är väldigt viktig när det gäller ramsor. Ordens betydelser och deras klangfärg är en annan inspirationskälla.

Lennart Hellsing är mest känd som barnboksförfattare men han har också skrivit en del vuxenlyrik. För ett par år sedan utkom Strandbok från 1964 i en ny, lite okonventionell utgåva. Redan då ville Hellsing att diktsamlingen skulle ges ut i form av cigaretter utan tobak med filter i båda ändarna. Då var det nog ingen som nappade på idén, men i fjol var tiden mogen. Dikterna, 36 fyraradingar på hexameter, kommer i två askar försedda med varningstexter: ”Hexameter kan påverka rytmsinnet” och ”Även en liten does poesi kan orsaka eufori”. Helt befogat för rader som ”Närapå fjorton minuter har gått sen jag kysste din panna” och ”Nu är vår vipa allenast en pipande vipa bland vipor”.

Även om Strandbok klart är riktad till en vuxen läsekrets är gränsen ibland lite diffus. De flesta av Lennart Hellsings böcker är illustrerade av kända bildkonstnärer som inte i första hand blivit kända som barnboksillustratörer. Den kakofoniska Musikbussen och böckerna om Krakel Spektakel är lätta att placera i barnbokshyllan, men den kontemplativa Bananbok och Vinter-Haga: En vintersaga tilltalar läsare i alla åldrar, och läses sannolikt på lite olika sätt beroende på ålder och läserfarenhet. Hellsings texter är rika på intertextuella hänvisningar till personer och verk, och medan greken Arkimedes och Zachris T för en barnläsare är roliga rim, är de verkliga personer med ett kulturellt sammanhang för en vuxen läsare. Många barns första möte med Arkimedes har varit i Här dansar Herr Gurka och svensk matkulturs anmoder, Kajsa Warg, finns med i flera böcker. Kyrkogården där Kajsa Warg ligger begraven syns från Hellsings vardagsrumsfönster, och både mat och matlagning ligger honom nära hjärtat. Därför är det inte heller så konstigt att sidorna i Lennart Hellsings böcker kryllar av både maträtter och deras, ibland lite udda, beståndsdelar. Ofta får maten dessutom spela huvudrollen: dikterna innehåller dansande mandlar, filosoferande bananer och en lussekatt som tar bofinken som sjöng om Bagar Bengtsson.

Men trots att Lennart Hellsing roar och fascinerar många vuxna är den huvudsakliga målgruppen klar:

– Jag skriver för barn, men det är klart att jag skriver för vuxna också, jag har skrivit andra böcker än barnböcker. Men när jag skriver barnböcker antar jag att de är för barn, men det är inte så att man ska skriva precis bara vad de vet eller vad de känner till, det ska också vara oväntade saker som de kanske har funderat på och vill lära sig. Jag tänker inte på att anpassa litteraturen för att den ska passa barn, jag kanske är så barnslig att jag inte behöver någon anpassning. Jag tror nästan att en man aldrig blir äldre än tolv år. Kvinnor blir mogna, de tar ansvar för barn och annat, men män blir egentligen aldrig fullvuxna.

 

Kajsa Warg

Kajsa Warg hon är sig lik
kokar soppa på en spik:

Lite mjöl och grädde bara
det är ingenting att spara
och en fattig munk från Skara
sånt ger smak och skall så vara.

Ja man tager vad man haver
i kastrullen man begraver
ett par gamla skor som skaver
sånt kan passa skandinaver.

Låt det hela koka stilla
men lägg i en stor gorilla
för det brukar alla gilla
och det smakar inte illa.

À la greken Arkimedes
silas soppan sen och redes
med en ford och två mercedes
(något muskot ävenledes).

Soppan sjudes och passeras
destilleras, parfymeras
dekoreras och griljeras
inplaceras och SERVERAS!

Mycket gott!

(Ur: Här dansar Herr Gurka)

 

Jenny Sylvin