Betalningsprogram, utmätningsmän och betalningsrörelser — Något om finlandismer i skuldsaneringslagstiftningen
3/1995

Hans Landqvist

Betalningsprogram, utmätningsmän och betalningsrörelser — Något om finlandismer i skuldsaneringslagstiftningen

Artikelförfattaren är doktorand vid Göteborgs universitet och sedan 1988 rikssvensk lektor vid Åbo universitet. För närva­rande  är han tjänstledig och arbetar med en dok­torsavhandling som behandlar svenskt författningsspråk i Sverige och Finland. I arti­keln presenterar han några resultat från en studie av skuld-saneringslagstiftningen för privatpersoner i de två länderna.

I dag skrivs författningstexter i Finland i allmänhet på finska för att sedan översättas till svenska. Den svenska texten skall motsvara den finska i fråga om innehållet, men inte till formen. De två versionerna är juridiskt likvärdiga. De krav man kan ställa på de svenskspråkiga versionerna av finländska författningstexter sammanfattas så här i handboken Svenskt lag­språk i Finland (SLAF):

Sammanfattningsvis kan man säga att de svenska lagtexterna skall avfattas på vårdad sakprosa. Den allmänna språknormen bör alltså följas. Ord och vändningar som hör till det gamla kanslispråket bör undvikas. Detsamma gäller provinsialismer (s.k. finlandis­mer). Samtidigt bör man ta sig i akt för att skriva finska med svenska ord. Lagtexterna behöver inte ha någon särskild ”tyngd”. Tungt blir språket ofta ändå på grund av att innehållet i sak noggrant skall följa den finska texten. (SLAF 1990:32)

Skillnader mellan svenskt författningsspråk i Sverige och i Finland kan fö­re­komma på olika språkliga nivåer (morfologi, syntax, lexikon och seman­tik). Men diskussionen gäller främst ord och ut­tryck och då ofta termer. I SLAF finns ett kapitel med rubriken Finlandismer, och där diskuteras främst just dessa juridiska termer.

Terminologin i Finland och i Sverige

Det finns en strävan efter att terminologin i sverigesvenska författningar och i de svenska versionerna av finländska författningstexter skall över­ensstämma, men i vissa fall behövs speciella svenska termer i Finland, t.ex. andelslag, bostadsaktiebolag och arbetspension (se t.ex. SLAF 1990:39, 105; Grönqvist 1991:6). I andra fall har särskilda termer införts, även om det finns sverigesven­ska motsvarigheter. Några exempel är besvärsunder­vis­ning, personbe­teckning och skyddsväg, vilka i Sverige motsvaras av be­svärshänvisning, personnummer  och  övergångsställe (SLAF 1990:105–6; Modeen 1991: 569).

Finlandismer

Språkliga särdrag för svenskan i Finland kallas ofta finlandismer, som kan indelas på olika sätt (se  t.ex. SLAF 1990: 105–111; Nikula 1988:377–383).

Mikael Reuter har i olika sammanhang (t.ex. Reuter 1994:9–19) gjort en indelning utifrån finlandismers status och användbarhet, och han delar in dem i fyra olika kategorier:

(1) officiella ord och uttryck som används i bl.a. författningstexter (t.ex. vicehäradshövding, skattebyrå)

(2) relativt etablerade finlandismer som används i alla typer av finlands­svenska texter (t.ex. aktielägenhet, talko, gårdskarl, glansbild)

(3) mindre accepterade finlandismer som ändras vid granskning av pro­fessionella texter (t.ex. dejour, taltur, ägobostad)

(4) vardagliga uttryck och slang som förekommer i vardagligt talspråk (t.ex.  roskis, hurja).

För min undersökning av skuldsaneringslagstiftningen har jag utgått från Reuters indelning, men jag har valt att låta kategorierna (1) och (2) bilda en gemensam kategori. Hit räknas svenska ord för fin­ländska före­teel­ser, ord som har rikssvenska motsvarigheter, ord som fyller luckor i ordför­rådet och vissa arkaismer.

Reuters kategori (3) är intressant, eftersom den blir större pga. ”tillfälliga fel”, lån och översättningslån från finskan. Till den kategorin räknas också  gamla finlandismer (bl.a. ord som används med olika betydelse i Sverige och Finland) och avvikande former. När det gäller mindre accepterade fin­lan­dismer är det naturligtvis intressant att se om de anvisningar som ges i SLAF följs, eller om det finns sådana formu­le­ringar i de finlandssvenska författ­ningarna som handboken inte rekommende­rar.

Några finlandismer som kan räknas till kategori (4) hos Reuter kan man knappast vänta sig att finna i juridiska texter och därför inte heller i mitt material.

 

Finlandismer i författningstext

I min första kategori – officiella ord och uttryck samt relativt accepterade finlandismer – tar jag främst upp beteckningar för aktörer och de ”verktyg”  dessa använder. Många av de ord och uttryck som åter­finns i kategorin kan betraktas som ”blivande” finlandismer, dvs. de an­vänds i den här lagstiftningen, men vi vet inte om de kommer att bli etable­rade i finlandssvenskt språkbruk. Av två skäl väljer jag att begränsa under­sökningen till  aktörer och verktyg. Detta är centralt i lagstiftningen: vem skall göra vad och med vilka medel? Dessutom är det någorlunda enkelt för en be­dömare som inte är pro­fessio­nell jurist att urskilja sådana termer i materia­let.

Naturligtvis finns det också officiella ord och uttryck i materialet vilka inte bara har med innehållet i skuldsaneringslagstiftningen att göra. Några välkända exempel på denna typ av ord och uttryck är justitieministe­riet, skattedeklara­tion och strafflag, vilka i Sverige motsvaras av justitiedepar­tementet,  självdekla­ration   och brottsbalk  (se SLAF 1990:109–111. Tidigare har dock strafflag använts även i Sverige, t.ex. 1864 års strafflag.)

När det gäller den andra kategorin i min indelning – mindre accepte­rade finlandismer – har jag dels tagit med finlandismer som tas upp i SLAF, dels sådana uttryckssätt som enligt mitt förmenande tycks vara nya, dvs. mer eller mindre direktöversatta svenska motsvarigheter till finska ut­tryckssätt. Självfallet rör det sig också här om ett urval. Lika självklart är att det finns ett visst godtycke vid gränsdragningen mellan kategorierna: när blir en mindre accepterad finlandism en relativt accepterad finlandism?

Jag vill betona att då jag säger att vissa ord och uttryck är ”mindre lämpliga”, ”att deras lämplighet kan diskuteras” etc. är detta en bedömning som bygger på min språkliga intuition, medan andra kan göra annorlunda bedömningar.

Officiella ord och uttryck samt relativt etablerade finlandismer

De sverigesvenska och finländska författningstexter som jag undersöker behandlar skuldsanering (velkajärjestely). I Sverige skall en sådan genom­föras med hjälp av en  betalningsplan  för gäldenären, medan det i Finland är frågan om ett betalningsprogram (maksuohjelma). I den sverigesvenska lagen skiljer man mellan tvingande och frivillig skuldsanering, medan man i den finländska lagstiftningen talar om skuldsanering enligt denna lag och  fri­villig skuldsa­ne­ring (tässä laissa tarkoitettu velkajärjes­tely, vapaa­ehtoinen velkajärjestely). I den finländska lag­stiftningen finns dessutom sär­skilda stadganden för gäldenä­rer som idkar näring (harjoittaa elinkeino­toimintaa). Möjligen skulle man i Sverige föredra (be)driva näring, men  näringsidkare är självklart den enda möjligheten också i Sverige. (I den sverigesvenska lagen om näringsförbud från 1986 talas det om att (be)driva näringsverksamhet.)

I både den sverigesvenska och den finländska lagstiftningen är de cen­trala aktö­rerna gäldenären (velallinen), dvs. låntagaren, den som har en skuld, och borgenären (velkoja), dvs. långivaren,densom har en ford­ran. I den finländ­ska lagen beskrivs den förre som en  insolvent privatperson (maksukyvytön yksityishenkilö), som är oförmögen (kykenemätön) att betala sina skulder. Ett villkor för att en gäldenär skall kunna beviljas skuldsane­ring i den sverigesvenska lagen är att han är på obestånd och så skuld­satt att han inte antas kunna betala sina skulder inom överskådlig tid. (Det i och för sig utmärkta finlandssvenska ordet överskuldsatt används alltså inte i någon av författningstexterna. Jfr Reuter 1992:62.)

I den finländ­ska lagstiftningen skiljer man mellan gäldenärer och med­gäldenärer (kanssavelalliset) samt mellan borgenärer, säkerhetsbor­ge­nä­rer (vakuusvelkojat) och borgens­bor­genärer (takausvelkojat), beroende på vad för slags skulder respektive fordringar det rör sig om. I författningstexterna från Sverige och Finland förekom­mer också borgensmän (takaajat), dvs. de personer som garanterar att en skuld skall betalas.

Ansvaret för en skuldsanering ligger i Sverige dels hos gäldenären och kronofogdemyndigheten, dels hos  tingsrätten  på den ort där gäldenären är bosatt. Kronofogdemyndigheten kan avslå gäldenärens ansökan om skuld­sanering eller besluta om att frivillig skuldsanering skall inledas. Om en borgenär inte accepterar att skuldsanering sker, skall ansökan överlämnas till tingsrätten. Domstolen kan besluta om tving­ande skuldsanering, även om någon borgenär är emot detta. Tingsrätten skall vara behörig och alltid be­stå av en lagfaren domare.

I Finland ansvarar gäldenären, en utredare (selvittäjä) och domsto­len/ allmän underrätt (tuomioistuin/yleinen alioikeus) på gäldenärens hemort för skuldsaneringen. En alternativ formulering som förekommer är den domstol som är gäldenärens allmänna forum (velallisen yleinen oikeus­paikka). Den i Finland nya beteckningen tingsrätt (käräjäoikeus) för den första instansens allmänna domstolar används alltså inte. Inte heller före­kommer de äldre beteckningarna häradsrätt (kihlakunnanoikeus) och råd­stuvurätt (raastuvanoikeus) (se SLAF 1990:105, 119).

Domstolen skall vara  behörig (toimivaltainen). Ett tvistigt ärende i en skuldsanering skall normalt behandlas av en fulltalig underrätt (täysilukuinen alioikeus). Utredaren kan vara en utmätningsman (ulosottomies), en biträdande utmätningsman (avustava ulo­sottomies), ett allmänt rättsbi­träde (yleinen oikeusavustaja) eller någon annan person som uppfyller lagens krav på en utredare. Den finländska   utsökningsmyndigheten (ulosottoviranomainen) kan närmast jämföras med kronofogdemyn­dighe­ten i Sverige. Den svenska motsvarigheten till ett allmänt rättsbiträde kallas offentligt biträde i tviste­mål respektive offentlig försvarare i brott­mål.

Enligt den sverigesvenska lagen måste gäldenärens alla tillgångar och in­komster användas i skuldsaneringen för att han skall kunna bli skuldfri. Gäldenären får dock behålla vad som behövs för hans egen och familjens försörjning. Enligt den finländska lagstiftningen får gäldenären av sina in­komster behålla den del som är nödvändig för hans och familjens ound­gängliga lev­nadskostnader  (välttämättömät elinkustannukset). Däremot skall hela hans förmö­genhet/egendom (varallisuus/omaisuus), utom vad som ingår i hans  bastrygghet (perusturva), användas för skuldsaneringen. Gäldenären garante­ras vad som i Sverige vanligen kallas existensminimum.

I Finland skall utredaren realisera gälde­nä­rens förmögenhet. SLAF re­kommenderar att  muuttaa rahaksi översätts med förvandla i pengar. Rekommendationen kan dock ge problem när det gäller uttryck som rahaksimuutto-oikeus och  velal­lisen varallisuuden rahaksi muuttaminen. (Dessa översätts i de svenskspråkiga versionerna med reali­se­ringsrätt respektive realiseringen av gäldenärens förmögenhet.)

Vid en skuldsanering i Sverige skall man bestämma vilka fordringar som skall omfat­tas av skuldsaneringen och vilket belopp som skall fördelas mellan borgenä­rerna. Man skall även göra upp en  betalningsplan  som visar hur fordringarna skall beta­las. I den finländska lagen sägs att betalningsprogrammet  skall fastställas och att det skall motsvara gäldenärens  betal­ningsförmåga (maksukyky). En  betalningstidtabell  (maksu-aikataulu) skall göras upp.

I de två ländernas lagstiftning definieras verkan av skuldsanering  res­pektive rättsverkningarna av skuldsanering (velkajärjestelyn oikeusvaiku­tukset). Om det finns ett beslut om skuldsane­ring i Sverige, får olika exekutiva åtgärder, bl.a. utmätning eller inför­sel, inte ske. Den finländska lag­stift­ningen talar om ut­mätning och annan verkställighet (ulosmittaus ja muu täytäntöönpano), och vad annan verkställighet innebär preciseras noga i lagtexten.

Mindre accepterade finlandismer

Språkvården, här i form av SLAF:s rekommendationer, kan både notera framgångar och motgång-ar i de finlandssvenska författningstexterna.  Exempel på framgångar kan man finna genom att jämföra förslaget till lagtext och den definitiva texten. I lagförslaget till riksdagen talas det bl.a. om att skuldsaneringen skall genomföras på ett sakenligt sätt (asianmukaisesti), vad man skall göra om gäldenären i samband med ut­sökning har rymt (on pakoillut) och hur man skall agera om olika omständigheter har yppat sig (on ilmennyt) efter att betalningsprogrammet fast­ställts. I lagen har de kursiverade uttrycken ändrats till  på ett behörigt sätt, har dragit sig undan och har framkommit.

Formerna  borgesman och ägobostad förekommer inte i de här författ­ningarna, utan här finns bara de rekommenderade borgensman och ägar­bostad. (I lagförslaget till riksdagen används däremot konsekvent ägobos­tad.)

Vid hänvisningar till andra lagrum används perusteella och nojalla i de finskspråkiga versionerna. Helt enligt anvisningarna i SLAF motsvaras dessa i de svenskspråkiga av med stöd av eller på basis av, inte på basen av. Likaså följer lagstiftaren handboken när det gäller erikseen, som inte översätts med skilt utan med särskilt.

Också när det gäller ett antal termer med ekonomisk anknytning följer lagstiftaren rekommendationerna i SLAF. I författningarna finns bestäm­melser om att  uppta en ny skuld (tehdä uusi velka), medan göra en ny skuld undviks.  Gäldenärer skall göra amorteringar (lyhennykset) på skuldkapita­let, inte avkortningar. Personer kan vara aktieägare (osakkeenomistajat) respektive arrendatorer (vuokralaiset), inte aktionärer eller legotagare. (Den senare termen var f.ö. föråldrad redan då jordlegolagen stiftades 1966. Se SLAF 1990:105.)

Verben  toteuttaa och koskea översätts ofta med förverkliga respektive beröra, men detta förekommer inte här:  att skuldsaneringen kan genom­föras på ett behörigt sätt respektive Vad 1 mom. stadgar om säkerhet gäl­ler också borgen som tredje man ställt... (I förslaget till lag användsdäre­mot beröra vid några tillfällen: De gäldenärer som förslaget berör skall ges tillfälle att höras om förslaget.)

Jag har registrerat vad jag vill kalla ”olycksfall i arbetet”. Detta innebär att de svenska motsvarigheterna till finska uttryck vanligen är de som SLAF rekommenderar, men i enstaka fall förekommer översättningar som hand­boken varnar för. Så motsvaras jäljennös av kopia, men vid ett till­fälle an­vänds avskrift, som i SLAF betecknas som förål­drat. Finskans  asia kan på svenska mot-svaras av sak, ärende, mål, t.ex.  ett tvistigt ärende (riitainen asia). I några fall kan man möjligen diskutera om sak verkligen är den bästa motsvarighe­ten till asia, t.ex. Beslut om detta kan fattas utan att bor­genären hörs, om det anses  vara nödvändigt på grund av att saken är brådskande.

I författningstexterna sägs att en ansökan avslås, utom i några fall då den förkastas (hylätään). Det senare alternativet strider mot handbokens re­kom­mendationer. Också andra verb kan ge problem. SLAF förespråkar svara för när finskan använder ylläpitää. I det aktuella sammanhanget är dock den finlandssvenska textens föra  lämpligare: Justitieministeriets dataförvaltningsbyrå  för ett skuldsanerings­register... Den svenska mot­svarighe­ten till toimittaa är en­ligt SLAF vanligen tillställa, alternativt  sända/lämna in. Det kan diskuteras om framföra pas­sar här: Tillkänna­givandena  kan  fram­föras per post... Man kan även ifrågasätta om den bästa motsvarig­heten till pitää i den här kon­texten är det i finländsk svenska så vanliga hålla, och om inte tillhandahålla vore ett bättre alterna­tiv: De all­männa underrät­terna skall hålla blanketter som fastställts av justitie­minis­teriet... (Jfr Reuter 1992:75–76 angående hålla.) För poistaa rekommen­de­rar SLAF utgå, stryka, slo­pa men i lagtexten används  avlyfta:  skyldighe­ten att be­tala skul­den [kan] avlyftas i sin helhet.

I materialet finns också vissa uttrycksätt som jag anser är mindre lämp­liga. I de flesta fall kan man misstänka att de är direktöversättningar från de finskspråkiga versionerna. Ut­trycken kan ordnas i två undergrupper: sådana som hör samman med själva skuld­saneringen och sådana som har att göra med olika myndigheters uppgifter.

Som motsvarighet till finskans selvitys  används ofta  utredning. De alter­nativ som SLAF ger är lämna uppgifter/upplysningar. Ett an­tal gånger an­vänds utredning i texterna, där upplysningar/uppgifter hade varit möjligt och kanske också lämpligare, t.ex.  Domstolen skall inhämta behövlig ut­redning... I andra fall används med gott resultat  redogörelse: en skriftlig redo­gö­relse för grunderna för de värde­ringar av förmögenheten ...

I den finskspråkiga lagstiftningen används överraskande jäädä sillensä i stället för jättää sillensä: hakemus on jäänyt sillensä ... För  jättää sillensä  rekommenderar SLAF  avskriva. I den finlands­svenska skuldsane­ringslag­stiftningen an­vänds lämna därhän: ansökan har läm­nats där­hän ... Avskriva och lämna därhän är knappast synonyma ut­tryck.

Handboken föredrar betala framför erlägga för finskans suorittaa (maksu). I några fall följs rekommendationen, men vanli­gen används tvärt­om just er­lägga, t.ex. för de utgifter han är berättigad att er­lägga..., vilket inte är god svenska. (Jämför man förslaget till lagtext med lagen, finner man att erlägga några gånger har ändrats till betala.) När det gäl­ler sub­stantivet suoritus motsvaras det vanligen av prestation. Detta är ibland mindre lämpligt:  ut­mätning av gäl­de­närens lön, pen­sion, in­komst av näringsverksamhet eller annan perio­disk prestation i en­lighet med vad som stadgas i utsökningsla­gen... Det vore bättre att här tala om annan regel­bundet återkommande inkomst/intäkt.

Både löneutbetalningsmånad (palkanmaksukuukausi) och över­skotts­värde (ylijäämäarvo) tycks vara direkta översättningar från fin­skan. Kanske vore det lämpligare att använda formuleringar som den månad då lön beta­las ut och det (eventuella) överskott som uppstår. Vidare är en term som betal­nings­rörelse (maksuliikenne) svår att förstå, när det sägs att ut­mätningsmannen har rätt att få uppgifter om gäl­denärens bankkonton, be­talningsrö­relse, av­tal och förbindelser... Här skulle det vara bättre att tala om transaktioner eller inbetalningar och utbetalningar.

När det gäller olika myndigheters uppgifter skall länsstyrelsen genom initiativ och andra åtgärder (aloitteilla ja muilla toimenpiteillä) se till att privatpersoner inom länet får hjälp med sina ekonomiska problem. Lag­stiftaren undviker visserligen göra initiativ (tehdä aloite) som SLAF varnar för, men genom initiativ är inte speciellt lämpligt här, utan en preci­sering med t.ex. genom (att ta) egna initativ krävs. Däremot sägs det helt korrekt att domstolen på eget initiativ (omasta aloitteestaan) kan begära att få olika uppgifter.

Justitieministeriet ansvarar för ett dataregister för skuldsaneringsären­den. I de paragrafer som behandlar registret finns några uttryck som kan diskuteras:  Domstolen skall genom direkt anslutning lagra uppgifter i registret..., Ur skuldsane­rings­re­gistret får som massutlämnande ges ut per­sonuppgifter till domsto­larna ... och  Med hjälp av teknisk anslutning kan uppgifter lämnas ut... Frågan är hur begripliga de svenska termerna direkt anslutning  (suorakäyttöisesti), massutlämnande (massaluovutus) och tek­nisk anslutning (tekninen käyttöyhteys) egentligen är samt om de fak­tiskt helt motsvarar de finska. (I personregisterlagen från 1987 används dock teknisk anslutning och massutlämnande.)

 

 

 

Sammanfattning och diskussion

 

Officiella och relativt etablerade finlandismer finns i de svenskspråkiga versionerna av den finländska skuld­sane­rings­lagstiftningen för privatper­soner, t.ex. insolvent privatperson, betalningsprogram och utredare. Som Mikael Reuter påpe­kar är de offi­ci­ella orden och uttrycken egentligen inte finlandismer. De bör inte er­sättas med sverigesvenska motsvarigheter, efter­som de är de obligatoriska orden i sitt sammanhang (Reuter 1994:14).

 

Språkvården har haft framgångar, t.ex. när det gäller svenska motsvarig­heter till finskans      perusteella, lyhennys och toteuttaa. Andra re­kommenda­tioner har däremot inte slagit igenom, t.ex. att använda  av­skriva  för jättää sillensä och betala för suorittaa (maksu).

 

I de svenskspråkiga versionerna finns ett antal di­rekta översättningar som man kan kriti­sera. Några exem­pel är  löneutbetal­ningsmå­nad,  betal­nings­rörelse och massutlämnande.

 

Vissa speciella finländska termer och uttryck används i juridisk svenska i Finland. När de används i Finland och av finländare uppstår knap­past några problem. De svårigheter som kan uppstå vid kontakter med Sverige kan förmodligen lösas på ett ganska enkelt sätt, t.ex. genom att man förkla­rar fin­ländska termer eller ger rikssvenska motsvarigheter till dem (se Grönqvist 1991:6).

 

Enligt min mening är de direkta översättningarna av finska termer ett större problem, både när det gäller juridisk svenska i Finland och när det gäller kontakter Sverige–Finland. De direkta översättningarna är natur­ligtvis en följd av hur de svenskspråkiga författningstexterna kommer till. Det är lätt att skapa svenska termer genom att göra ordagranna översätt­ningar av de finska (jfr Modeen 1991:570).

 

Här har den finlandssvenska språkvården en angelägen uppgift: att er­bjuda goda svenska termer. Sådana termer är en viktig förutsätt­ning för att de svenskspråkiga versio­nerna av finländska författningstexter skall vara entydiga och be­gripliga samt i överensstämmelse med de normer som gäller för svenskan i Finland. I ett större perspektiv gäller det frågan att de svenskspråkiga versio­nerna är likvärdiga med de finskspråkiga, vilket är en viktig förutsättning för den officiella tvåspråkigheten i Finland.

 

 

 

velallinen = gäldenär

 

velkoja = borgenär

 

takaaja = borgensman

 

 

 

 

 

      Förkortningar

 

 

 

      FörfS = Finlands författningssamling

 

      SFS = Svensk författningssamling

 

      SLAF = Svenskt lagspråk i Finland

 

      SäädK = Suomen säädöskokoelma

 

 

 

Författningstexter som ingår i undersökningen

 

 

 

Asetus yksityishenkilön velkajärjestelystä; Annettu Helsingissä 25 päivänä tammikuuta 1993 (SäädK 58/93)

 

Förordning om skuldsanering för privatpersoner; Given i Helsingfors den 25 januari 1993 (FörfS 58/93)

 

Lag om skuldsanering för privatpersoner; Given i Helsingfors den 25 januari 1993 (FörfS 57/93)

 

Laki yksityishenkilön velkajärjestelystä; Annettu Helsingissä 25 päivänä tammikuuta 1993 (SäädK 57/93)

 

Skuldsaneringslag; utfärdad den 19 maj 1994 (SFS 1994:334)

 

 

 

 

 

LITTERATUR

 

Grönqvist, H. 1991. Om juridiskt språk. I:  Språkbruk 1991:2, s. 3–6.

 

Modeen, T. 1991. Officiell svenska i Finland. I: Svensk juristtidning 76, s. 565–573.

 

Nikula, K. 1988. Finlandssvenska – vad är det? I:Svenskans beskrivning 16. Volym 2. Linköping: Universitetet i Linköping, s. 370–385.

Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till lag om skuldsanering för privatpersoner. 1992 rd RP 183. I: 1992 års riksdag handlingar A 6 Regeringens propositioner 161-215. Helsingfors: Riksdagen.

Reuter, M. 1992. Reuters rutor. Svar på frågor om ord, ordanvändning och betydelse. Esbo: Schildts förläg.

Reuter, M. 1994. Översättning och språkritighet. Version 1994:1. Helsingfors: Svensk språktjänst.

Svensk lagspråk i Finland. Handbok. Regierad av Sten Palmgren. Helsingfors: VAPK-förlaget.

 

Hans Landqvist