Betydelsefält i svenskan ur ett andraspråksperspektiv
4/2012

Urban Östberg

Betydelsefält i svenskan ur ett andraspråksperspektiv

En del smuttar på en utsökt konjak, katten lapar mjölk och somliga pimplar billigt rödvin.

Verb som klunka, smutta, pimpla, lapa, sörpla och kröka har, utan att vara direkt synonyma, en betydelsemässig släktskap. De har med andra ord en viss komponent gemensam. I detta fall är den helt uppenbar: samtliga verb betyder ’dricka’ men med varierande tillägg för hur – i något fall vad – man dricker.

Med utgångspunkt från betydelsen skulle större delen av ordförrådet kunna struktureras i ett system av s.k. betydelsefält (som exemplet med dricka), vart och ett grupperat kring en bestämd komponent. Betydelsefälten ‑ andra vanliga termer är (begrepps) domäner eller semantiska fält – kan vara förflyttningsverb (som åka och ), perceptionsverb (som se och höra), kognitionsverb (som tycka, tänka, tro) eller levande varelser (som människa och djur). Till varje fält eller domän hör ett varierande antal ord. Utformningen av eller gränsdragningen mellan fälten är dock långtifrån alltid självklar.

Betydelsefälten kan vanligen uppdelas i över- och underordnade fält, dvs. det råder en mer eller mindre hierarkisk struktur i ordförrådet, i synnerhet bland verb och substantiv. Exempel på detta kan vara levande varelse, som är överordnat människa, vilket i sin tur är överordnat man eller kvinna. Ett överordnat fält som exempelvis perceptionsverb kan delas in i underordnade som syn (t.ex. se, titta, glo, blänga) och hörsel (t.ex. höra, lyssna, lystra). Även om det kan finnas betydelsemässiga likheter mellan ord från skilda ordklasser faller det sig oftast naturligt att betydelsefälten enbart utgörs av ord från en och samma ordklass: i första hand substantiv, adjektiv eller verb.

Det förekommer att ett ord kan ingå i flera semantiska fält. Det gäller t.ex. ofta ord från betydelsefältet människokroppen. Namn på kroppsdelar överförs inte sällan som beteckningar på olika företeelser och icke-levande objekt. Ben har ju kommit att betyda såväl människans ben som benen på stolar och bord. I tyskan skiljer man mellan Bein (anatomiskt och på möbler), Knochen (skelettben) och Gräte (fiskben), vilka på svenska  motsvaras av ett och samma ord.

Ben är ett exempel på polysemi (mångtydighet), ordet betyder visserligen olika saker, men betydelserna är relaterade till varandra (i detta fall genom en viss formlikhet e.d.). Vidare kan två ord med samma form, men olika betydelser (s.k. homonymer) ingå i skilda semantiska fält. Det kan exemplifieras med slita som i betydelsen ’dra, rycka’ ingår i fältet förflytta något och när det avser ’arbeta (hårt)’ tillhör fältet göra, syssla med.

När man inser betydelserelationerna mellan orden inom fältet – vad de har gemensamt och vad som skiljer dem åt – blir den verkliga innebörden tydligare och lättare att förstå. Detta är inte minst viktigt för andraspråksinläraren som på detta sätt kan se att det finns en struktur i ordförrådet, inte bara i grammatiken.

Över- och underordning, synonymer och motsatser spelar en avgörande roll när man vill beskriva ett ords betydelse. Vi ska därför lite närmare se på dessa betydelserelationer.

Pojke eller påg?

Hyponymi är en sammanfattande term för relationen mellan över- och underordning av ord. Det överordnade begreppet tala är exempelvis hyperonym till recitera och predika; dessa är i sin tur hyponymer till tala. Andra termer för samma relation är extension (betydelseomfång) och intension (betydelsedjup). Pojke har större extension än påg, påg har större intension (dvs. kräver en längre definition) än pojke. Sammanfattningsvis: ju större extension, desto mindre intension och vice versa. Sambandet är således: en hyponym till ett visst ord har mindre extension men större intension än ordet i fråga (påg eller kulla omfattar färre individer än pojke respektive flicka, men kräver en längre och mer detaljerad förklaring).

Kategoriseringen eller den semantiska struktureringen varierar mellan språk. Så sägs det exempelvis att vissa kulturer i norr har behov av en mer specificerad beskrivning av olika typer av snö (dvs. snö har i dessa fall ett större antal hyponymer än i många andra språk). Även svenskan har således rätt många ord för olika typer av snö: skare, nysnö, kornsnö osv.

Ett betydelsefält som är svagt differentierat i exempelvis svenskan (och säkerligen många andra språk i vår del av världen) är bärande. I vissa sydostasiatiska språk gör man däremot åtskillnad mellan att bära på ryggen/på huvudet/i famnen/i handen/på en stång över axeln etc.

I jämförelse med dessa språk har svenskan endast ett fåtal hyponymer, som kånka eller släpa på (= ’bära under ansträngning’) och kanske också det ganska föråldrade bringa.

Omvänt gör svenskan – och exempelvis tyskan – en större differentiering än de flesta andra språk när det gäller de s.k. placeraverben sätta/ställa/lägga/stoppa; dessa motsvaras ofta av ett enda verb med den generella betydelsen ’placera’ (jämför eng. put och fr. mettre; placera i svenskan har en tämligen begränsad användning och ersätts i regel av något av verben ovan).

Som tidigare nämnts är den hierarkiska uppbyggnaden av ordförrådet särskilt märkbar när det gäller substantiv och verb. Överst i hierarkin – som ett slags allmänna hyperonymer ‑ befinner sig substantiv som föremål och företeelse eller verb som göra. Dessa ord har således stor extension, men liten intension. Adjektiven – liksom de övriga ordklasserna – saknar i stor utsträckning denna hierarkiska uppbyggnad. Det är följaktligen lätt att finna en hyperonym till sorg och glädje (här: sinnestillstånd), men betydligt svårare till adjektiven ledsen och glad.

Lipa, grina, hulka och snyfta

Med synonymer avses ord som har (nästan) samma betydelse. Fullständiga synonymer, dvs. att två eller flera ord har exakt samma betydelse i alla avseenden och kontexter, är ytterst ovanligt. Ett exempel kan vara paret båda/bägge, och möjligen också/även. Vissa tekniska eller vetenskapliga termer, som morfologi/formlära eller fonetik/ljudlära (från lingvistiken), skulle kanske också kunna betraktas som fullständiga synonymer.

Partiell synonymi mellan mer eller mindre betydelsebesläktade ord är således det vanliga (t.ex. lipa, grina, hulka, snyfta), och det innebär självfallet en stor svårighet för andraspråksinläraren. Men även om betydelsen hos två ord i huvudsak motsvarar varandra är det ändå inte enkelt att avgöra vilket av de alternativa uttrycken som ska väljas. Det är ofta syntaktiska eller stilistiska skillnader som avgör vilken av synonymerna som passar bäst eller är det enda alternativet.

Äta och förtära är i viss mening synonyma, men ingår i skilda fasta fraser (man säger knappast *förtära mat i stället för äta mat). Beröva (någon något) och ta (något från någon) är likaledes ett slags synonymer, men de konstrueras på olika sätt syntaktiskt. Dessutom varierar ofta (vanligen?) stilvärdet hos synonymer, som i paret arg/vred (där det sistnämnda dels är starkare, dels har en högtidligare prägel). Ett lika tydligt exempel, men med en annan stilnivå, är kvinna/fruntimmer. Fruntimmer har i dag vanligen en nedsättande eller skämtsam betydelse, vilket ordet historiskt inte alltid haft. När man talar om ett rejält fruntimmer (uttalat av en kvinna!) är det dock inte ens i dag entydigt negativt.

Som visats är synonymi knappast ett helt entydigt begrepp, och det kan alltså konstateras att fullständiga synonymer inom ett och samma språk endast existerar i mycket begränsad omfattning. Det är då knappast förvånande att ekvivalensrelationen mellan skilda språk är än mer komplicerad. Man kan grovt skilja mellan tre typer: fullständig ekvivalens, dvs. full överensstämmelse på alla plan (sv. skottår, eng. leap year, ty. Schaltjahr), partiell ekvivalens, då överensstämmelsen i vissa avseenden inte är fullständig (som i sv. mormor och fr. grand-mère) och avsaknaden av ekvivalens (som vid kulturspecifika begrepp, exempelvis sv. julgransplundring eller surströmmingsskiva).

Släktskapsbeteckningar

Ett intressant och belysande exempel är betydelsefältet släktskapsbeteckningar, där graden av ekvivalens uppvisar stora variationer om man jämför ett antal europeiska språk.

Mormor/farmor och morfar/farfar motsvaras i andra språk i regel av ett ord, som eng. grandmother, fr, grand-mère, ty, Großmutter (Oma), ne. grootmoeder (oma), da./no.  bestemor respektive eng. grandfather, fr. grand-père, ty, Großvater (Opa), ne. grootvader (opa), da./no. bestefar.

Moster/faster och morbror/farbror motsvaras av eng. aunt, fr. tante, ty. Tante, ne, tante respektive eng. uncle, fr. oncle, ty. Onkel, ne. oom (för tyskans och nederländskans
del måste man vid behov specificera om man avser släktskap på moderns eller faderns sida genom att komplettera med mütterlicherseits/väterlicherseits respektive van moederskant/van vaderskant).

Systerson/brorson och systerdotter/brorsdotter heter på eng, nephew, fr. neveu, ty. Neffe, ne. neef respektive eng. niece, fr. nièce, ty, Nichte, ne. nicht. (Svenskan har visserligen också de från franskan inlånade nevö/niece, men de är föga brukliga.)

Kusin, däremot, betecknar – i likhet med eng. cousin – såväl en manlig som en kvinnlig släkting. I många andra språk gör man en sådan åtskillnad: fr. cousin/cousine, ty. Vetter (Cousin)/ Kusine (Base), ne. neef/nicht. (Värt att notera för nederländskans del är således att brorson/systerson/manlig kusin respektive brorsdotter/systerdotter/kvinnlig kusin i båda fallen motsvaras av ett enda ord.)

Ett intressant exempel på partiell ekvivalens finner vi inom betydelsefälten äta och dricka. I tyskan skiljer man nämligen mellan om den som äter eller dricker är en människa eller ett djur. Därav ordparen essen/fressen och trinken/saufen (om de sistnämnda exemplen i varje par används om människor får de en pejorativ betydelse, dvs. ’äta och dricka glupskt och ovårdat’). När det gäller äta gör nederländskan för övrigt samma distinktion som tyskan: eten/vreten.

Inom det semantiska fältet matlagningsverb råder det ofta oklara ekvivaleringsförhållanden mellan olika språk. Detta kan på ett slående – och roande – sätt illustreras med eng. bake, som har en betydligt vidare användning än sv. baka. På engelska används verbet om det mesta som tillreds i en ugn, men så är ingalunda förhållandet på svenska: ”Om jag nämligen tar en potatis, ett äpple och en fiskfilé, lindar in dem i varsin bit folie och stoppar in dem i samma ugn lika länge så blir potatisen bakad, äpplet stekt och fisken kokt.”  (Citerat efter Gunnel Källgrens ”Baka, steka och koka – en studie i matlagningstermernas semantik” i tidskriften Språkvård 3/1976.)

Språkspecifika exempel för svenskans del är älv/flod eller fjäll/berg (där det första ordet i paren huvudsakligen hänför sig till svenska och nordiska förhållanden) och rock/kappa (med den ovanliga distinktionen mellan ytterplagg för män eller kvinnor). Dessa ordpar skulle kunna ingå i betydelsefälten vattendrag (i sin tur underordnat vatten i naturen) respektive klädesplagg.

Motsatser utgör en sammanfattande term för ett antal disparata relationer. Terminologin varierar delvis: ibland används antonymi som den övergripande beteckningen för alla slag av motsatsförhållanden, men ofta används det enbart i en mer begränsad betydelse. De viktigaste typerna av motsatser (antonymer) är:

Antonymer (eller gradmotsatser), där adjektiven utgör ett slags oprecisa ytterlägen på en skala: rik – fattig, rolig – tråkig. Det finns en naturlig vaghet i relationen; det är svårt eller omöjligt att avgöra var gränsen mellan orden ska dras. Att något inte är kallt innebär inte nödvändigtvis att det är varmt. Antonymerna kan som en följd av detta vanligen kompareras.

Komplementära motsatser (eller artmotsatser), som uttrycker att något antingen förhåller sig på det ena eller på det andra sättet. Det finns så att säga. endast två lägen eller möjligheter: gift – ogift, död – levande, man – kvinna. Adjektiv som är komplementära motsatser kan i normalfallet inte kompareras.

Konversa motsatser (eller konverser) beskriver en relation eller ett skeende ur olika perspektiv: köpa – sälja, ge – ta, make – maka, far – son. Det finns ytterligare motsatsrelationer – även om de tre ovan brukar framhållas som de viktigaste – som exempelvis riktningsmotsatser: komma – gå, upp – ner.

Sammanfattningsvis spelar motsatser ‑ jämte synonymer och hyperonymer/hyponymer ‑ en avgörande roll när man ska beskriva ett ords position inom ett visst semantiskt fält, liksom i förhållande till andra, angränsande fält. Detta gäller självfallet inte minst för andraspråksinlärare, som försöker få grepp om ett främmande språks lexikaliska system.
 

SB_sisalto_img_6.jpg

Urban Östberg
Skribenten är universitetsadjunkt vid Institutionen för nordiska språk vid Stockholms universitet, läromedelsförfattare i svenska som främmande språk samt kulturskribent.

I denna tidskrift: 4/2012