Böcker är bäst i radio
3/2006

Marit Lindqvist

Seppo Sarkkinen

Böcker är bäst i radio

Radio är en form av samtal, säger radioredaktör Barbro Holmberg, mångfaldigt prisbelönt för sina program. År 2004 fick hon Hugo Bergroth-sällskapets språkpris.

Bredvid namnskylten utanför radioredaktören Barbro Holmbergs rum på Rundradion i Helsingfors ser jag en bild på en stor och välkomnande blommig fåtölj med en bok som ligger uppslagen över armstödet, som om den som höll på att läsa boken nyss blivit avbruten i sin läsning och gått ut ur bilden för ett par minuter. Under bilden har Barbro klistrat fast textremsan ”Böcker är bäst i radio”.

När jag stiger in i rummet är Barbro Holmberg i full fart med att sortera och slänga, packa ner mappar i flyttlådor och prångla ut överlopps böcker till kolleger i korridoren. Efter närmare 40 år på Rundradion väntar nu ett liv som pensionär med bland annat intensivstudier i grekiska på programmet.

Kärleken till språk har nämligen följt Barbro sedan unga år och om det inte varit för Carita Backström, som i tiderna lockade Barbro till radion, hade Barbro eventuellt kommit att göra sitt livsvärv inom universitetsvärlden.

Sin pro gradu-avhandling skrev Barbro om hur man lyckats, eller snarare misslyckats, med att översätta italienska diminutiver hos Boccaccio till fornfranska.

– Det var jätteintressant, säger Barbro som plötsligt insåg varför Decamerone fått ett så dåligt rykte i Frankrike.

 – I italienskan använder man sig av mängder av diminutivformer, medan man knappt har några alls att röra sig med i franskan och det innebar att översättaren ignorerade diminutivformerna eller omskrev vissa partier, vilket i sin tur ledde till att den franska versionen av Decamerone lät som om man ville dölja någonting och texterna blev helt enkelt småsnuskiga.

År 1969 utexaminerades Barbro från Helsingfors Universitet med en filosofie kandidatexamen  i handen med studier i romansk filologi, engelsk filologi, jämförande litteratur och modern litteratur i bagaget. En bakgrund som hon haft stor nytta av under sina år på Rundradion där hon till en början jobbade på det som hette Samhälls- och kultur­redaktionen.

– Vi gjorde alla möjliga slags program, vi diskuterade allt från utbildnings- och forskningsfrågor till aktuella frågor inom hälsovård och samhällsdebatt, men så småningom halkade jag mer och mer in på frågor som hade att göra specifikt med kulturens förhållande till samhället, snarare än samhället i sig, säger Barbro.

Lätt road minns Barbro en form av radio som kallades för ”Föredragsradio” där redaktören berättade för de okunniga lyssnarna om hur världen var beskaffad:

– Det var en form av förkunnande folkbildning där man höll regelrätta föredrag. Man skulle tala korrekt och dialekter var bannlysta, säger Barbro och berättar hur hon gång på gång förvånade sig över hur de spirituella redaktörer som hon åt lunch med i ett slag blev vattenkammade och stela i direktsändning och hur de fogade sitt språk efter en modell, anpassade sig efter den föreställning man hade om hur man borde låta i radio.

– Radio går inte ut på att en redaktör i monologform berättar för lyssnaren hur saker och ting förhåller sig, radio är snarare en form av samtal, slår Barbro fast och framhåller att radion inte är ett särdeles lämpligt medium för faktainlärning.

Ord låg lätt till för Flaubert; men han såg också den underliggande otillräckligheten i Ordet. Minns hans sorgsna definitioner i Madame Bovary: ”Vi använder det mänskliga ordet som en spräckt kastrull, på vilken vi trummar melodier som på sin höjd kan komma en björn att dansa, medan vi helst skulle vilja locka stjärnorna att gråta.” Sålunda kan man betrakta författaren från ettdera hållet: som en envis, uthållig och fulländad stilist; eller som någon som betraktar språket som tragiskt otillräckligt.

(ur ”Flauberts papegoja” av Julian Barn)

Radio som väcker känslor

Under årens lopp har Barbro producerat ett otal dokumentärer och kulturprogram från vitt skilda områden och därutöver har hon ansvarat för ett flertal litteraturprogram, såsom Boksalongen och Jag läste häromdan samt lyrikprogrammet Den dansande björnen som hon haft hand om tillsammans med kollegerna på Ylen Yksi.

Bland lyriker som betytt mycket för henne kan nämnas Tua Forsström, Peter Sandelin, Tomas Tranströmer och framför allt Bo Carpelan.

Även om Barbro är en stor vän av den knappa lyriska formen är det ändå den breda epiken hos författare som José Saramago, Primo Levi, Antonio Tabucchi och Amos Oz som hon återvänder till gång på gång.

– Saramago är fullkomligt genial, utbrister Barbro och sveper med handen över de välfyllda bokhyllorna i arbetsrummet för att lokalisera Saramagos böcker. – Tänk bara på tonfallet och hans underfundigheter som inte är av denna världen och meningar som bara rinner som vattenfall över sidorna!

Barbro tillägger att det i första hand är en författares tonfall och stil som hon fastnar för, eller som i Amos Oz fall, starka känslor som hela tiden hotar att spränga texten inifrån, men där författaren trots allt lyckas hålla ihop det hela.

– Oz formulerar sig så snyggt, säger Barbro, det finns både tanke och känsla i övermått i hans romaner.

Söka tonen
vänta
lyssna till regnet
innan det faller

(ur Bo Carpelans diktsamling ”I det sedda”)

För radioredaktören Barbro är ordet så gott som alltid det samma som det talade ordet och hon citerar Fredrik Lång som skriver om ”det talade ordets liv” i sin nyutkomna bok om den grekiske filosofen och matematikern Pythagoras.

– Att lyssna är det viktigaste av allt när man jobbar med radio, påpekar Barbro, och i samma veva understryker hon vikten av att vara fullkomligt närvarande under ett samtal i radio. Det är viktigt att notera hur folk talar, hur de uttrycker sig och att lägga märke till om de undviker en fråga och tar en omväg.

Barbro säger också att det inte nödvändigtvis är de vackra rösterna som gör sig bra i radio, snarare är det de personliga rösterna man hör på helst av allt.

– En del människor har så vackra röster att man inte hör vad de säger.

I Kulturmagasinet Razzia som sändes i Radio Vega i maj år 2006 definierade radiokritikern Ann-Christine Snickars radiodokumentären eller radiofeaturen som ett underbart obestämt begrepp, en form av hopblandning av reportageformen och essäformen som ger programmakarna stor frihet. Snickars noterade också att radiofeature är en programform som aktiverar lyssnaren på ett alldeles speciellt sätt.

Barbro berättar hur dåvarande radiochefen Paul von Martens hade besökt den internationella radio- och tv-tävlingen Prix Italia år 1980 och blivit alldeles begeistrad över vilka former av radioprogram man kunde göra:

– En sen kväll ringde han till mig och bad mig lyssna på ett program som med säkerhet skulle intressera mig. ”Europas klockor” hette programmet där man avhandlade Europas historia i avsnitt om 9 sekunder. Berättelsen ägde rum i mellanrummet mellan klockslagen och jag var helt fascinerad över att höra ett program där ljud och ord var lika viktiga. Följande dag gick jag in till Paul och sa att jag ville göra samma sak och så skickade han mig till Berlin! skrattar Barbro som sedan dess själv gjort ett otal högt uppskattade och prisbelönta radiodokumentärer­, förutom att hon också översatt en hel del utländska dokumentärprogram till svenska.

– Det bästa sättet att lära sig programmakeri från grunden är att översätta dem, säger Barbro och berättar hur man plockar isär programmen ljud för ljud, ord för ord, för att se hur de ser ut inuti.

När Barbro tilldelades Hugo Bergroth-sällskapets Språkpris år 2004 ville man fästa uppmärksamhet vid hennes mångåriga verksamhet som producent av högklassiga talprogram i Radio Vega. Man lyfte också fram de många dramadokumentärerna, samtalen och lyrikstunderna som varit ”mättade av känsla, eftertanke och levande bilder av det slag som endast ordet och örat kan förmedla till hjärta och hjärna.”

Apropå det här med varför hon brinner så starkt för dokumentären som uttrycksform citerar Barbro gärna sin kollega, den tyske radiodokumentaristen Peter Leonard Braun, som har slagit fast att skillnaden mellan fakta och feature är att fakta analyserar hud i lager på lager, studerar hår och porer, medan feature föds när någon rör vid huden, väcker känslor till liv.

(gammal)

Äpplen dunsar stumt i backen
Du ska bo i ett enda rum
Radion söndrar nästan alla bokstäver
Mamma jag vill hem Är ju hemma
nu hela tiden

(ur Tua Forsströms diktsvit ”Mineraler”)

 

Fotnot: Citaten är tagna ur Barbro Holmbergs favoritböcker.

 

Marit Lindqvist