Bonniers ordbok i ny upplaga
4/2010

Nina Martola

Bonniers ordbok i ny upplaga

Bonniers svenska ordbok. Bonnier Fakta 2010. 809 sidor.

För den som har behov av enspråkiga svenska ordböcker är situation tämligen ljus. Det finns ordböcker av olika typ och omfång. (Titta på våra kortfattade presentationer på Forskningscentralens webbplats www.focis.fi > Ordboksfakta.) Hösten 2010 har vi fått en uppdatering i form av den tionde upplagan av Bonniers svenska ordbok. Den nya utgåvan kommer trettio år efter den första, så revideringstakten har varit ganska snabb. Efter 1994 har det kommit en ny upplaga vart fjärde år.

I förordet konstateras det att ordboken genomgått en ansiktslyftning: ”Det första läsaren ser är den nya typografin, med alla ord i vänsterkant, satta med en framträdande stilsort och med ett mer lättläst typsnitt även i artikeltexten.” Det här är onekligen sant, även om ordboken samtidigt känns mycket hemvan att bläddra runt i för den som är förtrogen med den sedan tidigare. Förutom att man frångått grupperingen av uppslagsord ser artikelstrukturen likadan ut, och de tecknade illustrationerna finns kvar. Sidorna är nu trespaltiga.

Uppställning med uppslagsorden i vänsterkanten följer trenden för moderna ordböcker men är för Bonniers del i själva verket en återgång till tidigare praxis; i utgåvan från 1983 står alla uppslagsord i vänsterkanten.

I fråga om innehållet har Bonniers ordbok enligt förordet genomgått en betydande revidering. Alla de nästan 60 000 artiklarna har gåtts igenom och definitionerna har i många fall förtydligats. Närmare 4 000 nya uppslagsord har kommit till jämfört med den nionde upplagan från 2006. En stor del är nyord men även facktermer och allmänna ord. Det nämns vidare att cirka 500 uppslagsord gallrats ut. Det totala antalet uppslagsord skulle då ha ökat med ca 3 500. Allt i allt har en genomgång av det här slaget inneburit ett enormt arbete.

Antalet uppslagsord i Bonniers svenska ordbok är alltså runt 60 000. De fördelar sig på 783 sidor, vilket ger ett genomsnitt på 76,5 artiklar per sida. Det kan jämföras med siffrorna för Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (SO): ca 65 000 uppslagsord på 3 736 sidor och ett genomsnitt på cirka 17 artiklar per sida. Eftersom sidmåtten i de två ordböckerna är nästan exakt desamma kan man konstatera att artiklarna i genomsnitt är fyra gånger så långa i SO som i Bonniers.

För att få en uppfattning om beståndet av uppslagsord har jag jämfört de båda ordböckerna med avseende på tio slumpmässigt valda avsnitt jämnt fördelade över alfabetet. Avsnitten innehåller sammanlagt 214 uppslagsord. Av dessa är 139 gemensamma, medan 49 återfinns bara i SO och 26 är unika för Bonniers. Av de 49 orden som är unika för SO utgörs 35 av sammansättningar medan 8 är osammansatta. Av de återstående är 4 verbförbindelser (t.ex. bekymra sig, slipa av) och två homonymer (tablå som substantiv och interjektion, tabu som substantiv och adjektiv). I Bonniers anförs verbförbindelser som exempel i artiklarna. Principerna för vad som betraktas som homonymer och anförs i separata artiklar skiljer sig mellan de två ordböckerna.
Av de 26 orden som är unika för Bonniers är nio enkla ord och två sammansättningar. Två utgörs av förleder (ishavs-, prakt-) och åtta är av avledningar på ‑het och -(n)ing. I SO anförs avledningar som uppslagsord bara om de bedömts som lexikaliserade, dvs. om betydelsen hos avledningen inte är direkt härledbar utifrån grundordets betydelse. Vidare har Bonniers vissa nominalfraser som uppslagsord (enkel majoritet, tabula gratulatoria) som i SO (åtminstone i dessa fall) återfinns inne i artiklar. Ett särdrag för Bonniers är förekomsten av klassiska citat som uppslagsord (praetera censeo (Carthaginem esse delendam)).

Det här lilla stickprovet visar att det finns skillnader mellan olika ordböcker i fråga om vad som ges status som uppslagsord.

För den som har de föregående upplagorna av Bonniers ordbok kan det noteras att tolv uppslagsord i stickprovet är unika i den nya upplagan jämfört med upplagorna från 2006 och 2002, t.ex. isglass, objektifiera och tabulator.

I reklamen för Bonniers ordbok och också i förordet poängteras det att ordboken följer med sin tid i fråga om ordförrådet,  och det finns fog för påståendet. Nyorden är väl representerade. Tyvärr an­ges det inte vilka källor som använts vid excerperingen. En kontroll bland nyorden i SAOL (en rätt lång listade finns på ordlistans webbplats http://www2.svenskaakademien.se) visar att många av orden är gemensamma; av 150 kontrollerade återfinns 99 också i Bonniers. Av de som saknas är trettio procent sammansättningar, och sådana innehåller SAOL i mycket högre grad än definitionsordböcker. SO innehåller 113 av de 150 orden och 94 är gemensamma för Bonniers och SO. SO innehåller främst fler sammansättningar. Unika osammansatta ord i SO är dosett, haloumi och matutin, varav haloumi noteras i Bonniers stavat med två l. Unika i Bonniers är bindningstid, kippa (’judisk kalott’), marknät, multiresistent och tårtning. Det sista tas i SO upp som verbalsubstantiv under verbet tårta.

En stor del av de nyord jag letade efter utifrån Språkrådets nyordslistor (http://www.sprakradet.se) visade sig ingå i Bonniers ordbok. Ord ur listorna som saknas i ordboken är smartboard, kroppsskanning, helikopterföräldrar, klimatflykting och sverka. Nya ord som finns i Bonniers men inte vare sig i SAOL eller hos Språkrådet (sökning 7.10.2010) är bashing, chop suey, duracellkanin och friåkare. Av dessa finns bashing i SO och därtill friåkning. För en ordboksredaktion är valet av nyord en balansgång mellan aktualitet och risken för så kallade dagsländor, som måste mönstras ut vid nästa revidering.

När det gäller att redovisa vår finlandssvenska varietet är Bonniers snäppet frikostigare än SO. Av alla de potentiellt finländskmarkerade ord jag kontrollerat (437 stycken) har Bonniers noterat 21 och SO 11 (tre gemensamma). Ungefär hälften av de finländska orden i Bonniers har beteckningar som förr, historiskt, numera bara i Finland (t.ex. barnträdgård, fältväbel,kaplan) medan andra hälften är ord som anges vara finländska (dimittera, maskinpistol, mujka), provinsiella och finländska (måsta, skriftskola, åga) eller huvudsakligen finländska (t.ex. råddig, skumvin, småkusin). För två av orden (parcell och petroleum) anges annan betydelse i Finland än i Sverige och ett ord (boboll) hänför sig till ett finländskt fenomen. Noteras kan att beteckningen finlandssvenska inte används.

Artiklarna är enkla till sin struktur. Efter det fetstilta uppslagsordet följer vid behov en uttals­angivelse, en bruklighetsangivelse eller ibland uppgifter om parallellform eller synonym. Oftast följs dock uppslagsordet direkt av en kortfattad definition. Exempelmaterialet (i kursiv) är mycket knapphändigt jämfört med Svensk ordbok och utgörs av generella och kollokationella exempel (alltså icke-autentiska) av typen skratta åt ngn el. ngt (under uppslagsordet skratta), snåla på (varmvatten, beröm) (under snåla) och hon fick en bok (under ). För den som behöver använda sin ordbok till att kontrollera konstruktioner och kollokationer är Bonniers ordbok inget klokt val. Sist i artikeln, avskilda med dubbelt lodstreck, kommer uppgifter om böjning. Om artikeln är indelad i numrerade moment står böjningsuppgifterna sist i varje moment. Noteras kan att Bonniers alltså i en del fall anför ord av olika ordklass i en och samma artikel.

Definitionerna är kortfattade. Ordet fåtölj har förklaringen ”bekväm, stoppad stol med armstöd, länstol”, kilobyte ”måttenhet för en dators minneskapacitet: 1 kB = 1024 bitar”, mimicry ”vissa svaga djurs skyddande likhet med starkare djur”, skanna ”gå igenom med skanner; avsöka systematiskt” och truga ”försöka övertala genom enträgna böner eller andra påtryckningar; spec. till att äta eller dricka mera”. Vissa ord definieras med hjälp av synonymer: egenhet ”egendomlighet, underlighet”, kalas ”bjudning, fest”, rinnig ”lättflytande, rinnande” osv.

Över lag är förklaringarna bra, men man har dock inga större svårigheter att hitta exempel också på lite mindre lyckade eller otydliga definitioner. När sekatör definieras som ”en kraftig trädgårdssax” frågar man sig om det är i relation till en vanlig sax sekatören är kraftig eller till andra trädgårdssaxar. Både grensaxen och häcksaxen är kraftigare doningar än sekatören, men de kanske inte faller in under den övergripande beteckningen trädgårdssax. (Sammansättningarna trädgårdssax, häcksax och grensax finns inte anförda som uppslagsord.) Illustrationen till sekatör är i alla fall klargörande i detta fall. Man undrar likaså var gränsen för stor går i definitionen av långtradare: ”stor lastbil för långa transporter”. Det finns stora lastbilar man kallar för lastbilar när man ser dem på vägen och det finns andra man kallar för långtradare, utan att man har en aning om hur lång körning de är ute på.

Man får heller inte riktigt hjälp med att skilja jackor och rockar åt. En jacka definieras som en ”kort rock” och rock i sin tur som ”(ytter)plagg med långa ärmar o. växlande längd, spec. för män att bäras utomhus”. Hur långt får alltså ett plagg bli för att kunna kallas jacka − midjekort, ner till ljumsken, ner till halva låret? Och är det bara män som kan bära jackor, om jackan en gång är en typ av rock? En tillbringare är enligt definitionen ett ”serveringskärl, vanl. med handtag, för drycker” och tack vare illustrationen får man klart för sig hur en sådan ser ut. Däremot blir förhållandet till kanna inte klart: ”behållare, kärl för våta varor” (illustration saknas). Den som vill kontrollera förhållandet mellan betyg och vitsord får inte heller tillräcklig hjälp: betyg har definitionen ”omdöme om kunskaper och färdigheter, utfört arbete etc.” och vitsord förklaras med ”betyg, intyg; omdöme”.

Definitionen på målbur är direkt felaktig ”ställning som avgräns­ar målområdet o. fångar upp bollen”. Målområdet (sammansättningen saknas som uppslagsord) sträcker sig åtminstone i de flesta sport­er ett stycke ut framför målburen och det är bredare än själva målet. Inte heller definitionen på konståkning är adekvat (längre): ”tävlingsform på skridsko med figuråkning, hopp, dans o.d.” Tidigare utgjorde figuråkning det första momentet i en konståkningstävling och friåkningen det and­ra, men numera åker de tävlande ett kortprogram i stället för figuråkningen. ”Hopp och dans” är en lite nonchalant beskrivning av vad friåkning innebär.

För tvättbräda noteras den bildliga användningen om vältränade magmuskler (det som ungdomar på modern svenska kallar sixpack) men däremot noteras inte användningen av ordet med avseende på en viss typ av sönderkörda grusvägar, det som i mer fackbetonade sammanhang benämns korrugering (vilket inte heller finns noterat).
Detta var ett litet plock bland definitionerna. Att jag här främst lyft fram mindre lyckade definitioner betyder inte att jag anser Bonniers ordbok vara dålig. Tvärtom, den är behändig och bra för den som är ute efter definitioner på ord. Exempel på mindre lyckade definitioner är lätta att hitta i definitionsordböcker över lag. Det beror på att det är en ytterst svår konst att definiera ord kortfattat och entydigt.

I många fall kan illustrationer komplettera definitioner på ett förträffligt sätt.  Bonniers ordbok är den enda moderna, illustrerade svenska definitionsordboken. Det nämns inget om hur många illustrationerna är, men uppskattningsvis handlar det om cirka 600 teckningar, vilket innebär att en procent av uppslagsorden har bildillu­stration. Man kunde tänka sig att de uppslagsord som är illustrerade skulle ha mer kortfattade definitioner än oillustrerade, men så verkar inte vara fallet.

Illustrationerna är enkla teckningar och fungerar ofta väl, men det finns undantag. Djurarterna igelkott, myrslok och noshörning är inte särskilt vältecknade (myrsloken ser närmast ut som en dinosaurie av något slag och noshörningen påminner mest om en tapir). Illustrationen för korn ger absolut ingen hjälp när det gäller skillnaden mellan råg- och kornax. Grankotten är tecknad tjockare nertill i stället för avsmalnande. Illustrationen för virknål särskiljer inte virknålen från kroknålen (den senare onoterad liksom kroka ~ krokning som handarbetsteknik). Spoilern är illustrerad med en konstruktion under kofångaren på en bil, vilket väl i och för sig inte är fel men lite atypiskt. Mest associerar man väl spoilern med en bakvinge. Ordet klockstapel illustreras med en byggnad på ”träben” som åtminstone i Finland är en ovanlig typ. Man kan − trots definitionen − bli osäker på om också ett ”vanligt” fristående klocktorn kan kallas klockstapel. För traktor finns en teckning av en gammaldags hyttlös traktor, vilket verkar otidsenligt i en ordbok publicerad 2010.

Med så få illustrationer blir det förstås också slumpmässigt vad som illustreras. För exempelvis djurarter saknas illustrationer för okapi, opossum, tapir och mårdhund vilka enligt min uppfattning är betydligt mer okända än exempelvis igelkott, noshörning och bäver, som är illustrerade.

Överlag finns inga hänvisningar från definition till illustration. Inte ens om illustrationen står på en annan sida finns det alltid hänvisningar. Vid fas finns en illustration på månfaserna, och i artiklarna för de olika månfasbenämningarna finns det hänvisningar från fullmåne men inte från nymåne, ny eller nedan. Halvmåne saknas som uppslagsord. I samband med artikeln fot finns en bild på en fot med numrering för delarna fotled, ankel, fotvalv, häl, fotrygg och stortå. I de respektive artiklarna finns det hänvisningar till teckningen i ankel, fotknöl och fotvalv men inte i fotled, häl och stortå. Fotrygg saknas som uppslagsord.

Den nya upplagan innehåller också ett block med skrivråd. Avsnittet omfattar fjorton sidor och tar upp både elementära grundregler och råd för besvärligare stötestenar som sär- och sammanskrivning, förkortningar, stor och liten bokstav och angivande av sifferuppgifter. Det säger sig självt att en del av de mer intrikata frågorna en rutinerad skribent kan tänkas söka svar på inte går att finna, men överraskande mycket finns med på de fjorton sidorna. Greppet är praktiskt och man blir t.ex. upplyst om hur man får fram bindestreck på datorn (både pc och mac).

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att den som behöver en svensk definitionsordbok och som inte har någon av de nyaste upplagorna av Bonniers svenska ordbok definitivt kan rekommenderas att skaffa den tionde upplagan.
Till slut vill jag komma med en randanmärkning. I början av bruksanvisningen står det: ”Det är värt att påpeka att denna ordbok inte, i motsats till Svenska Akademiens ordlista, är en normerande ordbok. Att ett ord tagits upp här innebär inte nödvändigtvis att vi rekommenderar eller ens accepterar det.” Det är ett missförstånd om man tror att SAOL skulle vara normerande i den meningen att den utesluter alla icke-acceptabla ord (så kallad implicit normering). I SAOL ingår såväl svordomar och könsord som ”onödiga” anglicismer. SAOL är normen för stavning och böjning av svenska ord.


Diskuterade ordböcker
Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien.  Norstedts 2009. 3 736 sidor.
Svenska Akademiens ordlista över svenska språket. Trettonde upplagan. Norstedts 2006. 1 130 sidor.

Nina Martola
Skribenten är lexikograf och föreståndare på Svenska avdelningen vid Forskningscentralen för de inhemska språken.

I denna tidskrift: 4/2010