Jag har i min undersökning valt att fokusera på en mer okonventionell enhet i grammatisk forskning. Undersökningen utgår från formen, eller strängen, de e i samtal. Men varför då starta i denna form? Flera olika argument står bakom detta val. Det första är att strängen är vanlig i alla samtal på svenska och genomgående fonetiskt utformad som en enda enhet, ibland enstavig, ibland tvåstavig (dee, de + e). En inledande pilotstudie visade också att strängen de e ofta också uppträder för sig, antingen i kedjor av många de e efter varandra eller före en annan fullständig struktur (dee dee dee så tekniskt, de e alltså ja bara kollar). Den utgör med andra ord en rutiniserad samtalsresurs i det svenska språket.

Det andra argumentet för att studera just de e är att det är intressant att utreda hur samtalsdeltagare kan använda och tolka denna sträng som i så hög grad är beroende av den omgivande kontexten för att meningsfullt kunna förstås. Hur gör samtalsdeltagare och vad i kontexten hjälper dem att räkna ut vilken mening strängen de e kan ha eller har i en given kontext?

Ett tredje argument för att granska strängen de e i samtal är att det är möjligt att iaktta vissa systematiska skillnader i hur strängen används av finlandssvenska talare och av sverigesvenska tal­are. Strängen används i stort väldigt lika eller likartat i bägge länder. De skillnader som finns handlar alltså om nyansskillnader. Inte sällan är ett drag kopplat till strängen möjligt i bägge länder men helt enkelt vanligare i det ena landet än i det andra.

Materialet för undersökningen består av inspelade samtal av olika slag: mediesamtal, mötessamtal, kafferepssamtal, informella kompissamtal och kollegiesamtal, totalt 10 timmar från Finland och 3 timmar från Sverige. Det har valts så att det finns liknande typer av samtal från bägge länder. Samtal­en är transkriberade och kontrollerade särskilt för kontexter med de e. Totalt finns det 1 124 belägg i det finlandssvenska materialet och 481 belägg i det sverigesvenska.

En viktig punkt där det finlandsvenska och det sverigesvenska materialet skiljer sig åt är syntaxen och då vilka komplement (t.ex. adjektivet bra i de e bra) strängen tar. Generellt används samma komplement efter strängen i både det finlandssvenska och sverigesvenska materialet. Störst är skillnaden då det gäller nominalfraser med pronomen som huvudord (de e de, de e han). De är klart ovanligare i det sverigesvenska materialet än i det finlandssvenska. Går man till beläggen som ligger bakom frekvensskillnaderna kan man konstatera att den responsiva strukturen de e de står för många av beläggen i det finlandssvenska materialet. Då en talare säger att vi måste ha ungefär samma löneklass kan en annan talare svara med de e de och visa att argumentet är relevant i sammanhanget. Strukturen förekommer också i det sverigesvenska materialet men inte lika ofta och i lite andra kontexttyper.

Gemensamma är kontexterna där de e de (att…) antingen inleder en motivering till något tidigare omtalat eller följer som ett medgivande till en motivering eller ett argument. I dessa kontexter är det alltid den senare delen av strukturen som betonas: de e DE. En kontexttyp som däremot bara i det finlandssvenska materialet omger strukturen de e de är den där någon kommer med ett förslag eller ett påstående och följande talare ger sitt starka understöd för förslaget med de e de (ja tror de e dags för oss att gå  DE e de). I denna kontext är det alltid början av strukturen som betonas: DE e de. Den andra talaren behöver inte nödvändigtvis fortsätta sin tur utan strukturen kan stå ensam i yttrandet som i exemplet ovan.

Andelen oavslutade satstrukturer med de e (de e s-, de e in-) är för sin del betydligt vanligare i det sverigesvenska materialet än i det finlandssvenska. Det förefaller närmast som en rutiniserad handling att inleda eller fortsätta en tur med de e eller med ett fristående element (aj, alltså, jamen) följt av strängen de e, för att sedan avbryta den och börja om med något annat som varken syntaktiskt eller prosodiskt knyts ihop med de e. I det finlandssvenska materialet är ett sådant mönster inte lika vanligt. Vanligare är då att talaren syntaktiskt knyter ihop en de e-struktur med den nya struktur­en på något sätt, t.ex. med en bisatsinledare (att, om, så), en konjunktion (å, men)eller en fras  av något slag (fast å andra sidan, ja tycker).

Ett mönster som är klart vanligare i det finlandssvenska materialet är de e-förekomster utan komplement som trots att de inte är syntaktiskt fullbordade ändå pragmatiskt fungerar som hela samtalsbidrag. Vad det handlar om rent konkret är längre yttranden där talare har berättat om något eller anfört olika argument för något och avslutar sin långa tur med en konnektor (att, så, så att) eller men följt av de e som prosodiskt tonar ut (han kommer int (.) att dee). De här turavslutningarna behandlas genomgående som evalueringar, de får stöd och uppbackningar av de andra, t.ex. i form av uppgraderade evalueringar. I regel har talarens ståndpunkt eller uppfattning om det omtalade redan framgått tidigare i turen eller samtalssekvensen. Uppenbarligen visar alltså användningen av de e i slutet av turen bara att den tidigare specificerade evalueringen nu är aktuell, vilken den är behöver talaren inte upprepa.

Men det är inte bara i fråga om strukturen efter de e som de två materialen skiljer sig åt. Också positionen före de e används olika i de två materialen. För det första används positionen mer i mitt sverigesvenska material än i mitt finlandssvenska. För det andra används vissa typer av element oftare i det sverigesvenska än i det finlandssvenska. Då man ser till de belägg på strukturen som förekommer i början av en tur visar det sig att två tredjedelar av beläggen i det sverigesvenska och hälften av beläggen i det finlandssvenska materialet har något språkligt element före de e (aa de e …, näe de e …, ja men de e …). Vanligare i det sverigesvenska materialet är även användningen av så kallade positioneringsfraser som ja tycker, ja tror och ja menar, medan konnektorn men att förekommer bara i det finlandssvenska materialet. En sista klar skillnad är att de sverigesvenska samtalsdeltagarna i positionen framför de e använder sig av svarsord också inne i sina egna längre turer. De fungerar nästan som svar på retoriska frågor eller retoriska markeringar av gränser mellan olika poänger  ett stilmedel som jag som finlandssvensk snarast förknippar med monologiska tal­situationer. Det kan exempelvis se ut så här: … vem e de mer (.) ja de: Sonja.