De unga förändrar språket – eller gör de?
2/2014

Mona Forsskåhl

De unga förändrar språket – eller gör de?

Ett levande språk förändras! Förändringsprocessen ackompanjeras i regel av äldre generationers bekymmer för att språket degenererar. I en finlandssvensk kontext kopplas bekymret för de ungas dåliga språk ofta till finlandssvenskans trängda position som minoritetsspråk.

I en rapport om minoritetsspråk i Europa (2002) tar sociologerna François Grin och Tom Moring upp tre förutsättningar för att ett minoritetsspråk ska leva vidare:

  1. Språkminoriteten måste ha möjlighet att använda sitt språk.
  2. Språkminoriteten måste ha en vilja att använda sitt språk.
  3. Språkminoriteten måste kunna sitt språk.

Kan och vill svenskspråkiga unga i Finland använda sitt svenska språk och har de möjligheter till det? Och hur bidrar finlandssvenska unga mot bakgrund av detta till förändringen av språket?

Möjligheter

Språksituationen i Finland har varit i ständig förändring under landets självständighetstid. Officiell statistik visar att finlandssvenskar särskilt längs södra kusten har gått från att utgöra starka majoriteter till att bli allt mindre minoriteter i finskdominerade miljöer. Även i flera kommuner i Österbotten och Åboland har andelen svenskregistrerade minskat. Det samma gäller de svenska språkgemenskaperna på de så kallade språköarna.

Som sagt är det viktigt att minoritetsspråkstalare har möjlighet att använda sitt språk. När man granskar de miljöer där finlandssvenska unga lever blir det uppenbart att möjligheterna varierar stort. I Österbotten och på Åland där de svenska på flera håll är i majoritet och där svenska medier hör till vardagen, går det att välja svenska i många situationer utanför hemmet och skolan. I det övriga Svenskfinland är situationen en annan. Svenska mediekanaler kanske finns tillgängliga, men när det gäller t.ex. fritidsverksamheter är utbudet mer begränsat. Ofta visar sig språk och fritidsintresse utesluta varandra. Vill en ung person i huvudstadsregionen eller Åbo t.ex. spela ishockey eller dansa hip-hop blir språket med största sannolikhet finska. Sjunga i kör eller spela fotboll kan man kanske göra också på svenska. Men få är de ungdomar som väljer körsång i stället för hip-hop för att få idka sin hobby på svenska. Detta får naturligtvis konsekvenser för ungas vänskapsband och i förlängningen för deras språkanvändning. Finlandssvenska unga har alltså mycket varierande möjligheter att använda sitt språk.

Användning och system

Inom den så kallade systemisk-funktionella lingvistiken ser man språket som en komplex relation där konkret språkbruk hänför sig till vissa register (typer av språkanvändningssituationer). Dessa bidrar i sin tur till språket som system. Varje språkbrukssituation är således med och skapar och återskapar språkliga register som i sin tur skapar och återskapar språket som system. Sett i relation till ungdomsspråk och slang innebär det att varje gång slang talas eller skrivs lämnar det spår efter sig i de register inom vilka slangen används. Därmed påverkas och utvecklas även språket som system.

Då man granskar i vilka situationer och register finländska unga använder svenska och ett informellt ungdomsspråk, kan man konstatera att registren har förändrats. För hundra år sedan mötte svenskspråkiga unga i Finland det skrivna språket framför allt i normerade texter: i tryckta böcker och dagstidningar, i skolan och möjligtvis i mer fria former i privata brev. Talspråkliga former var ovanliga i skrift, även om de kunde förekomma exempelvis i romandialoger. I dag präglas det skriftlandskap unga möter av internet, tv, sms, chattkanaler och andra sociala medier, reklam samt tidningar och tidskrifter för unga. I dessa nya landskap är det inte alltid standardspråket som gäller. Unga i dag möter allt oftare skriftspråkslandskap som inte följer standardspråkets normer. Detta illustreras i följande exempel ur Greggas Bäckströms (2011) doktorsavhandling om ungas skriftpraktiker på dialekt:

Hej på dej! Sori att ja int ha svara furi, såt å spela.. Ja tror passfoto kostar typ 8e å tågbiljettin 26,30e. Nu ska ja förschök få matte ti na... Ses imån! Kram (=

Exemplet visar hur skribenten följer andra än standardspråkets normer. Syntaxen är i det stora hela svensk. Böjningsformer, ordval och ortografi varierar mellan standardspråkliga former, talspråk, slang och lokala dialektformer. Normer för skrivet och talat flyter här samman. Men det är viktigt att poängtera att det inte betyder att kommunikationsformen är normfri. Vad som helst fungerar inte, och ungdomarnas interna kontroll kan vara benhård. Fel ord eller ordform avslöjar omedelbart talarens bristande kompetens inom detta register. Normer finns, men de är andra än de standardsvenska.

Även talat språk och dess register har förändrats. Då unga för ett sekel sedan talade svenska var det avgörande om det fanns vuxna deltagare närvarande. Med vuxna talade de unga ett språk enligt lokala normer, i skolan enligt en så standardspråklig norm som möjligt. Dialekter var alltså naturliga val på den egna orten, men inte i skolan. Slang användes inte alls i samtal med vuxna. I dag däremot är slang, dialektala former och vardagligt språk en normal del också av kommunikationen i skolan. En informalisering av språket pågår över så gott som hela världen.

Tidigare generationers språkbrukare uppfattade en klar indelning mellan standardspråk och dialekt eller slang där de två formerna användes inom olika domäner och för olika ändamål. I dag glider däremot dialektala varianter ihop med överregionala, slang och standardspråk. Det droppar in drag från slangen och dialekterna i standardspråket och drag från standardspråket i slangen och dialekterna. De unga ser inte nödvändigtvis klara gränser mellan det som äldre generationer uppfattar som olika språkvarianter, vilket inverkar på deras språkliga beteende i olika situationer. De unga talarnas uppfattning om språket som system är en annan än de vuxnas.

Denna bild får stöd i en studie jag har gjort tillsammans med Camilla Wide. Utifrån frågelistor i Svenska litteratursällskapets arkiv granskade vi hurdana uppfattningar om dialekter och slang unga och vuxna finlandssvenskar har och har haft. Resultaten var mer eller mindre väntade. Äldre informanter uppfattade allmänt att unga inte behärskar vare sig standardspråk eller dialekter lika väl som äldre talare. Följande citat ur materialet illustrerar detta väl: 

Jag tycker att den yngre generationens språk är en osalig blandning av dialekt, högsvenska, slang, engelska ord och finska. Den äldre generationens språk är genuint och har fler och starkare uttryck än de yngres språk.

En del av de yngre talarna var kanske något oväntat överens om denna uppfattning, och medvetna om att de inte kunde t.ex. genuina dialekter. En av de unga informanterna menade att ”sextio-sjuttio-åringar talar dialekt, vi unga kan inte riktigt.” Vissa av de ungas svar exemplifierade också att de faktiskt inte är medvetna om skillnaderna mellan t.ex. slang och dialekt: ”En del ungdomar talar dialekt. Det är förkortade ord och slang och sådant, t.ex. heim, int.” Informanten uppfattar alltså att dialekt är det samma som slang och förkortade ord.

Också uppfattningarna om slang går i samma banor. Äldre generationer rapporterar om tydliga gränser mellan slang och standardspråk, vilket illustreras av en äldre informant enligt följande:

Mina föräldrar förbjöd mig att tala slang, men i skolan, utanför lektionerna levde slangen sitt eget liv – trots att det var en fin skola.

För de unga informanterna kring millennieskiftet är slang inte en lika klart separat varietet. Exempelvis säger en 16-åring så här:

Slang är liksom ett slarvigare sätt att prata – liksom en blandning mellan olika språk och dialekter med lite rikssvenska slangord. Och nu har vardagsslangen bara blivit det vanliga sättet att prata.

Citatet illustrerar hur slang och dialekter inte hålls klart isär utan används som fritt tillgängliga resurser då man talar vanligt (jfr Sofie Henricsons undersökning av ungdomssamtal på språköarna 2013). Citatet illustrerar också en annan aspekt, nämligen att finlandssvensk slang präglas av språkblandning. Då unga väljer (eller inte kan undvika) att blanda t.ex. finska, engelska och svenska betraktar de helt enkelt denna fria blandning som slang.

Vilja och förmåga

I en pågående studie har jag utifrån en enkät besvarad av 144 informanter granskat ungas motiv för att använda slang och deras slanganvändning på 2000-talet. I materialet framträder ett mönster där informanterna kan placeras in på en glidande skala enligt hur medvetna de är om att de använder slang. I ena ändan finns de som medvetet väljer att tala slang i en situation för att lätta upp stämningen och skapa en gruppkänsla i just den situationen. I mitten placerar sig de som är medvetna om att de talar slang men som gör det av bara farten, för att andra talar slang. I den andra ändan finns de som faktiskt inte vet om de talar slang eller inte, och som menar att de nog inte klarar av att tala utan slangartade inlägg.

Det finns alltså finlandssvenska ungdomar i dag som själva rapporterar att de inte kan tala – eller skriva – utan inslag av slangartat eller lokalt färgat språk. För deras del uppfylls därmed inte det tredje kriteriet för minoritetsspråkets fortlevnad: de kan inte tala sitt språk.

På en motsvarande fråga om motiv för att tala standardspråkligt ville de flesta inte svara alls och många av de som svarade angav yttre tvång som motiv: de talar standardsvenskt bara när de måste, t.ex. på arbetsintervjuer eller i särskilt krävande situationer i skolan.

Slutsatsen man kan dra av detta är att slang och dialekter är vad många unga finlandssvenskar verkligen vill använda. Det gäller inte alla och inte alltid, men oftast. Enligt ungdomarna själva skapar slang och dialekt gruppanda och gör samtal smidiga och skojiga. För att låna en term från retoriken kan man säga att slang och lokala dialekter bidrar till talarens ethos.

I följande exempel illustreras hur användningen av slangord och hela fraser kan användas i ett samtal mellan ungdomar. I utdraget sitter en grupp vänner och umgås på en bastuterrass en vacker söndag i maj. De skämtar, skrattar och berättar små anekdoter för varandra under samtalets gång, av vilka en valts ut här:

Toni: Matti ha köpt en… åttitretusen mark betala han fö en ford escort nittifem… njå å sen å sen de där så sen… efter de så spara han ännu tietonni extra som han sku ha då aluvanteet ((harkling)) sen sku han ha varashälytin… men … så de int liksom varashälytin… dee ju bara liksom dee ju plain shit… liksom va faan…  men de hää ska vara keikkor… de här e sånt att man kommer vet du me nåå olkapää ulkona… på sommarn… så stänger man bilen… sen går man bort…  stänger dörren såä… klick … °z:::° … går fönstrena fast… ((klickar med tungan))

I utdraget förekommer flera icke-svenska ord. Vissa av dem kan klart klassas som slang, andra inte. Samtalsdeltagarna själva menar att hela samtalet är slangartat, d.v.s. de anstränger sig inte för att utelämna ord från andra språk och ord som hör till standardspråket. Mirja Saari som har studerat samtalet utifrån kodväxlingsperspektiv konstaterar att vissa av de finska orden snarare fungerar som facktermer från bilteknikens sfär: aluvanteet [aluminiumfälgar] och varashälytin [tjuvlarm] är båda termer för bildelar. Detta illustrerar för sin del hur många svenskspråkiga unga i dag, särskilt sydfinländska ungdomar, upplever sin omvärld och filtrerar det upplevda genom finskan, både skriven och talad. Det leder som i exemplet ovan till att finska ord och uttryck dyker upp som det naturliga ordvalet inom vissa domäner.

Andra ord i utdraget: plain shit [ungefär vanligt, enkelt], keikkor [grejer] tonni [tusen] är etablerade finlandssvenska slangord. Frasen me nåå olkapää ulkona [med nåå axeln utanför] är däremot inte etablerat som helfras. Partikeln nåå innebär att det efterföljande ska tolkas ungefärligt och att åka med axeln utanför refererar till en avslappnad och tuff position och körstil som en bilchaufför kan ha då han eller hon låter armbågen hänga ut genom fönstret. Ungdomarna själva tänker inte nödvändigtvis på ord och fraser som de här som finska och engelska utan de är helt enkelt finlandssvensk slang. Orden och fraserna har på det sättet blivit en del av de ungas språksystem, av finlandssvenska. Språket förändras.

Ungdomarna är med och förändrar språket

Som jag har visat har vi av allt att döma en växande mängd unga finlandssvenska individer som varken har möjlighet, vill eller kan tala sitt svenska språk i en standardiserad form. Å andra sidan har vi en ökande mängd ungdomar som glatt skapar och utvecklar nya språkliga former genom att blanda stilvarieteter, olika språk och också andra signaler, och som använder blandningen för att kommunicera smidigt och effektivt enligt sina egna behov. Detta har förändrat deras språk som system. Då de i sitt språksystem har makat plats för varierande blandformer har själva blandningen i sig därmed blivit en del av detta språksystem.

En aspekt som förtjänar att lyftas fram i sammanhanget är att det ovan sagda inte behöver innebära att dessa individers språk är dåligt, otillräckligt eller fattigt. Då de använder sitt språk i kontexter som de exemplifierade är deras varietet med inslag av olika språk och stilnivåer effektiv och tillräcklig för det de behöver kommunicera. Den kan i flera fall vara effektivare och smidigare än standardsvenska. Man bör nämligen komma ihåg att språknormering och avgränsningen av vad som hör till ett språk är en relativ verksamhet som styrs också av andra värden än rent språkliga.

Det är ändå inte de unga själva, dialekterna eller slangen, eller finskan och engelskan som är orsaken till förändringar i språkbehärskningen eller i själva språksystemet. Slangen i sig förstör eller förhindrar inte någons språkutveckling. Inte heller dialekter är hinder för att lära sig standardsvenska. Tidigare generationer har också använt slang och dialekter och olika språk därtill. Men världen har förändrats. Allt fler svensktalande i Finland lever som minoriteter i finska miljöer där en standardiserad svenska blir allt osynligare – och onödigare – i vardagen. Medan engelska och finska höjer talarens ethos gör en standardnära svenska i många fall det motsatta. I dag hör förväntningarna på standardsvenska till undantagen. De unga har sällan vare sig incitament, möjlighet eller vilja att tala och skriva standardnära svenska. De anpassar sig smidigt till rådande omständigheter och miljöer precis som förr – också språkligt. De har utvecklat och förändrat sitt språk så att det passar och fyller deras behov. Och därmed har de också påverkat finlandssvenskans utveckling.

Den andra sidan av detta är att om inte minoritetsspråkstalarna själva kan och vill tala sitt gemensamma språk så minskar dess chanser att leva kvar. Konkret innebär det att om finlandssvenskan splittras upp i en mängd olika lokala och situationsbundna varieteter så slutar den att utgöra en gemensam och därmed användbar varietet av det svenska språket

 

  • Greggas Bäckström, Anna 2011: Ja bare skrivar som e låter'. En studie av en grupp Närpesungdomars skriftpraktiker på dialekt med fokus på sms. Doktorsavhandling Umeå universitet.
  • Grin, François.& Moring, Tom 2002: Support for minority languages in Europe. EU-kommissionen.
  • Henricson, Sofie 2013: Svenska i finsk miljö. Interaktion, grammatik och flerspråkighet i samtal på svenska språköar i Finland. Doktorsavhandling Helsingfors universitet. 
Mona Forsskåhl
Skribenten är professor i nordiska språk vid Tammerfors universitet.