Den fantastiska grammatiken
3/2011

Erik Andersson

Den fantastiska grammatiken

Christer Platzack: Den fantastiska grammatiken. En minimalistisk beskrivning av svenskan. Norstedts 2011. 278 sidor.

Inom dagens språkvetenskap finns det minst ett dussin olika grammatikteorier med ännu fler undervarianter, som alla tävlar med varandra om att beskriva de naturliga språken. Man kan beklaga att teorierna är så många och ofta så tekniska att det är svårt att tillägna sig dem och jämföra dem med varandra, men detta beror delvis på att de bygger på olika syner på språket och grammatikbeskrivningens uppgift. Christer Platzacks bok Den fantastiska grammatiken är en introduktion till en av de mest inflytelserika teorierna, minimalismen, som i en tidigare variant också har kallats princip- och parameterteorin. Den för Noam Chomskys arbete vidare och har många företrädare i Norden. Platzack har verkligen bemödat sig om att skriva en bok som nybörjaren kan förstå och som kunde användas t.ex. inom universitetsundervisningen. Även om det inte är lätt att hänga med i alla detaljer i härledningarna, presenteras de bärande idéerna i minimalismen mycket klart och instruktivt. Det är den universella grammatiken och principerna i den medfödda språkförmågan som står i fokus, och svenskans data används för att resonera sig fram till hur konstruktionerna bör analyseras i hierarkiska träddiagram där olika positioner därtill är förbundna med varandra. Den som vill få en mer detaljerad överblick över hur svenskans konstruktioner kan variera och användas i kommunikationen bör gå till en annan bok. Detta innebär inte att Platzack nonchalerar pragmatik och kommunikativ funktion. Han diskuterar faktiskt ofta vilken inverkan språksituationen kan ha på grammatikaliteten, men han fastnar för en lösning där syntaxen ses som autonom.

En mer traditionell grammatiker känner igen grundläggande begrepp som ordklasser och satsdelar, böjningskategorier och ordföljdsscheman enligt Diderichsen, men här fogas begreppen in i ett system av universella syntaktiska principer, som bygger upp hierarkiska trädstrukturer som ser komplicerade ut men egentligen är mycket enkelt uppbyggda med två grenar, där den senare i sin tur kan vara förgrenad. Medan Diderichsen utgick ifrån ett normalt ordföljdsschema, som sedan kunde undergå smärre förändringar i special­fall, vill minimalismen inrymma alla tänkbara satsledsplaceringar i strukturdiagrammet. Ett satsled kan sedan vandra uppåt i strukturen, tills det hittar en lämplig plats. Vandringen styrs av ett antal drag, som kan variera för olika språk. T.ex. svenskans krav att varje tempusböjt verb skall förses med ett subjekt beskrivs så att positionen T innehåller drag som –Ak, ­τ, och –ϕ, det sista med en speciell EPP-markering, som gör subjektet obligatoriskt. Dessa drag signalerar att T måste kopplas ihop med ett verb som kan bidra med draget Ak och en DP som bidrar med draget ϕ (vanligen en nominalfras som blir subjekt), medan ­τ i sin tur ges åt verbet, som har draget –­τ. Platzack vill också med begreppet c-kommando beskriva användningen av reflexivpronomen på ett mer generellt sätt än traditionell grammatik.

SB311_s47.jpg

En del av strukturen (T-domänen eller argumentstrukturen) för satsen Det kommer en bil.

Satsen har en inledning, C-domänen, ett mittfält, T-domänen, och ett slutfält, v-domänen, och alla domänerna kan byggas ut likartat enligt de universella principerna med t.ex. specificerare och adjungerade led. En översikt över verbens argumentstrukturer tar upp 16 olika typer med lite olika draguppsättningar, tre med tre argument, exemplifierade med Maria gav Johan en bukett blommor, Johan bakade henne en kaka, Han tillmäter sig själv stor betydelse, åtta med två argument, exemplifierade med Johan krossade rutan, Karin har skrivit en ny bok, Hon höll en hammare i handen, Maria följde sin dotter över gatan, Hans närvaro behagade henne, Lisa har fått pengarna, Erik gick till affären, Maria har pengarna, och fem strukturer med ett argument, exemplifierade med Tåget kommer klockan tre, Isen smälte, Boken säljer bra, Anders dog i går, Ellen satt på bordet. De semantiska rollerna indelas i tre roll­familjer, och från varje familj kan ett argument väljas på olika nivå i satsstrukturen. Dessutom kan sats­erna innehålla mer perifera bestämningar. På ytan kan dessa satstyper likna varandra, men den grammatiska teorin förklarar med hjälp av relevanta dragmarkeringar varför de återgår på olika strukturer. Också aktionsart, passiv, alternativa argumentstrukturer (d.v.s. konstruktionsväxling), prepositionsfraser, verbpartiklar, adjektivattribut m.m. behandlas.

Man kan bli lite förvånad över att en roll som ofta har kallats resultat här ibland kallas väg, eller att möjligheten att konstruera ett verb som perfektparticip förklaras med verbtypens plats i strukturen i stället för med hänvisning till transitivitet och aktionsart, som i traditionell grammatik. Det är ibland också lite förvirrande att strukturdiagrammen blir så stora att författaren måste förenkla dem och presentera dem i delar. Men de beskrivningar som ges redogör för en förbluffande stor del av svenskans centrala strukturer. En grammatiker får anledning till många reflektioner kring likheterna mellan olika konstruktioner och orsakerna till att vissa konstruktioner är grammatiska, andra inte. En vanlig språkbrukare kan möjligen tycka att boken på ett ganska invecklat sätt beskriver vilka strukturer som är möjliga i svenskan, men är man intresserad av generella principer bakom människans unika språkförmåga är boken mycket givande, även om den inte kan betraktas som vetenskapens sista ord utan snarare kan ses som en beskrivning av en tankegång i dynamisk utveckling.

Erik Andersson
Skribenten är professor i svenska vid Åbo Akademi.

I denna tidskrift: 3/2011