Tänk dig ett vanligt människoliv utan språk: inget småprat vid frukostbordet, ingen morgontidning, ingen radio (utom musikprogram), inga nyheter, inget teveprogram (utom bilder och musik), inga telefonsamtal, inga böcker, inga samtal, inga artikulerade gräl, inget skvaller, inga bruksanvisningar, inga veckotidningar osv. Nej, se det går ju inte, vilken befängd ide!

Den som vill få oss att tänka bort språket för att inse hur omöjligt hopplös en sådan tanke är, är Margareta Westman som skrivit boken  Språkets lustgård och djungel. Exemplen på språkliga aktiviteter i det första stycket är hennes.

Jag har valt att inleda min presentation av Margareta Westmans bok med dessa högst vardagliga exempel på språklöshetens omöjlighet, därför att de är så typiska för just den här boken. Den lärda professorn och ledande rikssvenska språkvårdaren Westman närmar sig inte språket i sakral vördnad, hon låter inte läsaren uppleva att bara förståsigpåare har rätt att tycka och tänka i språkfrågor, utan hon berättar för oss om språket som människans artspecifika och gemensamma egendom. Och medan hon berättar blir ämnet allt mer outtömligt och spännande. Här följer några exempel på vad läsaren får möta.

Varför uppfann människan språket?

Svaret på frågan i rubriken må andra lärde tvista om, Margareta Westman tar ned frågan på jorden och ger läsaren olika tänkbara förklaringar till vad människan kan ha behövt detta geniala kommunikationsmedel till. Kanske behövde hon det för att samarbeta eller planera sin och andras verksamhet. Kanske ville hon härma de ljud, t.ex. djurläten, hon hade omkring sig. Kanske ville hon uttrycka kärlek, vrede eller rädsla.

Det vet vi ingenting om, men vi vet att det i dag inte finns ett folk som inte har ett fullt utvecklat språk. Alla språk har naturligtvis inte uttryck för exakt samma saker, men om ett nytt behov uppstår, uppstår också ett adekvat språkligt uttryck som täcker det.

Språkutveckling

Genom att ge läsaren en beskrivning av hur barn går till väga när de genom försök och misstag närmar sig det vuxna språket, visar Margareta Westman på ett lättbegripligt sätt att språket har många outnyttjade möjligheter. Varför skulle man inte kunna vara ”leksam” när man kan vara t.ex. ”smeksam”, ”pratsam”, ”retsam” och ”hjälpsam”? Och vad är det egentligen för lustigt med att vilja komma ut och ”hava” när man är liten och vill ut med en roddbåt på havet?

Svaret är förstås att språket inte kan fungera i någon större skala om inte det mesta av regler och ordförråd delas av flera människor. Barnets språk måste växa och förändras med barnets värld.

Språket i sig står inte heller stilla. Många förändringar sker bara så långsamt att vi har svårt att urskilja dem under vår livstid. Margareta Westman visar med en serie exempel ur bibelöversättningar av olika ålder vilka avtryck tiden sätter i språket. Inte heller Skriftens språk och skriftspråket kan få förbli sådant som det ”alltid” har varit om det skall fortsätta att vara begripligt och inte bara tjäna som ett stämningsskapande element.

Hur många ord har det svenska språket?

Tron att ett språks ordförråd är liktydigt med de ord som står i en ordbok – gärna i en mycket auktoritativ sådan – är rätt utspridd. I så fall omfattade det svenska språket år 1986 enligt Svenska Akademiens ordlista 120 000 ord.

Men det nöjer sig inte Margareta Westman med. I samma veva som hon lär ut ”hur språket ser ut inuti” visar hon t.ex. på de existerande (och icke-existerande, men möjliga) sammansättningar som finns utanför ordlistans pärmar: ”kvinnohälsa”, ”tungsprungen” och varför inte ”köpglädje”. Till dessa kommer alla de nya ord som behövs för både nya ting och fenomen. Vi behöver kunna tala om ”intifada”, ”låglöneträsk”, ”regimmotståndare” och ”marknadsränta” trots att orden (ännu) inte står i en ordbok.

Vad slags bo är du?

Ett nytt ord kan sedan inspirera till många liknande ordbildningar. Margareta Westman ger oss en hel serie alternativ att välja mellan när vi skall svara på rubrikens fråga och beskriva med vem, eller utan vem, vi bor.

Läsaren får lära sig att ”sambo” faktiskt är ett ganska gammalt ord. Det användes redan under krigsåren i Sverige, men bara internt mellan myndighetspersoner som skulle bestämma om bidrag till de inkallades familjer. Ett nyare alternativ är ”särbo” som betecknar att det visserligen är så att två människor delar det mesta i livet med varandra, men att de ändå bor separat. Den som ibland bor med sin partner kan kallas ”delsbo” eller ”halvbo”, och gör han eller hon det oftast till helgerna är ett passande uttryck ”helgbo”.

Flyttar man tillbaka efter en tids separation är man kanske en ”återbo”, men tillåts man inte flytta tillbaka är man naturligtvis en ”exbo”. En verkligt rörlig (och eventuellt rörig) person förtjänar benämningen ”turbo”. Ett vuxet barn som bor hemma kan kallas ”kvarbo”.

Ynglingen som, enligt Margareta Westman, kreerade uttrycket ”mambo”, när han ville säga att han bodde hos sin mamma, gladde säkert sin moders hjärta.

Margareta Westman påpekar att vissa av de här uttrycken naturligtvis är mer skämt än allvar. Samtidigt visar de på att ett ”språk måste ju kunna ge uttryck åt det som finns, det som sker och det som är möjligt att tänka sig”.

Språkets funktioner

Människan är född till språkbrukare och använder språket i fler funktioner än hon egentligen är medveten om. Det är lätt att komma på att vi behöver språket för att förmedla våra tankar till en annan person, och till att fråga den andre vad han eller hon tänker, tycker eller tror om något. Och det är också lätt att inse att språket är vårt tankeredskap. Att språket också bär på vår känsla eller uttrycker vår inställning till något funderar vi kanske mer sällan på.

En mycket viktig funktion är den som Margareta Westman kallar ”att smörja kanalerna”. Hit hör användningen av hälsningsord, det trevliga småpratet och det flyktiga cocktailsnacket. En del människor (ofta män faktiskt) blir helt ställda inför samtal som inte är till för att utbyta information, utan bara för att bekräfta samhörighet. Emellanåt har alltså språket primärt en social och inte alls en intellektuell funktion.

Som den expert på sakprosa hon är, glömmer Margareta Westman inte heller alla de olika genrer som ryms inom den. Här finns inte bara de texttyper man väntar sig, utan också mycket annat. Studera inte bara vad yttrandefrihetslagen har att berätta, utan också hur det ideala utseendet på en hund av rasen Whippet beskrivs eller hur man skall tillreda ”Salsa Bolognese”. Och ta sedan och begrunda hur yttrandefrihetslagen skulle se ut om den skrevs ut som ett recept.

And the same in English

Margareta Westmans bok tar upp många sådana frågor som gemene språkbrukare i regel brukar fästa uppmärksamhet på. Dit hör t.ex. det engelska inflytandet.

De exempel som nämns är alla dagsaktuella. Här finns det som Margareta Westman kallar ”slink-in-lån”. Dessa kan bero på att människor med en naturlig och tät kontakt med engelskan av en slump (eller av prestigeskäl) kommer att använda engelska ord och uttryck också på svenska.

Ibland slinker det in betydelselån som kan bli komiska eller lömska beroende på hur man ser det. Den som tror att ”få kredit” på svenska betyder detsamma som på engelska får t.ex. vänta länge på ett ”erkännande”.

Ord lånade ur eller översatta från engelskan, dyker inte endast upp på grund av misstag, snobberi eller variationslusta. Många behövs faktiskt. Var vore vi utan vår e-post (av e-mail), vår fax eller vår krockkudde? Och hur skulle datornissarna tala med varandra eller vetenskaparna klara sig utan sina inlånade fackord?

Margareta Westman visar med sina exempel att det här med engelskans inflytande är betydligt mer mångfasetterat än man kanske tänker sig, och att det därför inte är helt rimligt att endast förfasa sig. Det rör sig, säger hon, hela tiden om lån på det svenska språkets egna villkor. Det är svenskan som styr, inte engelskan. Hon sammanfattar: ”Det vore en helt annan sak om vi skulle börja använda engelska på allvar för olika funktioner i vårt samhälle. Skulle vi göra det tror jag att det enda språk vi svenskar egentligen kan, nämligen svenskan, skulle riskera att förtvina.”

Kunskap, humor och känsla

Det här är en bok för alla som är språkmedvetna och språkglada. Margareta Westman lyckas med konststycket att lära ut mycket om språket, utan att egentligen använda en enda term. Tröskeln är med andra ord mycket låg för den intresserade amatören.

Det här är också en bok som alla som studerar svenska vid något av våra universitet borde tentera under sin första termin. Dels skulle de då få en introduktion i många olika sätt att betrakta språket på, dels skulle de omedvetet tillägna sig ett sunt, men nyfiket och kärleksfullt, förhållningssätt till språket. Genom författarens förmåga att kombinera kunskap, humor och känsla är den westmanska boken rena motgiftet mot en fördomsfull och försoffad språksyn.

 

Margareta Westman, Språkets lustgård och djungel. Skrifter utgivna av Svenska språknämnden 79. Norstedts Förlag AB 1994. 239 sidor.