Dialekten som plåster
2/2012

Torbjörn Kevin

Dialekten som plåster

 

Min fru, född och uppvuxen i det dialektfria Åbo, hävdar gärna, ofta och med emfas att min västnyländska är den enfaldigaste av dialekter.

Det är inte det att hon själv lider av svår dialektbrist – det händer att hennes barndomssomrars Dragsfjärd bryter fram.

Men hon har inte helt fel. Det finns en gnällig svordomspräglad västnyländska som kan te sig ansträngande i sin negativism.

För mig betyder dialekten det motsatta. När den smyger sig på har avslappnandet redan infunnit sig. Känslan föregås ju alltid av tanken – inte tvärtom.

Det goda humöret kommer först och dialekten står för uttrycket.

De lyhörda i min omgivning vet alltså när jag är på avslappnat humör.

I min ungdomsstad Ekenäs sade man – tänk bort engelskan nu – it iis man säj nåå it.

Den dubbla negationen återfinns också i frasen it vet ja ja it (alltså: inte vet jag jag inte). Här är det första a-ljudet mycket kort. I:et i den första förkortningen av ”inte” äter man upp och första j:et i ”ja” omvandlas till en antydning av tje-ljud.

Det här uttrycket använder jag fortfarande ofta – och för några sekunder befinner jag mig i 50-talets Ekenäs.

It vet ja ja it står alls inte för irritation, snarare för en ansvarslös och bekymmersfri attityd. Det man inte vet är liksom inte värt att veta.

Ekenäsbor som ville betona något inledde en åsikt med frasen ja måst säj jaa, med en lugn och rytmiskt likvärdig betoning på alla orden.

När jag leker med min barndoms dialekt ställer jag de två uttrycken efter varandra.

Då låter det så här ljuvligt motsägelsefullt:

Ja måst säj jaa att it iis man säj nåå it.

Ett annat västnyländskt uttryck som följer mig används av vårt aboensiska fiskälskande gäng som präglas av den efterkrigstida generationens ängslan att maten ska ta slut.

När vi suckar inför de sista bitarna av det allt för myckna återvänder jag till barndomens uttryck och säger: it ska man lömma.

Ö-ljudet ligger någonstans mellan ö och ä och m och n i lämna har blivit ett dubbel-m.

Så här återvänder jag dagligen till min barndoms språk – ännu efter att jag för drygt 40 år sedan lämnade staden som präglar mig.

Dialekten sitter djupt och hör ihop med ett mentalt välbefinnande.

När min fru och jag i våras flanerade i Stockholm sa hon plötsligt ”tänk vad roligt det är att vandra i sitt modersmål”. Alla skyltar var ju svenska så där på svenskt vis: ”Därmed pasta” som reklam för en pastarestaurang, etc.

I centrala Åbo lever man väldigt finskt. Det egna modersmålet syns inte i stadsbilden.

Men ja måst säj jaa: Det egentliga modersmålet, dialekten, är ett präktigt plåster på såren.

Så it iis man säj nåå it.

Torbjörn Kevin är chefredaktör på Åbo Underrättelser.

Torbjörn Kevin

I denna tidskrift: 2/2012