Dialekterna i den urbaniserade huvudstadsregionen
1/1996

Caroline Sandström

Dialekterna i den urbaniserade huvudstadsregionen

Caroline Sandström arbetar som redaktör vid Ordbok över Finlands svenska folkmål. Hon är Sibbobo och forskar för närvarande i hur de nyländska dialekterna förändras. I artikeln nedan presenterar hon synpunkter på dialekterna och deras ställning i huvudstadsregionen.

Jag kommer här att diskutera de svenska dialekterna i de städer och kommuner som omger Helsingfors. Det är fråga om Kyrkslätt och Sjundeå i väster, städerna Esbo och Vanda, samt Sibbo i öster, vilka alla vid sekelskiftet hade svenska som majoritetsspråk.

Vem talar dialekt?

Begreppet dialekt är inte helt oproblematiskt, då man talar om de svenska varieteterna i huvudstadsregionen. Jag kommer inte att tala om dialekter som klart åtskilda språkformer (varieteter), liktydigt med sockenmål, såsom Helsingemål eller Sjundeådialekt, utan dialekt i en vidare bemärkelse. De flesta svenskar i regionen talar i dag antingen ett sydfinländskt riksspråk eller ett slags utjämnad mellannyländska som ligger tämligen nära det finlandssvenska riksspråket. Efter de omvälvningar som urbaniseringen inneburit kan man inte heller utgå från att dialekterna i huvudstadsregionen skulle ha bevarats oförändrade.

Utmärkande för den svenska som talas här är att det inte finns skarpa gränser mellan olika varieteter. Det är snarast frågan om en glidande skala mellan dialekt och riksspråk. Graden av dialekt ökar ju längre bort från huvudstaden man kommer; i Sibbo och Sjundeå är dialektdragen mera framträdande än i Esbo och Vanda. Det är också karakteristiskt att de som talar dialekt har flera register; de väljer beroende på samtalspartner, ämne och situation att tala mer eller mindre dialektalt.

Här vill jag gärna inflika att de svenska dialekterna i Helsingforsregionen inte på något sätt är unika. Inom sociolingvistisk forskning brukar man ofta framhäva att alla naturliga språk ständigt förändras. Språkforskaren James Milroy, som bl.a. har undersökt språket i staden Belfast, diskuterar detta i inledningen till sin bok om språkförändring och språklig variation (Linguistic  Variation and Change, 1992). Milroy påpekar att vi ofta är medvetna om de språkliga förändringar som skett under historiens lopp; man kan ju jämföra språket i Shakespeares dramer med dagens engelska eller språket i Karl XII:s bibel med dagens svenska tidningsspråk. Men språket utvecklas och förändras just nu precis som det gjorde förr. Det kommer hela tiden in nyheter i språket som sedan sprids. Gamla varieteter dör ut och nya uppstår, och ibland sker förändringarna snabbt, ibland långsamt. En del språkstrukturer påverkas av förändringen, medan andra strukturer lever kvar oförändrade. Det existerar således inte, enligt Milroy, något naturligt mänskligt språk som är statiskt eller stabilt. Språket är också föränderligt vid en viss tidpunkt. Det är aldrig enhetligt, utan det varierar socialt och geografiskt. Dessutom är språket kontextbundet; vi talar olika beroende på vem vi talar med, vad vi talar om, var och när vi talar.

Urbanisering

Urbaniseringen i Finland har medfört att en stor del av befolkningen koncentrerats till huvudstadsregionen. Under efterkrigstiden var befolkningstrycket mot Helsingfors starkt, vilket ledde till att huvudstaden behövde mera mark, och områden från de omgivande kommunerna, i synnerhet från dåvarande Helsinge, anslöts. Som exempel kan nämnas den stora inkorporeringen år 1946, då bl.a. Malm överfördes till Helsingfors, och anslutningen av Nordsjö år 1966. Många arbetsplatser, både industrier och kontor, flyttade ut från Helsingfors, främst till Esbo och Vanda, där man under 1960–70-talet började bygga ut nya stora bostadsområden. Vid början av 1970-talet blev de bägge städer, Esbo blev stad 1972 och Vanda 1974.

Det skedde en mycket kraftig befolkningsutveckling i Esbo och Helsinge (Vanda), som bägge kring 1950 hade en befolkning på ca 20 000 invånare. Den svenska befolkningen ökade visserligen numerärt, men inte lika mycket som den finska. Detta medförde att förhållandena mellan språkgrupperna förändrades radikalt. Vanda (f.d. Helsinge landskommun) som traditionellt har varit en språkgränstrakt hade vid sekelskiftet svensk majoritet med 70,7% svenskspråkiga, men finskan blev majoritetsspråk i Helsinge redan 1933. Också Esbo hade svensk majoritet; 75% svensk-språkiga kring år 1900 och där fick finskan majoritetsställning 1953. År 1994 uppgick befolkningen i Vanda till 164 376 personer och av dessa var 6 222 eller 3,8 % svenskspråkiga. Motsvarande siffra för Esbo  år 1994 var 186 507  och av dessa var 19 165 eller 10,3 % svenskspråkiga.

Dialektutjämning i regionen

Med huvudstadsregionen avser jag här kommunerna  Sjundeå, Kyrkslätt, Esbo, Vanda och Sibbo. Jag kommer alltså inte i detta sammanhang att beröra Helsingfors. Dialektgeografiskt motsvaras området av mellersta Nyland. Sjundeå ligger i fråga om dialekten på gränsen mot västra Nyland och Sibbo brukar vanligen, liksom Borgå, föras ihop med östra Nyland.

Gemensamt för dessa fem städer och kommuner är att de alla kring sekelskiftet var landskommuner med en svenskspråkig jordbrukarbefolkning i majoritet. Dessutom har de alla – p.g.a. närheten till Helsingfors – påverkats av urbaniseringen. Esbo och Vanda mera direkt, men också Kyrkslätt, Sjundeå och Sibbo, som under 1970- och 1980-talet tagit emot en stor flyttningsvåg.

Ett faktum som i högsta grad påverkar språket i regionen är att folk flyttat mellan de olika kommunerna, men också att många personer dagligen pendlar mellan städerna och kommunerna i regionen. Det är vanligt att man t.ex. bor i Esbo eller Vanda och har sin arbetsplats i Helsingfors. Detta har naturligtvis haft en dialekt-utjämnande effekt.

Typiska drag för dialekterna

I stort kan man beskriva det språk som i dag talas i huvudstadsregionen som utjämnad mellannyländska. Då man frågar folk som kommer från Esbo eller Sibbo hur de skulle beskriva sitt eget språk svarar de ofta ”de är nu en såndär blandning”. Detta innebär att talarna ofta växlar mellan dialektvarianten och riksspråksvarianten av samma drag. Jag skall i det följande räkna upp några typiska drag som fortfarande lever kvar i dialekterna i mellersta Nyland. I beskrivningen utgår jag från äldre stadier av dialekterna, men jag försöker samtidigt jämföra med dagens språkbruk.

Inom uttal och böjning kan man bl.a. nämna följande karakteristiska drag för dialekterna i mellersta Nyland. I ord som gikk ’gick’, kyrka, skinn, kårgin ’korgen’, är g- och k-ljuden oför-mjukade. I största delen av regionen är de hårda g- och k-ljuden antagligen försvunna idag. Men i en inspelning med Sibbobor i 20–40-årsåldern från 1987 har jag hört följande växling  mellan den hårda och förmjukade varianten. A säger i ett sammanhang: kanski Lasse sku kunn gee någå (vinster till lotteriet) och senare i diskussionen säger B: när int vi handlar däär så kansje hon inga jeer (några vinster). Ett annat typiskt drag är att u-ljud uttalas som o, s.k. europeiskt u-ljud. Som exempel kan nämnas fondeera ’fundera’, gomma ’gumma’, honn ’hund’, polvär ’pulver’. Här skiljer sig största delen av Sibbo från dialekterna i mellersta Nyland: det är bara i sydvästra Sibbo som man har o-ljud, annars säger man i Sibbo fundeera, gumma, hunn, pulvär. Detta o-uttal är antagligen mera livskraftigt än de hårda g- och k-ljuden och kan fortfarande höras i uttalet av vissa vanliga ord.

I mellersta Nyland har verb ur andra och tredje konjugationen, t.ex. höra, ställa och tycka, ändelsen -i i supinum och perfekt particip i stället för  -t/-d. Det kan alltså heta: de ha räkki länge ’det  har räckt länge’, han läär ha hööri de ’han lär ha hört det’, de e noo åmtykki ’det är nog omtyckt’.

Dessutom förekommer kortstavigt uttal allmänt i mellersta Nyland. Kortstavighet är synnerligen vanligt i korta, högfrekventa ord som  honom, före, bara, men det förekommer också i verb som tala, fara, läsa eller äta. I fråga om kortstavigheten kan man verkligen tala om en glidande skala och talarna växlar ofta medvetet mellan kort- och långstaviga former beroende på sammanhanget.

Dialektmarkörer

Bestämd form singularis av ord som båt, spis och häll får i de nyländska dialekterna ett stavelsebärande -n som ändelse. Formerna bååtn ’båten’, spiisn ’spisen’, hälln ’hällen’ kan i dag uppfattas som ett slags dialektmarkörer. Om en talare i stället väljer den bestämda formen  bååten, spiisen, hällen är detta en tydlig signal på att han försöker tala vårdat. I nyländska dialekter förekommer också en adjektivändelse -er som kan användas t.ex. på följande sätt: en tookigär kaar ’en tokig karl’, han va noo suurär ’han var nog sur’, vi hadd just fått en gooär stämning ’vi hade just fått en god stämning’. Adjektivändelsen -er fungerar på liknande sätt som de bestämda formerna biiln ’bilen’ eller kattn ’katten’ som en dialektmarkör i de moderna dialekterna i mellersta Nyland.

Flera mellannylänningar har själva kommenterat att det förekommer vissa speciella ord och uttryck i deras dialekt. Framför allt nämner de ofta att äldre personer använder sådana ord som yngre personer inte förstår. Här kan det t.ex. vara fråga om förvrängda former av franska lånord som estimera; i äldre dialekt i Sjundeå och Helsinge sade man ekstomeera, i Kyrkslätt ekstimeera och i Sibbo estumeera. Ordet kan bl.a. användas i följande betydelser: han estumeera inga kåm å drikk kaffe ’han behagde inte komma och dricka i kaffe’ i Sibbo eller inga ekstomeerar vi tåkå häär patarask ’vi tål inte sådant här patrask’ i Helsinge.

Bland särskilda ord och uttryck vill jag ännu kort ta upp två verb som i de mellannyländska dialekterna har en användning och betydelse som skiljer sig från den riksspråkliga. De är alltjämt dagligen i flitigt bruk i hela huvudstadsregionen. Som rörelseverb använder man i mellersta Nyland verbet fara i stället för det riksspråkliga också då man avser rörelse till fots inomhus. Man kan t.ex. säga: iis du far eftär min träja, den liggär på stooln i vaardasrumme! ’ids du gå efter min tröja, den ligger på stolen i vardagsrummet!’. Ett annat verb som är väldigt frekvent i hela Helsingforsregionen är söka i betydelsen ’hämta’. Man kan t.ex. höra föräldrar säga att de ”söker sina barn från dagis” då de ’hämtar sina barn på dagis’ och man kan också söka sin tröja som ligger på stolen i vardagsrummet, även om man vet att den ligger just precis där!

Dialekternas betydelse i dag

Dialekterna i huvudstadsregionen är alltså inte enhetliga språksystem, utan utjämnade varieteter som flyter på en skala mellan riksspråk och dialekt. Talarna varierar sitt språk beroende på situation, samtalsämne och samtalspartner. Andelen dialekt är förmodligen större då man talar om jordbruk än då man talar om politik och kultur.

En viktig aspekt är dessutom att det bland de svenskspråkiga i regionen är väldigt få som har sina rötter där de bor. Den yrkesgrupp som vi i första hand kan antas tala dialekt och vara dialektbärande i mellersta Nyland är sådana som sysslar men jordbruk och liknande näringar. Över huvudtaget är rötterna till hemorten och banden till jorden viktiga i detta sammanhang. Närheten till Helsingfors är också avgörande; i Esbo och Banda har dialekten en ganska undanskymd roll idag, däremot verkar det som om dialekten bland dagens unga Sibbobor skulle vara livskraftig.

Graden av dialekt varierar visserligen beroende på var i Sibbo man bor. Kommer man från de tättbebyggda kommuncentrumen Söderkulla och Nickby talar man antagligen en varietet som ligger nära riksspråket, men kommer man från mera perifera delar av kommunen är det sannolikt att ens språk är mera dialektalt. Jag antar att detsamma gäller Kyrkslätt och Sjundeå.

Dialekten lever kvar

Många undersökningar om dialekt och riksspråk har visat att riksspråket vanligen har högre status och prestige än dialekterna. Men trots detta lever dialekterna kvar, folk fortsätter att använda sin dialekt därför att den representerar andra värden. Genom att tala dialekt markerar man samhörighet och solidaritet, man visar vem man vill identifiera sig med. En flyttningsrörelse inom huvudstadsregionen har under de senaste 10-20 åren gått från Helsingfors till de omgivande städerna och kommunerna. Om t.ex. en svenskspråkig person fron Helsingfors flyttar till Sibbo eller Kyrkslätt är det inte sannolikt att han övergår till att tala Sibbo- eller Kyrkslättsdialekt. Däremot kan det hända att Sibbo- eller Kyrkslättsbor med fasta rötter på orten har behov av att markera sin egen samhörighet inför de nyinflyttade genom att talas in dialekt.

Då jag talat med personer som är bosatta i huvudstadsregionen har det tydligt framgått att dagens Esbo-, Vanda- eller Sibbobor inte anser sig tala dialekt. De beskriver vanligen sitt språk, den moderna dialekten, som ett blandspråk eller någon form av slang. De flesta verkar också vara medvetna om att de talar olika beroende på talsituationen och den de talar med. Stor enighet verkar det också råda om att det bland äldre personer ännu verkar finnas sådana som behärskar ortens dialekt, men att de yngre alltmer övergått till att tala högsvenska. Den stora finska inflyttningen har också påverkar språkförhållandena i hela huvudstadsregionen. En allmän uppfattning är att dialekterna försvunnit och rensats ut i skolan. Det är många som har påpekat att det i de små byskolorna ännu fanns möjligheter för dialekterna att leva kvar, men i dagens stora centraliserade skolor finns det inte längre utrymme för dialekter.

 

 

Caroline Sandström