Dialektutjämning i Västsverige
4/2014

Therese Leinonen

Dialektutjämning i Västsverige

Margareta Svahn & Jenny Nilsson: Dialektutjämning i Västsverige. Göteborg: Institutet för språk och folkminnen (DAG), 2014. 298 sidor.

Nittonhundratalets snabba samhällsutvecklingar har som på så många andra håll i Europa satt sina spår i dialekterna i Västsverige. Margareta Svahn och Jenny Nilsson har i ett brett upplagt projekt analyserat språkförändringsmekanismerna under senare delen av 1900-talet och början av 2000-talet. Resultaten får vi ta del av i boken Dialektutjämning i Västsverige.

Undersökningen omfattar landskapen Västergötland och Bohuslän och både större och mindre orter har undersökts. Det handlar alltså om ett område kring staden Göteborg. I boken ingår detaljerade genomgångar språkdrag för språkdrag, sammanfattande analyser på både gruppnivå och individnivå samt övergripande diskussioner om hur samhälleliga förändringar påverkar språket och hur individer påverkar varandra språkligt inom ett samtal. I boken finns ett stort antal tabeller, figurer och kartor som gör det enkelt att ta del av resultaten.

Materialet för undersökningen är så stort och mångsidigt att det vid första anblick kan kännas oöversiktligt för läsaren. I materialet ingår både äldre arkivinspelningar och ett stort antal nya inspelningar gjorda på 2000-talet. Det finns inspelningar både med ungdomar och med vuxna, några informanter har spelats in i olika typer av situationer och av några informanter finns det både äldre arkivinspelningar och nya inspelningar. Största delen av materialet består av gruppintervjuer med ungdomar på 2000-talet.

Materialet är alltså heterogent, men resultaten redovisas på ett mycket överskådligt sätt som visar på författarnas stora förtrogenhet med materialet och förmåga att utnyttja de olika delmaterialen på ett optimalt sätt. Själva materialinsamlingen beskrivs också detaljerat ur en praktisk synvinkel, vilket gör att boken fungerar bra som en vägledning för studenter och forskare som vill göra liknande undersökningar.

De undersökta språkdragen delas in i traditionella dialektvarianter, standardvarianter och nya varianter. De nya varianterna är dels varianter som är på väg in i standardsvenskan, dels varianter som blivit kännetecknande för urbant ungdomsspråk i Sverige. Undersökningen visar att språket i hela regionen har utjämnats och närmat sig standardspråket. Detta syns tydligt både i jämförelsen av de äldre och de nyare inspelningarna och i jämförelsen av äldre och yngre informanter. Men utjämningen är ingen ny företeelse utan syns också bland undersökningens äldsta informanter.

För finlandssvenska öron finns det både hemvana och mer exotiska drag bland de västsvenska dragen. Mer exotiska drag som fortfarande är relativt vanliga bland ungdomar är partikeln la (som ungefär motsvarar väl), uttalen sa och sulle av ska och skulle, och uttalet schl- av sl- (t.ex. schluta, schlåss). Vissa av de drag som känns välbekanta för finlandssvenskar är på klar tillbakagång i Västsverige. Detta gäller t.ex. uttalet di av pronomenet de (dom håller på att ta över), ‑ena i bestämd form plural av neutrala ord (t.ex. ordena i stället för orden) och e-uttal av långt ä (tre: ’trä’).

Den allmänna tendensen är att dialektdrag som har med ordböjningen att göra håller på att försvinna, medan de drag som bevaras framför allt är uttalsdrag och enstaka dialektord (som la). De allra flesta dialektdrag som är vanliga bland ungdomarna i materialet handlar om olika vokaluttal. Dessutom är prosodin (språkmelodin) det som är det allra mest utmärkande för de västsvenska dialekterna idag. Författarna konstaterar att de västgötska informanterna ”låter västgötska” medan informanter på en del av orterna i Bohuslän ”låter bohuslänska”. Språket på de bohuslänska orterna närmast Göteborg är till stor del påverkat av den göteborgska prosodin.

Prosodin är en del av språket som är mycket tydligt hörbar både för lekmän och för språkvetare, men som inte alls är enkel att beskriva utifrån lyssning. För en systematisk analys av prosodi krävs mätningar. Detta konstaterar också författarna och lämnar därmed en närmare analys av prosodin utanför boken. Den göteborgska prosodin beskrivs ändå kort eftersom den har analyserats av tidigare forskare. Hur västgötska och bohuslänska egentligen låter får läsaren alltså inte veta. I diskussionen om begreppet dialekt konstaterar författarna att dialekt på 2000-talet i första hand handlar om en ”från standardspråket avvikande prosodi”, men vad som avses med standardspråklig prosodi förklaras inte närmare.

Dialektsituationen i Västsverige kännetecknas på 2000-talet förutom av utjämning också av en stor heterogenitet. De språkliga skillnaderna mellan individer är stora och en och samma person kan använda en bred språklig repertoar där traditionella dialektdrag blandas med standardspråksvarianter och nya drag. Författarna har analyserat variationen i förhållande till flera utomspråkliga faktorer som brukar visa på signifikanta skillnader i sociolingvistiska undersökningar. De flesta av dessa faktorer visar ändå inga tydliga mönster. I det västgötska området verkar informanternas socioekonomiska bakgrund, geografi och stad–landsbygd inte spela en så stor roll för dialektaliteten. Två faktorer är däremot betydelsefulla: flyttbenägenhet och kön.

Gymnasieungdomarna tillfrågades om de planerar att flytta till en storstad, och resultaten visar att de som använder minst dialektvarianter och flest nya varianter är de som är flyttbenägna. Flickorna är dessutom mer flyttbenägna än pojkarna. Eftersom det finns ett klart samband mellan faktorerna flyttbenägenhet och kön är det svårt att veta vilken av dessa faktorer som är den mer avgörande för språkbruket. Det finns ändå internationell forskning som pekar mot att det vi visar med vårt språkbruk inte är vem vi är utan snarare vem vi vill vara. Med språket visar vi alltså vart vi är på väg. De västgötska flickorna som orienterar sig mot en urbanare miljö avslöjar detta genom att använda färre dialektvarianter och fler nya språkdrag.

Vilka är då de nya, urbana dragen som sprider sig i Västsverige men också i övriga delar av Sverige? Hit hör drag som öppet ä och ö (dvs. att vokalerna i läs och bröd uttalas ungefär som i orden lär och smör) och s.k. frikativt (surrande) i och y. Dessa drag har åtminstone ännu inte spridits till Finland. På sikt kanske de kan leda till större skillnader mellan svenskan i Finland och Sverige.

Att vokaluttal i kombination med prosodi verkar vara de drag som utmärker moderna dialekter får konsekvenser för framtida dialektforskare. Följande generation kommer sannolikt inte att kunna förlita sig på sina öron utan får ta hjälp av tekniken för att mäta språkliga skillnader. Svahn och Nilsson antyder detta genom en bilaga med vokalmätningar i slutet av boken. Att såsom författarna kalla figurerna över mätningarna för illustrationer av det vi hör är kanske inte helt korrekt eftersom mänsklig perception har en stark psykologisk komponent som inte återfinns i akustiska mätningar. Bilagan kan i alla fall ses som klart riktningsgivande för framtiden.

Therese Leinonen
Skribenten är forskare vid Åbo universitet och forskar på dialekter och sociolingvistik.