Dur och moll
1/2003

Dur och moll

Fråga: Varför heter tonarterna dur och moll på svenska men major och minor på engelska?

Svar: Svenskans dur och moll kommer från latinets durus, hård, respektive mollis, mjuk. Benämningen dur sägs utgå från den latinska benämningen b durum (’det hårda b’) som motsvarar vår bokstav h, och moll kommer från b molle som motsvarar vårt b; sedermera användes benämningen dur för skalor i vilken b durum ingick och moll om skalor med b molle. Ur denna användning utvecklades dagens användning av dur och moll från 1600-talet framåt.

Benämningarna dur och moll finns förutom i svenskan också i finskan och tyskan. I engelskan, liksom även i italienskan och franskan använder man sig i stället av benämningar som kommer från latinets maior ’större’ och minor ’mindre’ (eng. major, minor, it. maggiore, minore, fra. majeure, mineur). Där tänker man på hur tonarterna är uppbyggda; i durtonarterna är treklangens undre ters stor, och i molltonarterna är tersen liten.

Sättet att se på tonarterna som stora eller små har antagligen också påverkat deras skrivsätt; durton­arter skrivs nämligen med stor bokstav (t.ex. C-dur) och molltonarterna med liten (c-moll).

I denna tidskrift: 1/2003