Elspeth Randelin – barnens eldsjäl
2/2011

Lina Antman

Elspeth Randelin – barnens eldsjäl

– Böcker är inte bara fantastiska berättelser, böcker och ord är nyckeln till oss själva! I många års tid har Elspeth Randelin engagerat sig i att väcka barns läslust och få har lyckats så som hon.

Gråhårig, stram och med en missnöjeslinje i mungipan glider hon mellan bokraderna och radar med viktig min in böcker på hyllorna, medan hon med ett ilsket ögonkast blänger på viskande elever. Så ser en skolbibliotekarie ut.

Eller?

Nja, åtminstone inte Elspeth Randelin. Hon sprakar när hon talar, vinkar glatt till eleverna, lyssnar ivrigt på varje liten läsupplevelse de sticker åt henne i förbifarten. Hennes bibliotek känns som ett lässlott med glada färger, stolta elevarbeten, läskojor och mjuka kuddar – en skön blandning av läslugn och läslusta.

– Att locka in barnen i ordvärlden är inte bara ett jobb för mig, det är lika mycket min passion. Jag blir alldeles överlycklig när ett barn kommer fram till mig och berättar om en bok han eller hon läst. Och det gör de så gärna, de märker ju att jag är intresserad av deras upplevelse.

Genom åren har just den här passionen fött fram många olika läsprojekt för barnen i Elspeths skola. Skrivveckan, Läståget, Läsnatten, Spöknatt på slottet och inte minst Barnens och Ungdomens Litteraturdagar. Till sin utformning väldigt varierande, till sin målsättning de samma: att stimulera barnens läslusta. Fast hon kallar dem inte projekt.

– För mig är de alla olika delar av en och samma sak: barnens läsprocess. Den läsprocessen börjar i samma stund vi första gången läser för vårt barn och den tar egentligen aldrig slut.

Och Elspeth försummar inte chansen att få ”sina” barn med på det hon kallar Läståget – processen som aldrig tar slut.

– Läståget är en symbolisk, nästan lite magisk inbjudan till våra ettor mot slutet av första skolåret, då vi helt enkelt firar att de lärt sig läsa.

Under festliga former med trumpetfanfar och serpentiner hälsas skolans yngsta elever välkomna in i gymnastiksalen. Man har gjort ett tåg av stolar och där får varje elev ta plats under hurrarop och applåder från både lärarna och de större skolbarnen.

– De små är så stolta så det kniper i hjärtat att se dem!

Elspeth ler med moderlig stolthet i blicken. Varje elev är en del av henne själv, en del av hennes passion.

Egen plats på läståget

En egen plats på läståget. Vad betyder det?

– Barnen känner att detta att läsa är både viktigt och positivt. De får känna stolthet över att de lärt sig läsa, om så bara sitt eget namn, även om de flesta vid det laget också kan traggla sig genom enklare texter. De får känna sig välkomnade in i en gemenskap: ”vi som läser”, liksom.

– Vidare betyder det rent symboliskt att man alltid har en plats i läsningen. Man kanske tar en paus någon gång, under tonåren, under en stressig period, när man fått barn eller något annat som gör att man inte kan, orkar, hinner. Men platsen är alltid din och den finns alltid kvar och det vill jag förmedla till dem.

Alla barn älskar berättelser. Ändå är det en stor del av dagens barn som aldrig eller sällan läser böcker. Varför?

– Att läsa är inte samma sak som att någon läser för dig, även om det kanske är porten in till ditt eget läsande. Vi behöver visa barnen att läsning är något attraktivt, något livsnödvändigt – för det är det! Utan ordrikedom blir vi fattigare som människor.

Även om skolan är Elspeths arbetsscen och eleverna hennes vardagspassion, kan hon inte nog poängtera vikten av läsning i hemmet.

– Vi behöver föräldrarna, en skola är trots allt bara en skola. Vi måste visa våra barn att vi själva läser, och alla läser någonting, också alla de vuxna som säger att de aldrig läser. Men det kan räcka med att säga ”Vet du vad jag läste i tidningen i går…?” för att visa att läsning är något positivt, något vi vill få del av.

För att hjälpa barnen in i det egna läsandet är det viktigt att fortsätta läsa för dem också efter att de lärt sig läsa på egen hand.

– När man läser tillsammans umgås man på ett avslappnat sätt och tröskeln till samtal är lägre än annars. Det spelar ingen roll vad samtalen handlar om, om det är något i boken man spontant börjar diskutera eller något helt annat. Ibland kanske man väljer en bok just för att den behandlar något man gärna vill diskutera med sitt barn, ibland kanske man vill läsa en bok man själv läste som barn. Alla lässtunder är lika viktiga.

I böckerna finns orden på våra känslor

Alla undersökningar visar att det är pojkarna som läser sämst och det tycker Elspeth är särskilt synd.

– Också pojkar har rätt till den ordvärld som finns i böckerna. Ska vi någonsin uppnå ett jämställt samhälle måste pojkarna få större tillträde till känslovärlden, och för att få tillträde till känslovärlden behöver man ord, annars blir känslorna obegripliga.

Att Elspeth själv är en utpräglad känslomänniska går ingen förbi. Blicken sprakar när hon berättar, rösten är sprängfylld av skiftande tonlägen, armarna ackompanjerar orden.

– Vi är människor – känslor är en enormt viktig del av oss! Alltså är böcker en enormt viktig del av oss, för det är där orden på våra känslor finns. Om du inte kan sätta ord på hur det känns när du förlorar en vän, när din partner slutar älska dig, när du mister jobbet eller blir svårt sjuk, då får du väldigt svårt att hantera livet. Om man inte vet hur man säger ”Jag saknar dig”, så vet man inte heller vem man själv är.

– Ta en skilsmässa, till exempel. Efter en separation är mannen ofta väldigt hjälplös. Men de flesta kvinnor, vare sig man läst Jane Austens engelska kärleksklassiker, Jackie Collins tantsnusk eller ytliga kärleksnoveller i Hemmets Journal, har ändå lärt sig att det är en process man går igenom. Och att den processen är både smärtsam och tidskrävande.

– Män har inte samma tillgång till skönlitterär bearbetning av livets krissituationer. Kanske man skulle försöka förmå jakt- och fisketidningarna att klämma in lite kärleksnoveller också?

Säger Elspeth och skrattar – men bara lite. För hon menar det hon säger.

För att hjälpa pojkarna på (bok)traven, uppmuntrar Elspeth gärna pappor att läsa för sina barn.

– Det lustiga är att papporna, som normalt är rätt svala till läsning, brukar bli väldigt glada när det plötsligt får den rollen i familjen. De upplever det både lustfyllt och trevligt att få huvudansvaret för att läsa för barnen och att få känna sig viktiga för sina barn.

– Visst är det viktigt att mammor också läser för sina barn, men att pappor läser i synnerhet för sina söner har i forskning visat sig särskilt värdefullt.

Apropå söner. Hur är det med din egen son, tycker han om att läsa?

– Ja du, säger Elspeth och skrattar. Alla tonåringar har sina revolter mot föräldrarna och när min son vill säga något sårande till mig så säger han att han har slutat läsa, att han inte gillar böcker.

Elspeth skakar leende på huvudet och himlar lite med ögonen.

– Men jag vet ju att det gör han ändå, i smyg. Och läsandet finns alltid där, när du väl hittat det, så jag är inte orolig.

Han har kvar sin plats på läståget?

– Precis!

Barnens Litteraturdagar

För åtta år sedan drog Elspeth igång Barnens Litteraturdagar, ett projekt som i dag omfattar samtliga elever i grundskolan på Åland och i korthet går ut på att under en vecka per år ge eleverna möjlighet att träffa en eller flera författare.

– Det är ett fantastiskt projekt, jag är väldigt stolt över att vara ”mamma” till det. Att få träffa den som skriver ens favoritböcker är en obeskrivlig upplevelse, men det kan vara lika fantastiskt att få träffa en härlig människa som dessutom skriver böcker och därför vill vi läsa dem. Det är viktigt för de barn som redan läser och för de barn som inte har lika lätt att hitta in i böckernas värld.

– Författarmötet är ändå bara en del av hela projektet. Vi arbetar hela skolåret med de författare som ska komma och läser på och förbereder oss, och har det varit ett lyckat besök finns det mycket energi och läsiver att ta vara på efteråt.

– Barnens och Ungdomens Litteraturdagar har i dag vuxit till ett ganska omfattande projekt med både rejäl budget och många frivilliga arbetstimmar, men jag vill gärna påpeka att läsprojekt inte behöver vara dyra för att vara effektfulla. Min personliga favorit bland alla mina idéer är kanske Läsnatten, och den kostar ingenting alls.

Läsnatten?

– Eleverna kommer till skolan en fredagkväll om året och övernattar i sovsäckar runt om i skolan tillsammans med minst en förälder.  Och sedan läser man – och läser och läser och läser! Precis så länge de vill.

– Barnen får somna som läsare och vakna som läsare – det är en häftig känsla, också för den ovana läsaren.

– Bäst minns jag en liten etta som inte kunde läsa. Under läsnatten läste hans pappa för honom i timmar, utan att säga ”Nej, nu räcker det”. På måndagen kom pojken till skolan och berättade strålande att nu kunde han läsa själv. Tänk, vilken magisk känsla för dem båda.

Ännu en elev kommer fram till Elspeth. Bara för att visa. Berätta. Dela med sig och få bekräftelse. Elspeth ler ivrigt, lyssnar, delar upplevelsen och lämnar några uppmuntrande ord efter sig.

Det är inte så märkligt att det finns föräldrar som väljer att låta sina barn gå i just Ytternäs skola, bara för att Elspeth och hennes eldprojekt finns där.
 


 

Om Elspeth

Namn: Elspeth Randelin, född i Rickmansworth, England.

Ålder: 54 år.

Bor: i Mariehamn på Åland.

Familjen består av: maken Bernt och våra två barn Anna och John.

Yrke: ursprungligen lärare, numera skolbibliotekarie
i Ytternäs skola i Mariehamn, en 1–6-skola.

Fritidsintressen: jag älskar härliga middagar i goda
vänners lag och jag jobbar gärna i trädgården när jag
kan – men bara med goda middagar i åtanke! Inga
blommor alltså, bara trädgårdsdelikatesser.

Favoritbarn- och ungdomsboksförfattare: Shaun
Tan, en fantastisk författare från Australien, samt
kusinerna Anders Jacobsson och Sören Olsson som
skrivit böckerna om Sune, Bert och många fler. Jag
har träffat Jacobsson och Olsson och de är lika underbara
i verkligheten som man tror att de är.

Behöver: en bra rektor! Inga skolprojekt överlever
i längden utan en bra rektor. Jag är väldigt tacksam
mot vår förra rektor Krister Norrgrann som stöttade
mig och lät mig dra igång mina projekt. I dag är projekten
en självklar del i vår skola.

Blir glad av: ett leende.

Blir upprörd över: missade möjligheter.

Är bra på att: visa mina känslor – över hela spektrumet!

Dessutom: belönades Elspeth år 2007 med
Åbolands svenska kulturfonds Svenska dagen-pris,
Juventuta Nostra-priset år 2008 och FinRa-priset år
2009 (FinRa = Finnish Reading Association).


 

Lina Antman
Skribenten är journalist, kulturproducent, översättare och SFI-lärare vid UDDA Kultur & Kommunikation på Åland.

I denna tidskrift: 2/2011