Det finns fortfarande en del fördomar mot lättläst, särskilt mot lättlästa bearbetningar av litteratur. Man tänker sig att bearbetningen brukar våld på författarens ursprungliga alster.

Somliga har fortfarande svårt att se en lättläst version som ett välkommet tillägg, en produkt som gör det möjligt för fler att ta till sig en intressant berättelse.

I många skolklasser finns det elever med olika typer av svårigheter. De här eleverna klarar kanske inte av att läsa den tjocka klassiska romanen läraren önskar. Men om det finns en lättläst version så ger det en möjlighet. Då kan hela klassen diskutera Brott och straff eller Hamlet.

Och så ska man komma ihåg att Dostojevskijs och Shakespeares ursprungliga verk inte har försvunnit trots att det har gjorts lättlästa versioner av dem. Originalen finns kvar för dem som vill och klarar av att läsa dem.

Det finns en mycket större förståelse gentemot lättlästa broschyrer och lättläst informationsmaterial. När det gäller myndighetsinformation verkar ingen ha något emot att den skrivs om, kortas ner och görs lite mera lättläst.

”Det här är ju bra. Det här är information alla borde få”, är en vanlig reaktion på en lättläst broschyr om till exempel Folkpensionsanstaltens service eller Finlands grundlag.

Det är en mångfacetterad grupp människor som kan ha nytta av lättläst.

Vi ska ändå minnas att lättläst görs för personer som av en eller annan orsak har svårt att läsa och ta till sig vanlig skriven text. Lättläst är inte samma sak som klarspråk även om gränsen ibland är flytande.

Det är fint att allt fler kommuner och offentliga verk har börjat vinnlägga sig om att skriva klarare och bättre för att främja förståelsen. Det är klarspråk och det vill vi alla ha.

Lättläst däremot görs för svaga läsare, personer med kognitiva funktionsnedsättningar eller personer med ett annat modersmål. Det är en mångfacetterad grupp människor som kan ha nytta av lättläst, i Finland uppskattningsvis 10 procent av befolkningen, alltså över 500 000 personer.

Det är bra att minnas att hela denna grupp kanske inte har behov av lättläst hela livet. För många är lättläst något de behöver under en övergångsperiod, som en bro till standardspråket. För några ger lättläst kanske en möjlighet att också under slutet av sitt liv, när minnet och hälsan börjar svikta, ännu kunna ta till sig skriven text.

Sen är det en annan sak att också många personer utan några direkta svårigheter gärna väljer en lättläst version av en krävande text. Men det är en annan historia.