En läkare behöver ett nyansrikt språk
3/2017

Bianca Holmberg

En läkare behöver ett nyansrikt språk

Tom Pettersson är läkaren och läraren med ett stort intresse för svenska språket. – Vi har ansvar för att upprätthålla ett komplett språk, även om det kräver en del av den enskilda läraren, säger han om svenskan inom medicinen.

Från första stund märks det att Tom Pettersson, läkare och klinisk lärare vid medicinska fakulteten vid Helsingfors universitet, verkligen är intresserad av och engagerad i både sitt ämne och svenskans roll inom medicinen. Han har undervisat blivande läkare i över trettio år och kombinerar lärarjobbet med arbetet som specialistläkare vid Helsingfors universitetscentralsjukhus. Under alla sina år som lärare har han aktivt jobbat för svenskans roll inom medicinen och inom fakulteten.

Terminologin följer Sverige

Som han ser det finns det två språkliga aspekter inom medicinen: det akademiska språket och det språk som läkaren talar med patienten.

– Terminologin måste vara korrekt och enhetlig. För det får man kämpa en hel del, för på universitetet saknas i stort sett svenska miljöer. Det är den enskilda läraren som får anstränga sig för att upprätthålla den svenska terminologin, säger han om den akademiska sidan.

- En läkare får gärna ha ett så nyansrikt språk att han eller hon kan förklara samma sak på olika sätt, beroende på situationen och patientens behov, säger läkaren och professorn Tom Pettersson.

Kuva: Bianca Holmberg

Profil

Namn: Tom Pettersson.
Yrke och titel: specialistläkare vid Helsingfors universitetscentralsjukhus, klinisk lärare vid medicinska fakulteten vid Helsingfors universitet, hedersprofessor.
Aktuell: Fick i våras Hugo Bergroth-sällskapets språkpris för sitt arbete för svenskan inom medicinen.

När det gäller terminologin diskuterar de svenskspråkiga lärarna och professorerna vid universitetet termfrågor med varandra och hjälper varandra. De har också kontakt med Svenska Läkaresällskapets kommitté för medicinsk språkvård, där Tom Pettersson är medlem. I Finland följer man i allt väsentligt den terminologi som används i Sverige. Undantagen är vissa juridiska termer och en del tjänstebenämningar.

– Kontakten med Sverige kräver en del, men den är livsviktig. Kontaktytan skulle gärna få vara bredare och innefatta lärarutbyte, säger Pettersson om det värdefulla nätverk han och delvis också hans kollegor är en del av tack vare språket.

Det bästa gemensamma språket

Om det är viktigt att terminologin är korrekt, är det minst lika viktigt att läkaren vid sjuksängen talar ett språk som patienten förstår. Då gäller helt andra regler.

– Det är mycket viktigare att patienten förstår än att språket är medicinskt korrekt. Läkaren måste lära sig att lyssna, ta reda på vilken slags människa han eller hon har att göra med och sedan hitta det bästa gemensamma språket, säger Pettersson.

Av den här orsaken är det bra om läkaren är språkligt medveten och har ett så nyansrikt språk att han eller hon kan använda synonymer och förklara samma sak på olika sätt, allt enligt situationen och patientens behov.

– Det är inte bara barn, äldre och psykiatriska patienter som ska få service på svenska utan vi har gått in för att alla som vill bli betjänade på svenska i Finland ska bli det. Därför är svenskan viktig inom medicinen.

Pettersson tar också gärna in den nordiska aspekten i diskussionen om svenskans roll inom medicinen.

– Det är en hederssak att våra studenter ska kunna umgås med skandinaver på våra nordiska språk. Det skapar helt andra förutsättningar för studenterna i framtiden, både med tanke på arbetsmöjligheter och det kollegiala samarbetet.

Aktiva studenter, positiva kollegor

Tom Pettersson undervisar på den svenska linjen, där studenterna får cirka 40 procent av undervisningen på svenska. En del av studenterna på linjen är finskspråkiga, men de som tas in måste klara ett språkprov. Just nu har omkring en femtedel av studenterna finska som modersmål, historiskt har de varit lite fler. Överlag säger Pettersson att svenskan vid medicinska fakulteten mår rätt bra, vilket han ger studenterna en stor del av äran för. Många av dem är aktiva och språkintresserade.

– Studenterna är vår bästa resurs i sammanhanget. Det är mycket bättre att studenterna själva tar upp frågor om svenskan i undervisningen än att vi lärare gör det, för gör vi det kan det uppfattas som att vi kommer ridande på våra käpphästar och talar i egen sak.

Pettersson känner sig inte heller ensam i kollegiet i sitt arbete för det svenska. Hans svenskspråkiga lärarkollegor tycker det är viktigt och han nämner också Finska Läkaresällskapet som en viktig resurs för den medicinska svenskan i Finland. Han känner också att han har sina finska kollegors respekt.

– Alla lärare och studenter vet att jag arbetar för den svenska studielinjen och för att de svenskspråkiga studenterna ska få bästa möjliga undervisning. Det är sällan jag får uppfattningen att någon är avogt inställd, säger han.

För sina insatser belönades han med Hugo Bergroth-sällskapets språkpris i våras. Priset delas årligen ut till någon som har arbetat för svenskan i Finland.

– Det kändes oerhört fint att min insats och mitt intresse för det medicinska språket observerades utanför de medicinska kretsarna. Det här gläder mig, men jag är också glad för min personliga del, för att jag fick representera svenskan inom medicinen i ett sammanhang vars erkännande jag uppskattar, säger han.

Bianca Holmberg
Bianca Holmberg är språkvårdare vid Institutet för de inhemska språken.