En nordisk kärlekshistoria
1/2020

Bianca Holmberg

En nordisk kärlekshistoria

Egentligen skulle hon bli astrofysiker, men kärleken till Norden tog överhanden, och i dag har serbiska Ana Stanićević bott på Island i sju år och undervisar i isländska på universitetsnivå.

Det är kanske inte alla som går igång på isländsk och finsk grammatik, men när Ana Stanićević beskriver sin kärlek till de båda språken är det bland annat grammatiken som fascinerar.

– Isländskan har behållit alla härliga kasusformer, och finskans språkljud gjorde genast intryck på mig, med alla dubbla vokaler och konsonanter. Det är mer spännande om grammatiken är lite krånglig, som i finska och isländska!

Men redan långt innan Ana kom så långt som till finsk och isländsk grammatik älskade hon Norden och det nordiska, fast på avstånd. Hon kommer från Valjevo i Serbien och flyttade senare till Belgrad. Hon hade aldrig satt sin fot i Norden eller träffat några nordbor, men Norden gjorde intryck på henne redan när hon gick i grundskola. Hon beskriver sin kärlek till Norden som irrationell och emotionell.

Det är mer spännande om grammatiken är lite krånglig, som i finska och isländska!

– En del barn intresserar sig för koalor i Australien, men jag tänkte på Norden, vintern, äventyret ... När jag sedan blev lite äldre upptäckte jag att när jag blev riktigt glad över något kulturellt, som film, musik eller design, visade det sig vara nordiskt. Det här måste ju vara ett tecken, tänkte jag, och började mer medvetet intressera mig för Norden, berättar hon om bakgrunden till sin stora passion.

Ana Stanićević fick i början vänja sig vid den isländska spontaniteten, men nu trivs hon med den. – Islänningarna är avslappnade och det går inte att planera saker på förhand. ”Det ordnar sig” är mottot, och det brukar det göra. Nu när jag bor i Danmark använder jag för första gången en kalender och har planer för ett halvår framåt! Det hade aldrig hänt på Island, säger hon.

Ana Stanićević fick i början vänja sig vid den isländska spontaniteten, men nu trivs hon med den. – Islänningarna är avslappnade och det går inte att planera saker på förhand. ”Det ordnar sig” är mottot, och det brukar det göra. Nu när jag bor i Danmark använder jag för första gången en kalender och har planer för ett halvår framåt! Det hade aldrig hänt på Island, säger hon.

Kuva: Bianca Holmberg

Finland var hennes första kärlek. Språket och mentaliteten tilltalade henne och hon letade upp finländare på nätet och frågade allt hon kunde komma på om Finland.

– Jag föll pladask för finländarna. Det är något så vackert med umgängesformen i Finland. Det kändes som om finländarna inte sade så mycket, men kunde göra saker som visade att de verkligen satte värde på mig. Och språket är ju helt fantastiskt!

Språk i stället för astrofysik

Ana har alltid varit intresserad av språk, litteratur och kultur. Hon lärde sig engelska vid tre års ålder och läste Edgar Allan Poe och Shakespeare på originalspråk i lågstadiet, men trodde inte att det var möjligt att göra karriär genom att studera språk. Eftersom hon också var bra på naturvetenskapliga ämnen planerade hon att fortsätta sina studier inom något naturvetenskapligt område, kanske studera astrofysik eller bli ingenjör.

– Men när jag skulle bestämma mig för vad jag skulle studera efter gymnasiet fick jag veta att det fanns en skandinavisk avdelning på universitetet i Belgrad, och efter det fanns det inget annat, säger hon.

Om det hade varit möjligt att studera finska på universitetsnivå hade Ana antagligen valt det, men det kan man inte göra i Belgrad. Hon kunde välja mellan svenska och norska som huvudspråk, och norskans två skriftspråk och många dialekter fick henne att välja norskan.

– Jag tyckte att dialekterna och skriftspråken kändes spännande och utmanande. Dessutom ligger norskan lite närmare isländskan, som också är ett västnordiskt språk, och jag hade inte gett upp tanken på att lära mig isländska, även om man inte kunde studera det i Belgrad.

Finska i Toholampi

Drömmen om finskan fanns också kvar, och i stället för att ge upp den sökte Ana med ljus och lykta efter någon i Belgrad som kunde lära henne finska. Hon fick till slut kontakt med en man som redan var över 80 år, men som kunde finska och som hade översatt böcker från finska till serbiska.

– Jag var bara tvungen att ringa honom och be honom lära mig finska. Han var lite fundersam först men i slutet av vårt samtal sade han att jag helt enkelt måste låta honom lära mig finska. Jag tror att han förstod hur intresserad jag var.

Jag var bara tvungen att ringa honom och be honom lära mig finska.

Mannen började ge Ana privatlektioner, helt gratis. Hans enda motiv för att ge lektioner var att föra sin kunskap, som annars hade dött med honom, vidare till någon. Efter några månaders studier skickade han Ana till en bekant familj i Toholampi i mellersta Österbotten för en månad, och efter det tyckte han att hon skulle till Helsingfors universitet på finskkurs.

– Han satte mig direkt på nivå 3. All undervisning gick på finska, men jag förstod!

Älskar att undervisa

Efter det finska äventyret var det dags att fortsätta med studierna i nordiska språk. Ana tillbringade ett år på en folkhögskola i Lillehammer i Norge, och återvände sedan till Serbien för att slutföra sina universitetsstudier. Hon fick erbjudande om ett undervisningsstipendium för att forska och undervisa i norska på universitetet i Belgrad.

– Jag älskade det! Jag hade studenter på alla nivåer och undervisade också läkare som skulle till Norge för att jobba. Det var spännande för då fick jag sätta mig in i norsk medicinsk terminologi, och den kunde jag inte ens på serbiska sedan tidigare, så jag fick också lära mig mycket om medicinsk terminologi.

Fick unikt stipendium

Även om Ana älskade sitt jobb i Belgrad, kände hon hur Island kallade på henne. Till slut kunde hon inte stå emot mer, utan var tvungen att förverkliga sin dröm.

– Jag började med doktorandstudier i Serbien och ville skriva om den isländska kulturen, och då måste jag lära mig språket. Efter en sommarkurs på Island ville jag fortsätta lära mig, men det fanns ingen möjlighet i Belgrad, säger Ana.

Sagt och gjort – år 2011 tog Ana sitt pick och pack och flyttade till Island. Hon skulle stanna i ett år, men så dog hennes handledare i Belgrad. Han var den enda på universitetet där som hade någon kunskap om Island, så Ana såg ingen orsak att resa tillbaka.

– Jag sökte ett stipendium från den isländska regeringen som 15 personer per år kan få och som är till för folk från många olika länder men inte för serber. Men jag fick det, först för att studera isländska vid Islands universitet i ett år och sedan fick jag det igen för att fortsätta studera isländska och lära mig språket ordentligt!

Sedan dess har hon tagit en magisterexamen på Island, börjat sina doktorandstudier om nordiska småförlag på 2000- och 2010-talet och undervisat i isländska – på Islands universitet.

Talade isländska efter två veckor

Ana Stanićević har lätt för att lära sig språk, men oavsett hur begåvad man är lär man sig inte utan motivation, envishet och mod. Den sommaren som Ana gick på sin första sommarkurs på Island bestämde hon sig efter två veckor för att bara tala isländska med alla. När hon sedan flyttade till Island försökte hon använda språket hela tiden fastän hon visste att hon inte alltid skulle klara av att uttrycka precis det hon ville. Det bar frukt.

– Jag var mycket bestämd! I början bytte islänningarna till engelska, men jag insisterade på att tala isländska och efter ett år kunde jag tala så gott som flytande.

Samma sak gjorde hon när hon i somras för första gången besökte Färöarna – hon bestämde sig för att helt enkelt ta chansen och aktivera sin färöiska. Hon har gått några kurser där hon har lärt sig att förstå en del, men de innehöll inga kommunikationsövningar.

Det hjälper mig att ha ett barnsligt sinne när jag ska lära mig språk.

– Det krävde mod, men det viktigaste är att inte känna skam för att man som vuxen inte behärskar det språk man försöker tala. Det är ju tvärtom beundransvärt att man som vuxen försöker lära sig ett nytt språk! Det hjälper mig att ha ett barnsligt sinne när jag ska lära mig språk, att inte vara för självmedveten.

Livligt kulturliv i Reykjavik

I dag har Ana Stanićević bott i Norden i åtta, nio år, varav sju på Island. Det senaste året har hon tillfälligt bott i Köpenhamn, där hon jobbar med sin doktorsavhandling. Så vad hände med hennes romantiska bild av Norden när hon på allvar lärde känna samhällena och kulturerna bättre?

– Många saker kunde jag inte veta förrän jag kom hit, men mycket stämde. Det tar lite tid att lära sig kulturen och att få vänner i små samhällen som Reykjavik där många redan har sina gäng, men eftersom jag är intresserad av människor och trivs med att upptäcka nya sätt att leva har jag själv varit aktiv och tagit initiativ. Jag har fått vänner i alla nordiska länder och i dag känns Reykjavik verkligen som mitt hem!

– Fast Island på många sätt känns väldigt isolerat är det samtidigt som att hela världen kommer dit. Det är när jag är borta från Island som jag känner FOMO (fear of missing out, ung. ”rädsla för att missa något”), inte när jag är där, säger Ana Stanićević.

– Fast Island på många sätt känns väldigt isolerat är det samtidigt som att hela världen kommer dit. Det är när jag är borta från Island som jag känner FOMO (fear of missing out, ung. ”rädsla för att missa något”), inte när jag är där, säger Ana Stanićević.

Kuva: Pixabay

Ana är mycket intresserad av litteratur och kultur, och hon brukar delta aktivt i kulturlivet på den ort där hon bor. Det är en orsak till att hon tycker så mycket om Reykjavik. Trots att det är en så liten stad (omkring 122 000 invånare) är kulturlivet i staden oerhört livligt.

– Det är konserter, poesiläsningar och andra kulturella evenemang hela tiden! Det gör att jag hålls på alerten. Samtidigt är staden så liten att jag garanterat får ett hej eller en kram av någon jag känner varje gång jag går ut. Fast Island på många sätt känns väldigt isolerat är det samtidigt som att hela världen kommer dit – intressanta människor och saker som händer. Det är när jag är borta från Island som jag känner FOMO (fear of missing out, ung. ”rädsla för att missa något”), inte när jag är där, säger Ana.

Skriver poesi på de nordiska språken

Litteraturintresset har också lett henne till den anarkistiska isländska nättidskriften Starafugl, som hon är redaktör för. Starafugl har som specialområde att bevaka och recensera alternativ isländsk litteratur som inte får synlighet i andra medier.

– Jag har ju egentligen inte tid, för jag borde skriva på min doktorsavhandling, men det var första gången som en icke-isländskfödd person bjöds in i redaktionen, så jag kunde inte säga nej!

När jag skriver på nordiska språk försöker jag att inte slösa med orden.

Det som Ana tycker om med den nordiska litteraturen är den melankoli som hon säger ofta finns med på något sätt.

– Det är en form av ordknapphet och lakoniskhet som jag tycker om. När jag skriver på nordiska språk försöker jag att inte slösa med orden. Det utmanar mig, för jag kommer från en kultur där man slösar med orden, säger hon.

Hittills har Ana hunnit bo i tre nordiska länder, Norge, Island och Danmark, och tillbringat en kortare tid i Finland. Framtiden vet hon inget om, men hon har förhoppningar på att kunna stanna i Norden.

– Jag vill fortsätta forska och undervisa i nordiska språk, nordisk litteratur och nordisk kultur och förmedla nordisk kultur både inom och utanför Nordens gränser. Jag vill också översätta litteratur till serbiska och bidra till att nordiska författare läses också i Serbien. Jag har redan översatt en del från isländska och lite grann från norska och danska. I framtiden vill jag översätta från färöiska till serbiska, för det finns ingen som gör det.

Hon har också översatt dikter till isländska och skriver själv poesi på isländska och norska. Nu när hon bor i Danmark flirtar hon lite med danskan också, och prövar på att skriva poesi på danska.

– Jag försöker jobba på alla plan och vill alltid utmana mig själv! Det är så spännande!

Profil

Namn: Ana Stanićević
Ålder: 34
Kommer från: Serbien
Bor i: Köpenhamn
Gör: skriver doktorsavhandling och undervisar i isländska på Islands universitet
Språkkunskaper: serbiska, engelska, norska, isländska, danska, färöiska, svenska, lite finska och iriska + en del andra
Intressen: dansa (flamenco, magdans, tribal fusion, balinesisk dans), skriva dikter och spela cello

Bianca Holmberg
Skribenten är språkvårdare och redaktionsseketerare för Språkbruk. Foto: Pia Pettersson