En ordbok, två samhällen, fyra språkvarieteter
2/2020

Bianca Ortiz Holmberg

En ordbok, två samhällen, fyra språkvarieteter

Nina Martola har jobbat med Stora finsk-svenska ordboken sedan 1990. På kuppen har hon blivit en samhällsmedveten detektiv med insyn i språkutvecklingen på både svenska och finska.

Det var en stor nyhet för många översättare och andra som jobbar med finska och svenska när Stora finsk-svenska ordboken utkom som gratisupplaga på nätet 2017. Den senaste upplagan var från 2004 och den fanns bara i en avgiftsbelagd elektronisk version, vilket betyder att när Nina Martola tog upp arbetet med ordboken igen 2016 var det efter en paus på över tio år. Den långa pausen märktes bland annat på orden ur Kielitoimiston sanakirja, som Nina skulle föra in i ordboken. Kielitoimiston sanakirja är Språkinstitutets ordbok över modern finska som Stora finsk-svenska ordboken bygger på.  I listorna på nya ord märkte hon genast vilka ord som hänförde sig till en viss tid, till exempel 1990-talet, början av 2000-talet eller något visst årtal.

Nina ger några exempel: Det fanns ord som var tidlösa, som fattats i Kielitoimiston sanakirja för att de helt enkelt inte kommit med tidigare av olika orsaker, till exempel rikosuhri (brottsoffer) och keittiöpuutarha (köksträdgård). Det fanns nyord som inte kan vara från 1990-talet, som selfie och videoblogi (videoblogg) och ord som hade aktualiserats en viss tid: ebola under ebolautbrottet i Afrika 2014 och vatuloida (dra ut på något, vela, älta), som Finlands tidigare statsminister Juha Sipilä aktualiserade för några år sedan.
 

Jobbar med fyra språkvarieteter

För den som jobbar med en ordbok över modernt språk gäller det att hålla sig uppdaterad om vad som händer på många olika områden i samhället för att ordboken ska vara så relevant som möjligt, och Nina som jobbar med en tvåspråkig ordbok måste ha koll på vad som händer både i Finland och i Sverige. Uppslagsorden är från så vitt skilda områden som till exempel geologi, medicin, sportjargong, allmänspråk och slang.

Det är inte heller nog med att Nina ska hålla reda på språken svenska och finska, utan hon har fyra språkvarieteter att ta i beaktande: sverigesvenska, finlandssvenska, finlandsfinska och sverigefinska. Hon påpekar dock att vi ofta stirrar oss blinda på olikheterna och att skillnaderna mellan finlandssvenska och sverigesvenska respektive finlandsfinska och sverigefinska egentligen är förhållandevis små, men när det gäller till exempel samhällstermer och samhällsfunktioner behöver hon ta hjälp av de sverigefinska språkvårdarna vid Språkrådet i Stockholm.

– Jag har bombarderat dem med frågor och de har läst allt som är markerat med ”i Sverige”. Det har varit ett mycket givande samarbete, säger Nina.

Ett exempel på termer som betyder olika saker i de båda länderna är förskola. I Sverige syftar förskola på det som vi i Finland till vardags kallar dagis, alltså småbarnspedagogik för 0–5-åringar, medan sexårsundervisningen som vi kallar förskola heter förskoleklass i Sverige. Ett annat exempel är att vi i Finland räknar årsverken och månadsverken i fråga om arbetstid, medan Sverige företrädesvis räknar veckor.

– Det krävde väldigt mycket jobb innan vi hade fått det utrett!

Det som Nina Martola har tyckt bäst om i arbetet som ordboksredaktör är att leta efter lösningar på problematiska fall. – Att lyckas lösa dem är en enorm tillfredsställelse.

Det som Nina Martola har tyckt bäst om i arbetet som ordboksredaktör är att leta efter lösningar på problematiska fall. – Att lyckas lösa dem är en enorm tillfredsställelse.

Kuva: Pia Pettersson

Språkutvecklingen blir tydlig

En ordboksredaktör tvingas med andra ord bli mycket samhällsmedveten och i det här jobbet blir det väldigt tydligt hur språkutvecklingen och den allmänna samhällsutvecklingen kan gå i olika takt i olika länder.

– Ett område som gav mig gråa hår var orden på vammais- och invalidi-, som fortfarande är neutrala på finska. På 1990-talet hade man på svenska börjat undvika invalid och rekommenderade handikapp och handikappad. I dag anses handikappad nedsättande och ord på funktions- rekommenderas. Här vet vi inte riktigt var vi kommer att hamna på svenska, säger Nina om det svåra med att välja hur ord i en ordbok ska översättas.

I fallet vammais- och invalidi- valde hon till slut att använda funktionsnedsättning om det som personerna har, och tillgänglig i fall som tillgänglig hiss och liknande. Men nu har funktionsvariation börjat dyka upp mer och mer också i Finland, så Nina fick gå igenom materialet en andra gång och lägga in även det.

– Jag har skrivit en anteckning om att den här utvecklingen måste följas och artiklarna uppdateras igen vid behov.

Förändrad syn på jämställdhet

Något annat som har förändrats mycket sedan 1990-talet är synen på jämställdhet och kön. I 1990-talets redaktionshandbok stod det att hän alltid skulle översättas med han i exemplen om det inte var uppenbart att hän avsåg en kvinna, till exempel i fråga om graviditet och liknande. Det här var helt enligt språkvårdens dåvarande rekommendationer.

På 1990-talet var man inte lika observant på könsstereotypier och liknande.

– En hel del av det finns kvar för det har helt enkelt inte funnits tid att gå igenom exemplen. Men jag har gått igenom exemplen där hon användes, eftersom jag hade fäst mig vid en del pinsamheter. Ett verkligt flagrant exempel är ”hon speglade sig tre gånger innan hon köpte jackan”. Men de exemplen är borta eller omformulerade nu!

Nina säger att de här exemplen helt enkelt visar att man på 1990-talet inte var lika observant på könsstereotypier och liknande.

Inte bara översättning

När arbetet med Stora finsk-svenska ordboken inleddes 1986 var det en enda person, Mats-Peter Sundström, som tog itu med projektet, men snart insåg man att det inte räckte, och Nina och två andra redaktörer anställdes för att arbeta med ordboken. Ganska snart fick redaktionen också två assistenter, men trots att det som mest var sex personer som jobbade med ordboken tog projektet sex år i stället för tre, som avtalet mellan Forskningscentralen för de inhemska språken och förlaget WSOY hade varit från början.

– Urvalet av uppslagsord var redan gjort och betydelsebeskrivningarna fanns – ordboken skulle bygga på Suomen kielen perussanakirja – och visst var ju en stor del av jobbet gjort i och med det, men det är inte alls bara att översätta när man gör en ordbok mellan två språk. Finskan och svenskan har så olika grammatik, och olika betydelsenyanser av ett finskt ord kan motsvaras av olika ord på svenska. De som gjorde upp tidtabellen var lite för optimistiska i relation till vilken omfattande ordbok det skulle bli, säger Nina om varför arbetet tog längre tid än beräknat.

Ensammare än förr

Under de senaste åren har Nina jobbat nästan ensam med Stora finsk-svenska ordboken, men på 1990-talet hade hon inte bara sina kollegor i redaktionen utan lexikografin upplevde överlag sina glansdagar. LexicoNordica, den nordiska föreningen för lexikografi, grundades och Nina blev genast medlem i den och fick på det sättet snabbt ett brett kontaktnät inom nordiska lexikografkretsar. Dessutom anställde flera av de kommersiella förlagen lexikografer, produktionen av ordböcker ökade och ordböckerna specialiserades i viss mån för olika målgrupper.

– Det är jättesynd att redaktionen nu har krympt till en person på heltid och en på deltid. Det är mycket trevligare att jobba med kollegor, för då har man varandra som bollplank och kan fördela jobbet enligt intressen och styrkor.

Det är mycket trevligare att jobba med kollegor, för då har man varandra som bollplank.

Arbetets karaktär har också ändrat mycket på tjugo-trettio år. I dag finns i stort sett alla källor man behöver ett musklick eller ett e-postmeddelande bort, men så var det inte på 1990-talet.

– Ergonomiskt var jobbet mycket bättre då, för vi löpte som tättingar hela tiden, in i varandras arbetsrum, till bibliotek och arkiv och ut på stan för att träffa folk. Nu finns nästan allt på nätet och man står och sitter vid sitt skrivbord hela tiden.

Webben på gott och ont

Den enorma mängden material som webben erbjuder är på gott och ont. Nina är väldigt tacksam speciellt över korpusarna som gör det möjligt att hitta ord och autentiska exempel för ordboken, men det är också jobbigt att ha så många källor att ta hänsyn till.

– Man drunknar i material. När man tror sig ha förstått hur något är så hittar man något motexempel och man kan inte beakta allt.

Det som Nina har tyckt mest om i jobbet som lexikograf är att leta efter lösningar på problematiska fall.

– Det finns ord som verkligen kan vålla problem och när jag lyckas lösa sådana fall är det en enorm tillfredsställelse. Jag hade säkert blivit en bra privatdetektiv! säger Nina.

Hoppas på en efterträdare

När Nina lämnar Språkinstitutet för att gå i pension i månadsskiftet maj-juni lämnar hon ett hål efter sig som tyvärr inte kommer att fyllas genast. Hon kommer inte att få någon efterträdare på heltid just nu, men arbetet avstannar inte helt och hållet. Pia Westerberg, som är språkvårdare på Språkinstitutet och Språkbruks chefredaktör, kommer att avsätta 30 procent av sin arbetstid för att i första hand föra in nya ord ur Kielitoimiston sanakirja i Stora finsk-svenska ordboken. Nina hoppas att ordboken ska ses som tillräckligt viktig för att den ska få en heltidsredaktör i framtiden.

– Det här är en ytterst viktig ordbok med tanke på hur mycket som översätts i Finland. Det är nödvändigt att hålla den uppdaterad. Det viktigaste just nu är att fortsätta föra in nya ord vartefter Kielitoimiston sanakirja publicerar nya artiklar, och dessutom borde de artiklar som har uppdaterats i Kielitoimiston sanakirja gås igenom och uppdateras också i Stora finsk-svenska ordboken.

Det här är en ytterst viktig ordbok med tanke på hur mycket som översätts i Finland.

Egentligen borde Ninas efterträdare gå igenom alla 110 000 uppslagsord i Stora finsk-svenska ordboken och kolla vad som är uppdaterat och vad som börjar vara föråldrat.

– Språket förändras ju hela tiden och alla nya källor ger bättre och bättre möjligheter att göra en gedigen ordbok.

Jobbet tar inte slut, och Nina tror inte att hon och hennes efterträdare arbetar förgäves.

– Våra flitigaste användare är jätteduktiga på att ta reda på ord och uttryck själva, så ibland funderar jag på om jag gör ett onödigt jobb. Men det sparar deras tid i väldigt hög grad om jag reder ut ord och termer i stället för att de ska behöva göra det, säger Nina.

 

(Artikeln uppdaterad i juni 2020: Listan med ordboksredaktörerna kompletterad.)

 

Stora finsk-svenska ordboken

  • Utgavs för fösta gången 1997, som ett samarbete mellan Forskningscentralen för de inhemska språken och förlaget WSOY.
  • Andra, lätt reviderade upplagan kom 2004.
  • Sedan 2017 finns ordboken gratis på nätet.
  • Just nu innehåller ordboken cirka 110 000 artiklar.
  • Utökas och uppdateras kontinuerligt.
  • Bygger på Kielitoimiston sanakirja och dess föregångare Suomen kielen perussanakirja.

Ordboksredaktionen genom åren

  • 1990–1996: Birgitta Romppanen (huvudredaktör), Ilse Cantell, Nina Martola, Mats-Peter Sundström samt Susanna Karjalainen och Pia Westerberg. IT-expert: Jouko Riikonen (WSOY)
  • 1998–1999: Ilse Cantell, Eva Orava. IT-expert: Jarmo Saajos (WSOY)
  • 2002–2003 Ilse Cantell, Nina Martola. IT-expert: Jarmo Saajos (WSOY)
  • 2016– Nina Martola, Pia Westerberg (från 2018)
  • Riina Heikkilä, Tarja Larsson, Institutet för Språk- och folkminnen, Stockholm
  • Monica Martens (systemutvecklare), Institutionen för svenska språket, Göteborgs universitet
  • IT-experter 2020– Risto Widenius och Outi Lehtinen (Språkinstitutet)
Bianca Ortiz Holmberg
Skribenten är språkvårdare och redaktionssekreterare för Språkbruk. Foto: Pia Pettersson