En språkexperts vardag
3/1995

Barbro Ehrenberg-Sundin

En språkexperts vardag

Hur får vi bättre kvalitet i regeringskansliets texter?

– Jag ser här i Kommittéhandboken att du ger råd om namn på utredningar och kommittéer. Kan du hjälpa oss? Ledamöterna vill absolut ha med ”kunskapslyft” i namnet ...

– Vi ska ordna en språkdag här på länsstyrelsen och vi undrar om du kan komma och berätta för oss om ...

– Hur skriver man namnen på generaldirektoraten på svenska?

– Är manuset till språkspalten inte klart än? Det var manusstopp i går!

– Idén med en internationell konferens om Klarspråk är bra – låt oss förverkliga den!

 Artikelförfattaren som är språkexpert i regeringskansliet i Stockholm berättar här om sitt arbete.

Ingen vardag är den andra lik. Ofta måste jag sätta på mig begriplighetsglasögonen och granska något viktigt lagförslag. Ofta måste jag locka fram påhittigheten för att ge åhörarna på kursen, seminariet, konferensen något att minnas och ha nytta av. Ofta svarar jag på frågor om ”hur ska det vara”. Vissa dagar fylls av författande, från korta notiser till längre artiklar och handböcker. Andra fylls av möten för att hävda eller bevaka språkfrågornas betydelse. – Och allt ska sammantaget leda till att det som skrivs i regeringskansliet (och hos myndigheter) blir så bra som möjligt.

Ja, skam den som ger sig. I mer än 3 300 vardagar har jag varit språkexpert i själva hjärtat av det svenska lagstiftningsmaskineriet. När jag nu ska ge er en bild av en språkexperts vardag, väljer jag att beskriva några av de arbetsuppgifter som har fyllt och fyller alla dessa dagar. Men först några bakgrundsfakta.

Att börja uppifrån

Det är ganska unikt för Sverige att ha särskilda språkexperter anställda för uppgiften att bl.a. göra språket i författningar så enkelt och klart som möjligt.

Tanken att ”börja uppifrån” – i regeringskansliet – har funnits i Sverige i århundraden och finns manifesterad bl.a. i Karl XII:s kansliordning år 1713, där kungen befallde det kungliga kansliet att ”beflita sig om en ren och tydlig svenska i alla de brev och skrifter som därifrån utgår”. I början av 1960-talet dök tanken upp igen.”Om bara språket i nya lagar och författningar moderniseras, följer myndigheterna efter”, säger Björn Kjellin i skriften Kan våra myndigheters språk moderniseras.

När jag kom till Statsrådsberedningen år 1980 hade moderniseringen av författningsspråket redan pågått några år. Det konsultativa statsrådet Sven-Erik Nilsson hade lagt grunden i slutet av 60-talet, skriften Språket i lagar och andra författningar (PM 1967) hade kommit ut och den först anställde språkexperten hade dragit upp riktlinjerna för hur moderniseringen skulle gå till.

”Man bör alltid ta tillfället i akt att modernisera eller förenkla en författning språkligt, när det skall göras en saklig ändring i den”, kunde man läsa i  Några riktlinjer för författningsspråket (PM 1979). Där fanns också exempel på ord och former som borde bytas ut och hur man skulle hantera de många villkoren och förutsättningarna som trasslar till meningsbyggnaden i paragraferna. Och inte minst – där fanns rekommendationen att klä på de onormalt ”nakna substantiven” (dvs. substantiv i singularis utan artikel eller ändelse) som beskrevs som en av de mest iögonfallande skillnaderna mellan författningsspråket och sakprosan.

Att klä på och klä av substantiven

De första 1 000 vardagarna ägnade jag mig därför åt att i författningar bygga om krångliga meningar, byta ut ålderdomliga och stela ord, former och fraser och framför allt att klä på de onormalt nakna substantiven. Det senare var en delikat uppgift och allt efter det att påklädningsreformen började tillämpas av samvetsgranna författningsskrivare, fick jag ägna allt mer tid åt att klä av det de i sin nit (eller illvilja) felaktigt klätt på.

De nakna substantiven blev nämligen det stora tvisteämnet i början av 80-talet och reformen hånades av ledande jurister: ”Nu synes man ha gått ett steg längre i strävan att nivellera språket i våra lagar. För författarna av åtskilliga lagtexter som på senare tid har publicerats i Svensk författningssamling är det uppenbarligen inte normalprosan som tjänat som stilideal utan talspråket.” Därefter belystes ”två särskilt iögonenfallande stildrag”, där det ena var ”det pleonastiska bruket av obestämd artikel” (Svensk juristtidning 1980, s. 223f.).

Till slut satte rättschefen i Statsrådsberedningen punkt i debatten: ”Det nya bruket har vunnit spridning och några nackdelar har under de gångna åren inte visat sig. Det finns därför ingen anledning att ompröva reformen."

Att granska regeringsförslagen

Genom departementsförordningen (1982) fick rättschefen i Statsrådsberedningen ansvaret för att ”språket i författningar och andra beslut blir så enkelt och klart som möjligt”. Därmed fick språkarbetet ett starkare stöd och språkgranskningen kom att ses som en självklar del i den s.k. gemensamma beredningen av regeringsärendena.

Så gott som alla vardagar kommer det en ansenlig hög av förslag till lagar, förordningar och andra texter till de fem juristerna och tre språkexperterna på vår enhet. Juristerna måste läsa allt i propositionerna och bevaka bl.a. konstitutionella frågor och språkexperterna koncentrerar sig på författningstexterna. För vår del blir det granskning på en ytspråklig nivå. Mer hinner vi inte med eftersom regeringen ska fatta beslut om texterna inom en vecka eller två. Men en hel del nytta kan vi ändå göra och särskilt lyckat blir det i dialog med författaren.

 

 0395vardag1.jpg

 

Att utveckla, utbilda och skriva

Men med granskning på ett sent stadium kommer man inte långt. Det insåg jag tidigt och därför gick många vardagar på 80-talet åt att tänka ut hur alla de texter som skrivs i regeringskansliet skulle kunna göras mer ändamålsenliga och effektiva.

Vi startade utbildning och försöksverksamhet och skrev handböcker och rekommendationer för att få skribenterna att bryta sina skrivvanor och för att ge dem nya förebilder att ta efter.

På det sättet har vi kunnat reformera propositioner, kommittédirektiv, utredningsbetänkan-den, remissvar och allra senast förvaltningsbesluten. För alla dessa texttyper finns det nu handböcker och särskilda basutbildningar som vi medverkar i.

Reformerna har framför allt gällt dispositionen och sättet att presentera innehållet på. I besluts-underlagen är det numera förslagen och argumentationen som står i fokus, inte allt som hänt på vägen dit. Med sammanfattningar och informativa rubriker får arbetstyngda läsare hjälp att snabbt få fatt i det väsentliga.

Den som överklagat ett beslut får nu veta ”hur det gick” på en gång. Regeringens beslut står inte längre sist i brevet, utan först.

Reformarbetet har tagit sin tid. Och det kräver ständigt underhåll. Nya handläggare måste skolas in, handböcker måste revideras och nya promemorior skrivas.

 

 0395vardag2.jpg

Att vara med när texten skapas

Ganska många av mina vardagar (och helgdagar) har gått åt till arbete i offentliga utredningar. Just nu är jag med i Skattelagskommittén som har den nästan omöjliga uppgiften att arbeta om de ålderdomligt och snårigt skrivna inkomstskattelagarna till en ny och begriplig skattelag. Tidigare har språkexperterna fått vara med och forma bl.a. kyrkolagen, kommunallagen, lagen om civilt försvar och mervärdesskattelagen. En ny vallag är på gång, liksom skattebetalningslagen, som ska ersätta 1958 års uppbördslag.

Genom att vara med i utredningar har vi möjlighet att påverka utformningen på ett mera ge-nomgripande sätt än vid den slutliga delningsgranskningen. Vi kan påverka dispositionen och uppläggningen i stort, rubriksättningen och hänvisningstekniken och på så sätt skapa nya förebilder för hur författningar kan skrivas. Att vara med när texten skapas ger mest arbetstillfredsställelse och det bästa resultatet, men det kräver mycket tid.

Att svara på frågor

En del av vardagen används till att svara på frågor och göra miniutredningar. Häromdagen lät det så här i telefonen. – Ska vi byta ut  ringa  mot liten i frasen av ringa betydelse? Är  ringa  på väg ut ur språket och hur uppfattas det av yngre medborgare? Vållar det problem för rättstillämpningen om man byter ut ordet? – Vad finns det för ersättning för åsätta i frasen åsätta taxeringsvärde? – Vad betyder inkapacitering?

Frågorna kan vara knepiga och beskeden måste lämnas snabbt.

– Varför inte pröva med  liten, blev mitt svar på den första frågan, efter att ha kontrollerat i fulltexten i rättsdatabasen och sett att liten betydelse redan fanns i några nyskrivna lagar.

För den andra frågan gav Svarta listan (PM 1993) besked: Åsätta byter vi ut mot fastställa eller bestämma

Men inkapacitering, då? – Förmodligen är det en märkvärdisering av  fängelsestraff, tipsade jag frågeställaren, och föreslog henne att ringa till Brottsförebyggande rådet, där forskarna är bekanta med den sortens terminologi.

Att informera och påverka

Mina 1 000 vardagar på 90-talet har i mångt och mycket varit fyllda av utåtriktade aktiviteter.

I rapporten Visst går det att förändra myndighetsspråket (Ds 1993:61) beskrivs det språk-vårdsprojekt som jag medverkade i genom försöksverksamhet hos några myndigheter. Ett par slitsamma men fruktbringande år som styrkte mig i min uppfattning att språkvårdsarbete måste ha stöd uppifrån. Av riksdag och regering, av myndighetens ledning, av chefer på alla nivåer. I rapporten ger vi vår syn på varför myndighetsspråket ser ut som det gör, liksom massor av förslag hur det kan förändras.

I min vardag ingår nu också att vara arbetande ledamot i Klarspråksgruppen. Gruppen har fått regeringens uppdrag att främja språkvårdsarbete hos myndigheterna genom att förmedla erfarenheterna av språkarbetet i regeringskansliet och av språkvårdsprojektet. Och genom att visa att det lönar sig med språkvård!

Hittills har gruppen gett ut tre nummer av Klarspråksbulletinen, ett fyrsidigt nyhetsblad om vad som händer i språkvårdsvärlden. Tre seminarier med olika teman har vi också hunnit arrangera och ett fjärde går av stapeln den 28 november i Rosenbad med temat retorik.

Nya vardagar med nytt innehåll?

Med svenskan som officiellt språk i Europeiska unionen har vi i Sverige och Finland fått ett gemensamt intresse och en gemensam utmaning: hur ska vi gå till väga för att påverka dem som skriver, översätter och granskar i Bryssel? Vi har kunnat konstatera att EG-rättsakterna ofta är invecklade, mångordiga och krångligt uppbyggda. Ska det vi uppnått på författningsspråkets område de senaste 20 åren nu raseras?

En viktig uppgift kan vara att försöka förmå dem som ska genomföra EG-direktiv att inte kopiera dem utan i stället omforma dem till bra svenska författningar. Klarspråksgruppens seminarium Från EG-direktiv till klara föreskrifter i juni i år hade just det syftet.

Men det finns andra uppgifter. I direktiven till utredningen Svenskan i EU (dir. 1995:81) ges en rad exempel på sådana. Sätten att påverka är många och det gäller att inte ge tappt. Jag är säker på att vi med gemensamma krafter kan övertyga även i EU att det lönar sig med språkvård.

Nyss hemkommen från två konferenser om Plain Language i USA och Canada vet jag att det finns aktiviteter på många håll i världen där klarspråk i författningar och andra officiella texter är det mål man arbetar mot. Arenan har blivit större med ett nytt och spännande innehålle för kommande vardagar.

 

Läs mera i

Visst går det att förändra myndighetsspråket!   En rapport från Språkvårdsprojektet.

 

Finansdepartementet. Ds 1993:61. Stockholm 1993. 86 s.

 

 

 

 

Barbro Ehrenberg-Sundin