En språkmyndighet i Sverige
3/2006

Birgitta Lindgren

En språkmyndighet i Sverige

Som vi konstaterade i förra numret av Språkbruk har Sverige nu fått en ny språkmyndighet. Birgitta Lindgren från Språkrådet (f.d. Svenska språknämnden) presenterar myndigheten.

Så har vi då äntligen fått en språkmyndighet i Sverige. Planerna har funnits längde, och den 1 juli i år inrättades den. Rent faktiskt gick det till så att den verksamhet som tidigare bedrevs av föreningarna Svenska språknämnden och Sverigefinska språknämnden samt av Klarspråksgruppen, som fanns i regeringskansliet, flyttades över till en befintlig myndighet, Språk- och folkminnesinstitutet. Samtidigt utformades en ny instruktion för den ombildade myndigheten, och den fick nytt namn, Institutet för språk och folkminnen. (Namnet är väl inte så nytt eller bra, men det får vi leva med.)

Det sägs inledningsvis i instruktionen att institutet är ”en central myndighet på språkets område”. Vidare att det ”har till uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och språkligt burna kulturarv i Sverige.” (Folkminnen är en samlande beteckning för folklig diktning, tro och sed ‑ från bröllop till grötrim och spökupplevelser.)  Ett ansvar för områden som terminologi och språkteknologi finns också. Även plikten att bedriva forskning och delta i internationellt samarbete åläggs oss. Vi skall därtill informera om minoritetsspråk och andra modersmål i Sverige. (Hela instruktionen kan läsas på www.sprakradet.se.)

Så sett från finländsk horisont kan man konstatera att Sverige nu fått sin forskningscentral för de inhemska språken. Att det finns likheter mellan våra institutioner är inte bara en slump. Bakom tillkomsten av Institutet för språk och folkminnen ligger det grundliga förarbetet till den statliga utredningen Mål i mun, där utredarna gjorde studiebesök runtom i Norden, bl.a. i Finland, för att se hur man löste frågan om språkvårdens organisation.

Hur är det organiserat?

I Institutet för språk och folkminnen finns olika avdelningar, somliga med placering på olika orter. Det gäller de avdelningar som sysslar med dialekter (Göteborg, Lund, Umeå, Uppsala), ortnamn (Göteborg, Lund, Umeå, Uppsala) och folkminnen (Göteborg, Umeå, Uppsala).

Personnamnsavdelningen finns bara i Uppsala liksom Fonogramenheten, och det är bara i Umeå som man sysslar med folkmusik. Den administrativa ledningen finns i Uppsala, och där finns också chefen för det hela, generaldirektören Björn Lindquist, som tidigare var direktör för Språk- och folkminnesinstitutet. Och i Stockholm, i samma lokaler som tidigare inhyste Svenska språknämnden och Sverigefinska språknämnden, finns nu språkvårdsavdelningen. Vi har döpt avdelningen till Språkrådet. Chef för den avdelningen är den som tidigare var chef för Svenska språknämnden, Olle Josephson.

Till Språkrådet skall man vända sig om man vill ha råd i svenska och finska språkfrågor. Vi erbjuder samma service som språknämnderna tidigare med svar per telefon eller brev, föredrag, utgivning av skrifter m.m. Vi fortsätter också Klarspråksgruppens arbete med att propagera för och stimulera till vårdat, enkelt och begripligt myndighetsspråk. Snart kommer vi att ha experter på teckenspråk och romani anställda, och kan då erbjuda språkvård för dessa språk. Däremot vill företrädare för samiska att samisk språkvård även i fortsättningen skall ligga på Sametinget. Språkvårdsarbetet för meänkieli (tornedalsfinska) kommer antagligen att placeras i Umeå. Företrädare för jiddisch vill avvakta med beslut om verksamhet. Att finskan, som ju har en särställning i Sverige bland alla språk, inte bildar en egen avdelning i den nya myndigheten organisatoriskt sett skall inte ses som ett nedgradering jämfört med tidigare. Över huvud taget skall det inte finnas någon separat minoritetsspråks­avdelning. Motiveringen är inte bara praktiska skäl utan kan ses som ett utryck för att minoritetsspråken nu samordnas med svenskan, och det är en viktig händelse i svensk språkpolitik. På namnavdelningen ägnar man sig inte bara åt forskning om ortnamn och personnamn utan man bedriver också namnvård. Det finns en ortnamnskonsulent som skall bevaka att som det heter “god ortnamnssed iakttas”. Dessutom har myndigheten som uppgift att yttra sig i frågor som gäller personnamn. Att språkvården nu kommit in under samma organisatoriska tak bör bli ett gott stöd för namnvården.

Ännu är väl inte allt på plats, men vi från de gamla nämnderna känner oss vid gott mod, och vi ser fram emot fortsatt gott samarbete över språk- och landgränser med Forskningscentralen.

Birgitta Lindgren