En vandring i djungeln kallad species
4/2013

Eeva-Liisa Nyqvist

En vandring i djungeln kallad species

Läromedlen i svenska för finska skolelever borde bygga mer på det verkliga språkbruket: bestämd form singularis är i det verkliga språkbruket vanligare än obestämd form singularis, eftersom kommunikationen vanligen handlar om bekanta saker och företeelser. Därför borde man lära ut bestämd form först.  De regler som inlärare får i skolgrammatikor är bara delvis fungerande och grammatikövningarna är ofta alltför mekaniska.

När jag som 9-åring började lära mig svenska i skolan, ansåg jag den vara ett lätt och trevligt språk – med undantag av valet mellan obestämd och bestämd form. När jag blev äldre försökte jag komma underfund med problematiken – som jag dessutom hade upptäckt vara likadan i engelskan, tyskan och franskan – genom att läsa om grammatiken på egen hand. Det var frustrerande: även om jag förstod vad skolgrammatikorna sade om saken, kunde jag inte tillämpa det särskilt bra i praktiken.

Att göra skillnad mellan kända och okända saker och ting är väsentligt i alla språk. Tidigare forskning har visat att detta bereder svårigheter för alla andraspråksinlärare i svenska. Synnerligen ansträngande är det för inlärare vars förstaspråk inte anger species med artiklar och ändelser. Bara 8 procent av världens språk innehåller både en obestämd och bestämd artikel, varför det är sannolikt att majoriteten av dem som lär sig svenska som andraspråk har ett modersmål som saknar artiklar.

Min doktorsavhandling är en longitudinell undersökning med 67 finskspråkiga grundskolelever som informanter av vilka material insamlats under årskurserna 7–9. Materialet består av sex korta uppsatser och tre inspelade bildbeskrivningar per informant (se bilden). Dessutom gjorde de ett grammatiskt test som mätte deras explicita kunskaper i grammatiken: informanterna skulle välja mellan två alternativ och motivera valet på finska. Undersökningen är en del av projektet På väg mot kommunikativ kompetens: tillägnandet av svenskans struktur hos finska inlärare som pågick åren 2007–2010.

Avhandlingen bygger på grammatiska beskrivningar om svenskan samt på kognitiva teorier om grammatikinlärningen. Transfer är ett relevant fenomen eftersom finskan inte liknar svenska, medan det första främmande språket, engelskan, i viss mån gör det. En annan central teorihelhet är helsekvensinlärning, som går ut på att man som inlärare plockar färdiga ord och uttryck till sitt språkbruk från inflödet. Senare kan man börja segmentera uttrycken och återanvända dem i nya, kreativa uttryck, men individuella skillnader är stora: några börjar detta mycket tidigt, medan andra aldrig gör det – vilket inte behöver hindra dem från att kommunicera effektivt. En tredje intressant teorihelhet är teorierna om explicit och implicit grammatisk kunskap, som bl.a. förklarar varför species och artikelbruk är krävande att tillägna sig: artiklar och ändelser är trots frekvensen inte lätta att upptäcka i språket, obestämd form kan ange både indefinit och definit betydelse och dessutom är det svårt att formulera enkla, träffande regler.

En blandning av svenska särdrag och finsk påverkan

Det mest centrala resultatet är att informanterna från första början använder komplext språk i både det skriftliga och muntliga materialet: det förekommer singular- och pluralformer, adjektivattribut och pronomen: t.ex. den mycket komplexa frasen min bästa vän behärskas i skrivuppgifterna redan tidigt p.g.a. att den tillägnats direkt från läromedlen. I övriga motsvarande fraser (t.ex. din gamla tv) gör informanterna många fel: frasen tycks ännu inte ha blivit segmenterad.

Temana i uppsatserna samt bilden som använts för att samla in muntligt material har påverkat språket som informanterna producerat. Eftersom uppsatserna handlar om informanternas eget liv, är t.ex. possessiva pronomen (framför allt min) mycket vanliga i texterna. I inspelningarna dominerade obestämda former, vilket var naturligt med tanke på att instruktionerna lydde: ”Berätta vad du ser på bilden”. Det var därför naturligt att omtala föremålen som nya. Pluralformerna är sällsynta, eftersom bilden innehåller bara några få föremål som förekommer i flera exemplar. Possessiva och indefinita attribut var mycket få och de i uppsatserna mycket vanliga nakna formerna förekom inte alls, eftersom de saknade naturliga kontexter på bilden.

Jämför man hur bra eleverna lyckades med de mest centrala formerna ser man vissa tendenser i både det skriftliga och det muntliga materialet. I obestämda former är pluralis klart lättare än singularis, eftersom obestämd artikel utgör en klassisk problemkälla för finska svenskinlärare. I bestämda former är singularis mycket lättare än pluralis på grund av att singularis bara har en ändelse. Bestämd form pluralis är dessutom mer sällsynt än de övriga formerna i både läromedlen och informanternas produktion, vilket ju är typiskt för komplexa former. Även förhållandet mellan form och betydelse kan vara komplext: för svenskan är det typiskt att definit betydelse anges med obestämd form, vilket ur inlärarsynvinkel förefaller ologiskt. Exempelvis uttryckstypen *min boken är i uppsatserna betydligt vanligare i årskurs 9 än i årskurs 7. Informanterna tycks utgå från att ekvationen definit betydelse = bestämd form alltid fungerar: det handlar med andra ord om ett slags hyperkorrektion. I det grammatiska testet motiverar informanterna motsvarande val av formen med att betydelsen i dessa fraser är definit. Possessiva attribut är högfrekventa i informanternas texter, varför fenomenet är av betydelse.

Även transfern spelar en central roll i inlärningen. Bestämd form singularis (katten) och obestämd form singularis (en katt) är formellt sett lika komplexa: de består av två morfem, d.v.s. huvudordet samt ändelse respektive artikel, men informanterna behärskar bestämd form mycket bättre än obestämd form. Samma resultat fick Monica Axelsson i sin undersökning där hon undersökte species och artikelbruk bl.a. hos finsk- respektive spanskspråkiga informanter bosatta i Sverige. De finskspråkiga behärskade bäst bestämd form singularis, medan de spanskspråkiga var skickligast på att använda obestämd artikel – antagligen p.g.a. att de finskspråkiga var vana vid att böja substantiv och de spanskspråkiga vid att använda obestämd artikel på grund av särdragen i sina modersmål. Tidigare kunskaper spelar dock även en annan roll: att välja rätt species är för mina informanter signifikant lättare än nominalfrasens form i både det muntliga och det skriftliga materialet. Detta beror på de tidigare kunskaperna i engelskan: principerna för valet mellan obestämd och bestämd form är universella.

Utgår man från att de former som behärskas bäst har tillägnats tidigt går det att bilda en inlärningsgång för de olika substantivformerna. Inlärningsgången är likadan i såväl uppsatserna som inspelningarna. Informanterna behärskar först former som saknar artiklar och speciesböjning, d.v.s. i nakna former (åka bil), obestämd form pluralis (bilar) och fraser med possessiva attribut (min bil) i uppsatserna och obestämd form pluralis i inspelningarna. Den lättaste frastypen med någon typ av speciesmarkering är bestämd form singularis (bilen) och korrekthetsprocenten är lägst för obestämd form singularis (en bil) och bestämd form pluralis (bilarna).

Stela regler och urgamla traditioner

Informanterna har använt två olika läroboksserier, av vilka den ena är relativt ny och den andra rätt gammal. Species och artikelbruk behandlas mycket begränsat i båda. Regeln ”Använd bestämd form när något nämns för andra gången” betonas onödigt mycket: regeln är korrekt, men repetition av samma substantiv (t.ex. Jag såg en hund. Hunden var stor) är sällsynt i svenskan. Det faktum att bestämd form används om något är unikt i talsituationen behandlas enbart med exemplet Solen skiner: solen är unik och ska därför stå i bestämd form. Beskrivningen gör ingen rätt åt ett mångfasetterat fenomen: de ”ramar” inom vilka något är definit i kontexten kan vara av varierande storlek (t.ex. en stat, en stad, en skola, ett hem), men detta tar läromedlen inte hänsyn till. Dessutom ger den äldre bokserien en felaktig regel ”använd bestämd form efter en preposition”. Övningarna är mekaniska och upprepar regeln om ”det andra omnämnandet”: obestämd och bestämd form turas om i lucktexter, varför man egentligen kan göra övningar utan att alls tänka på formvalet.

Undervisningsordningen i läromedlen avviker från den inlärningsgång som jag upptäckt. Allra först behandlas substantiv i samband med possessiva attribut. Detta är motiverat, eftersom det handlar om en lätt och frekvent struktur. Av substantivformerna behandlas obestämd form singularis innan bestämd form, d.v.s. en svår form före en lättare. Detta kan motiveras med det faktum att krävande former bör introduceras tidigt för att maximera övningstiden. Denna undervisningsordning kan dock vara skadlig för motivationen. Pluralformerna behandlas alla på en gång, trots att det handlar om en mycket lätt och mycket svår form. Detta förklarar även varför så få elever får konstruktioner med bestämd form pluralis rätt: informanterna tycks ofta inte ha någon aning om användningen av formen.

Det intressanta är att undervisningsordningen i läromedlen inte har förändrats sedan min skoltid – ordningen har antagligen varit densamma redan i flera årtionden. Traditionerna i läromedlen är ofta mycket starka och innovativa läromedel kan därför sälja dåligt, vilket förklarar författarnas ovilja att göra drastiska ändringar. Jag hoppas dock att författarna i framtiden också tar hänsyn till forskningsresultaten när nya läromedel planeras, både när det gäller undervisningsordningen och sättet att presentera grammatikregler. De grammatiska beskrivningarna är i själva verket påfallande likadana även i de finska läromedlen i andra främmande språk. ”Det andra omnämnandet” brukar mig veterligen fortfarande betonas även i läromedlen i engelska, tyska och franska, vilket trivialiserar det mångskiftande – och för finska inlärare ofta krävande – fenomenet species.

 

 nyqvist.png

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Eleverna fick berätta vad de ser på den här bilden.

Avhandlingen är tillgänglig på följande adress: https://www.doria.fi/handle/10024/91519

Eeva-Liisa Nyqvist
Fil.dr Eeva-Liisa Nyqvist undervisar blivande svensklärare vid Östra Finlands universitet.