Engelskan som pandemi?
1/2012

Robert Phillipson

Engelskan som pandemi?

Engelskan tar över både i många länder och i internationella sammanhang och det väcker viktiga frågor: Skadar den utbredda användningen av engelska andra språk och de språkens användare? Stärker användandet av engelska (liksom andra dominanta språk) marginaliseringen av minoriteter, talarna av de mindre starka språken?

Engelskan marknadsförs och ses som en panacé, ett universalmedel, men att utgå ifrån att språket tjänar alla lika väl är helt enkelt osant. Kanske vi borde se engelskan som en pandemi i stället? Den här artikeln analyserar de faktorer som har lett till engelskans segertåg i historien, dess konsolidering i regionala allianser och dess utbredning inom utbildningen. Artikeln lägger fram de viktigaste faktorerna inom språklig imperialism och placerar dem i ett sammanhang i förhållande till den utveckling som pågår på flera håll i världen. Till vissa delar stärker utvecklingen engelskans dominans, till vissa delar motverkar den densamma. I artikeln ingår också exempel på hur flerspråkig diversitet kan stärkas när engelskan inte ses som varken panacé eller pandemi.

Det finns en koppling mellan biodiversitet och kulturell och språklig diversitet och det innebär att social rättvisa också är en fråga om språklig rättvisa, inklusive rätten att behålla sitt språk och rätten till inlärning på det egna språket. Trots att vissa politiker visar tecken på medvetenhet om risken för att språkliga hierarkier står i konflikt med social rättvisa tenderar de ändå att tänka endast på de ”stora” språken och förbigå minoritetsspråken. En lingvistisk hegemoni tenderar att accepteras som något oundvikligt, men ett sådant herravälde bör, precis som andra former av social orättvisa, bekämpas och motarbetas.

Att ha flera identitetskategorier är vanligt i dagens värld, vare sig det gäller den akademiska sfären, politik, underhållning eller fritidsaktiviteter på webben. I många förindustriella samhällen har människorna flera och flytande språkliga och sociala identiteter. Identitetsvariablerna påverkar individens socioekonomiska ställning, status och livsstil. De här variablerna är kopplade till minoritetsställning och hierarkiska processer som strukturerar samhället i fråga om klass, kön, etnicitet (tidigare ”ras”), kast, religion och språk. Det här gäller länder i både norr och söder.

Men kanske engelskan är ett specialfall i dagens värld? Det kan ju inte vara ett problem att allt fler människor lär sig engelska? Det initierade svaret lyder: definitivt inte, men på ett villkor. Kunskaperna i engelska måste innebära en utvidgning av repertoaren hos den individ eller grupp som inte har engelska som modersmål. Dessvärre är det här inte alltid fallet. Att man lär sig engelska inom ett utbildningssystem tjänar till att öka de socioekonomiska fördelarna hos vissa och minska dem hos andra. För enspråkigt engelsktalande är det här en fråga om huruvida klass och språk sammanfaller inom utbildningen, och det är en process som kan vara inkluderande eller exkluderande. I de flesta postkoloniala länder i Asien och Afrika leder utbildning på engelska till uppkomsten av en elit. Det gagnar en liten grupp och utesluter majoriteten: engelskan öppnar dörrar för vissa, men stänger dem för betydligt fler.

Bakgrunden

Många med engelska som modersmål är omedvetna om de fördelar i status som de har på grund av det första språk slumpen har gett dem. De är sannolikt omedvetna om att dagens starka engelska där­emot inte är en slump. Det har att göra med ett 600-årigt projekt för att göra de brittiska öarna enspråkigt engelska, britternas export av enspråksideologin till den amerikanska kontinenten. Engelskans globala herravälde spreds av det brittiska imperiet tillsammans med evangelierna om Mammon och Kristus.

George Washington såg Förenta staterna som ett ”imperium i utveckling”. Det finns planer för USA att ta kontrollen över Nord- och Sydamerika sedan Monroe-doktrinen år 1823, och för globalt herravälde i över ett sekel. President Harry Truman talade öppet om de amerikanska målen år 1947: ”Hela världen borde gå in för det amerikanska systemet. Det amerikanska systemet överlever i Amerika bara om det blir ett världssystem”. Behovet av nya marknader på grund av att alltför mycket kapital samlas på ett ställe har varit ett av den amerikanska utrikespolitikens ändamål. De neokonservativa har öppet siktat på ett globalt amerikanskt imperium (www.americanempireproject.com, www.tomdispatch.com). USA är engagerat i militär verksamhet världen över. Omvälvande doktriner – CIA:s tortyrmetoder och neoliberal ekonomi – har spridits från USA till Latinamerika, Asien, Afrika och Europa och följderna har varit katastrofala för största delen av invånarna i de drabbade länderna. Dagens finansiella, ekonomiska, militära och klimatmässiga fiaskon visar hur sårbar och ohållbar vår nuvarande världsordning är.

Nordamerikas kolonisatörer, det brittiska imperiet och samväldet, trodde sig ha en gudagiven rätt att sprida sina övertygelser och sitt språk. I områden där européer slog sig ned upplevde de infödda folken fysiskt folkmord och de som överlevde drabbades av västvärldens utbildningspolitik och språkmord: ”vi har endast plats för ett språk här, och det är det engelska språket” (USA:s president Theodore Roosevelt, 1919).

Hur engelskan fungerar i ett givet sammanhang kan undersökas empiriskt. Krafterna bakom den ”globala” engelskan går att identifiera och följderna för människor med en annan språklig bakgrund kan dokumenteras. I länder i både norr och söder råder en upprörande ojämlikhet mellan klasserna. Kunskaper i engelska utgör ett lingvistiskt kapital som kan omvandlas till politiskt och ekonomiskt kapital. Det vanliga problemet för en tidigare koloni som Nigeria eller Pakistan är konflikten mellan att å ena sidan se engelska som en användbar kontakt till det internationella samfundet och något som behövs för att skapa nationell enhet inom landet, och att å andra sidan förstå engelskan som ett brohuvud som tjänar västvärldens ekonomiska och politiska intressen, vilket innebär att den lokala eliten främjar dessa intressen.

Situationen är densamma i många postkoloniala samhällen. Det finns ett nätverk av kopplingar mellan den politik som förs och de tidigare kolonialmakterna. Västvärldens intressen länkas genom mången dold agenda till den militära och politiska eliten i länder i syd.

Ett nytt kastsystem som bygger på språket finns i dag i Indien, Pakistan, Bangladesh och i många afrikanska länder. Kolonialtidens språkliga imperialism har förvandlats till neokoloniala relationer som förstärker existerande språkhierarkier. Ansamlingen av språkligt kapital följer en logik som liknar ansamlingen av ekonomiskt kapital i en process som kräver ständig utvidgning och därmed också att man berövar andra deras territorium. För att effektivt kunna bekämpa de mekanismer som har lett till en förstärkning av engelskans språkimperialism och neoimperialismens strukturer och ideologier måste de här mekanismerna identifieras. Som alla former av imperialism har också den språkliga imperialismen sina motståndare.

Förhållandet mellan USA och Storbritannien har alltid varit nära i fråga om finanser, ekonomi och det militära. Det underlättas av den kulturella koppling som ett gemensamt språk ger. Alla västeuropeiska länder har kraftigt påverkats av ekonomisk, kulturell och utbildningsmässig McDonaldsifiering och de kulturella aktiviteter som USA finansierade under kalla kriget. Under de senaste decennierna har man skapat en neoimperialistisk världsordning som i huvudsak byggs upp på engelska. Den politik som högermän som Berlusconi i Italien, Sarkozy i Frankrike och Fogh Rasmussen i Danmark har följt utgör en blind acceptans av USA som global ledare.

Att bedöma pågående förändringsprocesser

En viktig fråga är om globaliseringen inom företagsvärlden innebär att engelskan i dag kan anses ha övergått från att ha tjänat angloamerikanska intressen till att vara ett mer rättvist kommunikationsinstrument för en brokig grund språkanvändare. Eller utgör den amerikanska militära dominansen i världen tillsammans med den neoliberala ekonomin ett nytt slags imperium som sprider ett enda härskande språk? Sådana frågor måste besvaras i samband med den intensiva och pågående regionala integrationen i form av handelsblock som Europeiska unionen (EU), de sydostasiatiska ländernas organisation ASEAN och Afrikanska unionen (AU). Språkpolitiken i de här konglomeraten varierar kraftigt: EU har 23 officiella språk; ASEAN använder bara engelska; AU använder engelska, franska, portugisiska och en del arabiska. De här internationella organens språkpolitik bekräftar att språk av europeiskt ursprung dominerar världen över. Gemensamt för de här tre organisationerna är att marknadskrafterna bakom engelskan gör att engelskan de facto är privilegierat. Det ger i sin tur personer med goda kunskaper i engelska en strategisk fördel i och med att det förvandlar språkligt kapital till strukturell makt. Den utbredda åsikten att man behöver lära sig engelska omvandlas till plats i skolschemat och en efterfrågan på engelska inlärningsprodukter som brittiska och amerikanska undervisningsföretag drar nytta av. Enorma insatser görs från Chile till Kina, från Katalonien till Korea, från Turkiet till Thailand, för att förbättra inlärningen i engelska. Eftersom skola och högre utbildning skapar grunden för socioekonomisk status är det speciellt viktigt att analysera den språkpolitik som präglar utbildningssystemen samt Världsbankens och forna kolonialmakters – inklusive USA:s – finansieringspolitik.

Språkdominans går hand i hand med en imperialistisk struktur inom kultur, utbildning, media, kommunikation, ekonomi, politik och militär aktivitet, och kan ses som språkimperialism som omfattar följande punkter:

• i grund och botten handlar det om utnyttjande, orättvisa, ojämlikhet och en hierarki som ger privilegier till dem som talar det dominanta språket
• det är strukturellt: större materiella resurser och mer infrastruktur ägnas åt det dominanta språket än åt andra
• det är ideologiskt: trossatser, attityder och bilder glorifierar det dominerande språket, stigmatiserar andra och rationaliserar den rådande språkliga hierarkin
• dominansen är hegemonisk, den är internaliserad och presenteras som naturlig; den är det ”normala”
• det här resulterar i olika rättigheter för personer som talar olika språk
• språkbruket är ofta subtraktivt, kunskaper i det förhärskande språket och inlärning av det språket i skolan innebär att det förstärks på andra språks bekostnad
• det är ett slags lingvicism, att man favoriserar ett språk framför andra på sätt som går hand i hand med samhällsstrukturering som rasism, sexism och klass: lingvicism ger privilegier till talare av standardiserade former av det dominerande språket, något som utgör ett användbart språkligt kapital
• flera faktorer bidrar till utvecklingen; tillgång och efterfrågan stärker varandra
• språklig imperialism är alltid ifrågasatt och bekämpad.

Det finns empiriska bevis för att engelskan är en panacé för de få men en pandemi för andra i otaliga sammanhang. Jag tar här upp bara några exempel på dagens socioekonomiska imperativ som påverkar den lingvistiska mosaiken i världen. I tidigare kolonier innebär engelskan som språk för elitbildning att vissa i Afrika och Asien talar engelska som ett modersmål. I allmänhet har den yngre generationen mindre kunskaper i förfädernas språk. Skolgång på engelska som underlåter att lära ut andra modersmål har resulterat i uppkomsten av ”afrosaxoner”, vilket innebär att en del barn inte har något språk gemensamt med sina mor- och farföräldrar. Identitetskopplingen till förfädernas språk och kultur försvinner.

I många forna brittiska kolonier har de lokala språken använts för att lära ut läs- och skrivkunskaper. De senaste decennierna har utbildningsväsendet i de här länderna varit beroende av finansiering från Världsbanken och har till exempel i Sri Lanka upplevt ”påtryckningar från Världsbanken och andra intressenter (såsom USA) att i ett flerspråkigt land övergå till utbildning endast på engelska”. Utbildning underställs politik som tjänar den globala ekonomin, marginaliserar lokala språk och behov, och som styrs av västländernas intressen. Det här passar ihop med den repressiva politik som de makthavande i Sri Lanka har gått in för i fråga om den tamilska minoriteten.

En del forna kolonier har infört utbildning endast på engelska för hela befolkningen. En följd av det här är att mer än hälften av invånarna i Singa­pore i dag använder engelska som hemspråk. Förfädernas språk, i synnerhet flera varianter av kinesiska och flera indiska språk, har ingen plats alls eller en ytterst marginaliserad plats inom utbildningsväsendet. De här språken förs därför inte vidare till nästa generation annat än som begränsat hemspråk. Den höga nivå av kunskaper i engelska som många uppnår i Singapore uppnås i andra postkoloniala sammanhang av endast en liten elit vars barn ofta går i privat skola. Om den nuvarande vurmen för att ge grundutbildning främst på engelska fortsätter leder det sannolikt till att fler barn avslutar sin skolgång med bristande eller inga kvalifikationer, om man inte gör en storsatsning på att förbättra utbildningsnivån och höja lärarnas kompetensnivå. Brister i undervisningen är ett utbrett problem och förvärras av att de flesta barn lever i en verklighet där de varken har tillfälle till eller behov av att använda engelska utanför skolan. Det innebär att utbildning på engelska lämnar dem i sticket.

British Council förespråkar att barn ska börja lära sig engelska allt tidigare världen över och helst lära sig på engelska också; det kan ses som en neoimperialistisk lingvistisk diskurs. British Council är spjutspetsen i en stor operation för att stärka användningen av brittiskt undervisningsmaterial och pedagogiskt kunnande världen över, från dagisåldern uppåt. Global språkundervisning i engelska är av stor betydelse för den brittiska ekonomin (1,3 miljarder pund plus ytterligare 10 miljarder pund i utbildningsrelaterad export). En enspråkig och enkulturell pedagogik och konsumtionsinriktad världssyn marknadsförs som globalt relevanta. Engelska visas upp inte som ett skolämne utan som en universell ”grundläggande kunskap”. Den här retoriken har tillsammans med andra OECD-mantran som ”livslångt lärande” suddat ut de ekonomiska och politiska baktankarna bakom utbildningsreformerna. Det finns stora likheter mellan logiken bakom att göra engelskan privilegierad i den koloniala utbildningsapparaten för 180 år sedan, först i Indien, och dagens marknadsföring av brittisk expertis.

Språkpolitikforskare från Storbritannien och USA tenderar att argumentera att utvidgningen av engelska tjänar alla parter lika väl. Lögnaktigheten bakom terra nullius, myten att européer hade rätten att bosätta sig varsomhelst på jorden och göra slut på lokalbefolkningen, ersätts av en lika lögnaktig myt om engelska som ett lingua nullius, som om det är ett språk som har lösgjorts från sina angloamerikanska rötter, ett instrument som inte har kopplingar till de företagsekonomiska, finansiella, militära och mediala intressen som finns bakom dess spridning.

Bevarandet av högre utbildning på engelska i forna kolonier (t.ex. Indien, Kenya, Nigeria) har intensifierat klyftan mellan rika och fattiga. Man har inte satsat mycket på att stärka de lokala språken som studiespråk, forskningsspråk och språk på vilka man sprider modern kunskap. När en elitklass fungerar helt på engelska i sina yrkesverksamma liv kapas de som inte är kunniga i språket av från den information som produceras inom den högre utbildningen. Förbättrandet av jordbrukskunskaperna bland de människor som arbetar som jordbrukare måste till exempel ske på de lokala språken. Ingenting i civilsamhället integrerar den engelskkunniga eliten med de fattiga som lever sina liv på lokala språk. Ett sådant samhälle är inte demokratiskt.

Internationella skolor med undervisning på engelska finns världen över och har ökat i antal från cirka 1 700 år 2001 till 5 270 år 2009. Den sektorn är nu värd 18 miljarder dollar globalt sett och med ökning främst i Indien, Mellanöstern och Asien väntas värdet fördubblas fram till år 2020. ”International schools” finns i alla storstäder i Europa. Den ”internationella” IB-examen är enspråkig i grunden, även om något främmande språk ingår. IB-studenter identifierar sig i regel med den globala ekonomin och internationell rörlighet och har svaga rötter i sin egen kultur och sitt ursprungsspråk.

Universitet i USA, Storbritannien och Australien har blivit allt mer beroende av betalande studerande från länder i Asien. De har också etablerat enheter på flera håll i världen och erbjuder då samma innehåll i utbildningen, samma undervisning och tentamina på samma språk som man gör i det engelskspråkiga hemlandet. Det här inkomstbringande företaget är i sig ett neoimperialistiskt företag som förbiser kulturell och språklig diversitet. Det har redan börjat visa sig att personer som tagit sin examen vid ett sådant universitet inte är väl förberedda på att utnyttja sina kunskaper på sådana sätt eller språk som passar in i den lokala verkligheten.

Efter kommunismens fall inom Sovjetblocket marknadsfördes engelskan uttryckligenav brittiska utrikesministrar, tillsammans med amerikansk och brittisk finansiering, som en universalmedicin tillsammans med den så kallade fria marknaden och demokratisering. Västvärldens handel har genomsyrat marknaden och det stärker västvärldens konsumtionssamhällesideologi. Inom utbildningen ersätter förlag från västländerna i stor utsträckning lokala förlag, vilket är en tvivelaktig utveckling i vissa centraleuropeiska länder som har en stark tradition av framgångsrik inlärning av andra språk.

I universitet världen över påverkas akademikers ”produktivitet” och deras utsikter till befordran av om de publicerar sina fynd på engelska eller på sitt nationalspråk. Det är rent av så att bibliometrisk kvantifikation ersätter kvalitet, begränsar den akademiska friheten och skapar en falsk rangordning: material som publiceras på engelska antas vara av högre kvalitet.

Den enorma mängden av vetenskapliga publikationer på engelska stärker den hierarkiska indelningen av språk. Arbete som har utförts på annat språk marginaliseras när utgivarna av handböcker kräver att hänvisningar till källor på andra språk än engelska utelämnas. Vetenskaplig sanning existerar i allt högre grad endast om den publiceras på engelska. De monopoliserande tendenserna av värderingar och vetenskaplig ”sanning” som bygger på engelskans dominans inom forskning har en parallell inom globaliseringen i affärsvärlden och de kulturella och militära sfärerna.

De många exempel och sammanhang som sammanfattas här visar något om hur projektet att etablera engelska som ett ”globalt” språk backas upp genom språklig imperialism i samråd med kommersiella och politiska intressen. Det målar upp en tydlig bild av hur socioekonomiskt engagemang passar elitens intressen. Trycket att gå med i projektet är så stort att engelskans expansion ofta sker till priset av rätten till en lokal kulturell och språklig identitet.

Utvecklingen i Europa

Många av de här hegemonistiska processerna äger också rum i Europeiska unionens institutioner och inom kommunikationen mellan EU-systemet och dess medlemsstater och medborgare. EU har 23 formellt jämlika officiella arbetsspråk, men användningen av dem i text och tal är begränsad. Juridiska dokument produceras parallellt på samtliga EU-språk och tolkning erbjuds mellan samtliga språk vid vissa träffar och från fall till fall i mindre omfattning. Inom EU-institutionerna finns det en språkhierarki. Engelskan har nu ersatt franskan som den främsta bland likar: det syns tydligt på kommissionens webbplats och i många andra sammanhang. Hanteringen av mångspråkighet i situationer som överskrider nationsgränserna och interaktionen mellan EU-institutioner och medlemsstater är komplex, samtidigt som EU självt brister i övertygande politisk legitimation. EU är inkonsekvent i flera av sina sätt att hantera språkfrågor. Gränssnittet mellan EU-systemet, medlemsstaterna och EU-medborgarna är otydligt och fullt av kryphål, och ger marknadskrafterna många språkpolitiska utmaningar. På det hela taget har språkpolitiken inte utretts ordentligt, delvis för att frågorna är politiskt känsliga. De som talar andra språk än engelska hamnar i minoritet i fråga om makt, tillgång och inflytande. De som är insatta är övertygade om att språk som danska, holländska, lettiska och svenska behandlas som andra klassens språk. Följande exempel visar att många EU-verksamheter de facto stärker engelskans språkimperialism.

Bologna-processen för att skapa ett område av högre utbildning och forskning i Europa för samman utbildningsministrarna från 47 europeiska länder och processen är formellt kopplad till Europarådet. Europeiska kommissionen påverkar också integrationen och förnyelsen av universitet och skapar på sin webbplats intrycket att det är den drivande kraften bakom Bologna-processen. Kommissionen finansierar undersökningar som får en synlig plats vid ministrarnas sammanträden två gånger per år. Möteskommunikéerna tar upp praktiska frågor, framgångar och misslyckanden i fråga om synkronisering, men de hänvisar aldrig till språkpolitik. Den implicita betydelsen är att ”internationalisering” betyder det samma som ”högre utbildning på engelska”.

Ansökningar om EU:s forskningsanslag kan lämnas in på vilket officiellt språk som helst, men i praktiken är så gott som alla ansökningar på engelska av varierande kvalitet och betydelse. Forskare som inte har engelska som sitt första professionella språk blir de facto marginaliserade.

EU förespråkar stärkt språkinlärning i skolan (modersmålet plus två främmande språk), men de som ansvarar för EU-insatserna inom det här området är teknokrater som saknar den yrkeskunskap i språkpolitik som skulle behövas. Rekommendationer kan följas eller förbises och många av EU:s egna initiativ stärker i stället engelskans förhärskande ställning. EU:s riktlinjer är visserligen inflytelserika, men medlemsstaterna bär en del av skulden för att de språkpolitiska frågorna inte har skötts.

I Kontinentaleuropa är inlärningen av andra främmande språk än engelska på nedgång. Kunskapen om främmande kulturer filtreras i allt hög­re grad genom engelskan, vilket minskar diversiteten. Det nya språket i skolor och vid universitet är kinesiskan, som representerar en inlärningsuppgift av ett helt annat slag. Vi får se om det leder till kinesisk språkimperialism, ledd av de allt flera Konfutse-instituten vid universitet i västvärlden.

Finansieringen av studier i europeiska minoritetsspråk har minskat avsevärt. En del regionala minoritetsspråk har visserligen fått EU-stöd, men det begränsas nu till språk som har officiell status antingen på nationsnivå (iriskan) eller regionalt (katalanska, walesiska etc.). De summor det är frågan om är små. Det EU:s språktjänst gör är att den fungerar på de 23 språk som har officiell status, men engelskan har etablerat sig som reservspråk i många sammanhang.

De här inblickarna i hur mångspråkigheten fungerar inom EU-systemet visar att engelskan på många sätt har en strukturell och ideologisk fördel. Exemplen visar att kommunikationen ofta sker orättvist och asymmetriskt och att investeringarna i det språkliga kapitalet är ojämlika. Ideologier, processer och strukturer som på det stora hela inte ifrågasätts leder till att den språkliga imperialismen bevaras och förstärks.

Det är också viktigt att betona att jag inte har något emot att någon lär sig så bra engelska som möjligt, tvärtom. Det är en logisk strävan med tanke på den språkliga mosaik som världen i dag består av. Frågan är hur det ska uppnås och i hurdan balans med kompetens i andra språk.

De nordiska ländernas regeringar har beställt undersökningar som gäller i vilken mån ökad användning av engelska sker på kostnad av nationalspråken. Hittills visar materialet att så inte är fallet, även om risker föreligger. De nordiska regeringarna har formulerat en deklaration om nordisk språkpolitik som alla fem länder har förbundit sig vid. Målet är att försäkra sig om att de nordiska språken är fullt användbara även i framtiden, att de brukas parallellt med engelska för vissa ändamål, att kompetens i andra språk främjas, att man utvecklar en politik för att nå de målen och att allmänhetens medvetande om språkpolitiska frågor höjs. Man vill se till att engelskan inte tar över områden som hittills har varit nationalspråkens exklusiva domän samt stärka användningen av de tre skandinaviska språken i internordiska sammanhang.

Det är överraskande få universitet världen över som uttryckligen siktar på att utbilda sina studerande på två eller flera språk. De få universitet som är tvåspråkiga tenderar att erbjuda alternativa språk snarare än en kombination, men detta kan vara på väg att förändras. I Norden är många universitetsexamina de facto tvåspråkiga (även om de inte beskrivs som sådana) eftersom en stor del av kursmaterialet är på engelska, medan nationalspråket fortfarande är undervisnings- och tentamensspråk. Eftersom så gott som alla länder i världen i verkligheten är flerspråkiga och eftersom tvåspråkig utbildning i olika tappning förekommer i skolor i ett antal länder finns det ett starkt argument för att göra universitetens politik mer mångspråkig. En ”europeisk doktorsgrad” beviljas till exempel vid sidan om en nationell forskartitel på basis av en doktorandcykel som omfattar behörighet i två länder och användning av minst två språk i forskningen och utvärderingen av den. Det här tillämpas inom flera samarbetsprocesser inom samhälls- och naturvetenskap. Fördelen med det här är att man motarbetar enspråkighet i alla dess former, inte minst engelskans monopolsträvanden. Flerspråkighet på universitetsnivå ger studerande beredskap för en internationaliserad värld.

En övergång till flerspråkighet skapar bättre förutsättningar för minoritetsspråk och stärker de socioekonomiska förutsättningarna och identiteten hos minoritetsspråkstalarna. Samernas ställning i nordligaste Europa har förändrats drastiskt under de senaste 30 åren. Tidigare utsattes t.ex. just samiskan för intensivt assimilationstryck under långa perioder, men nu har en del regeringar insett att det inte utgör ett hot mot det stora nationalspråkets ställning och användbarhet att bevilja minoriteten rätt till skolgång på det egna språket. Engelskan är enbart en ytterligare tillgång i sådana sammanhang.

Explicit språkpolitik formuleras allt tydligare för olika verksamheter vid universitet i Norden. Till exempel Helsingfors universitets språkprinciper finns på finska, svenska och engelska och principerna betonar vikten av att ta till sig flera typer av flerspråkig kompetens och uttrycker dessutom en välformulerad motivering till detta. Det här är ett positivt exempel på hur man kan ta upp språkpolitiska frågor på ett konstruktivt och ansvarskännande sätt vid en institution och samtidigt öka medvetandegrad och beredskap inför de utmaningar som föreligger. Verkställandet av en sådan deklaration borde leda till ett starkt engagemang för både nationalspråk och internationella språk och till att engelska används väl, på sätt som inte har en negativ inverkan på de lokala kulturella och språkliga behoven.

Större europeisk integration leder till att många EU-medborgare är kompetenta på flera språk, tack vare utbildningssystemet, och till att flera språk används på andra håll. Laissez faire-språkpolitiska lösningar riskerar att stärka engelskan på bekostnaden av andra språk, och att bekräfta ett implicit antagande att prestigefylld verksamhet måste ske på engelska. Passivitet inom det här området kan leda till en smitta som kan bli en pandemi. Aktiva insatser krävs för att förhindra att det här händer och för att bekräfta diversiteten inom den europeiska språkliga identiteten.

I en kortfattad överblick med konkreta exempel är man tvungen att generalisera angående processer och strukturer som återspeglar de faktorer som driver neoimperialismen och de varierande anpassningsprocesser som man försöker fånga i termen glokalisering. Språkliga processer går hand i hand med flera andra viktiga drag i utvecklingen i dag. Vi kan konstatera att om vi vill undvika att en global språklig apartheid uppstår så krävs aktiva språkpolitiska åtgärder för att stärka diversiteten och öka den sociala rättvisan. Risken finns att EU:s integrationsprocess är så komplex att den skymmer det faktum att engelskan aldrig borde ses som en panacé och att man måste följa med språkpolitiken kontinuerligt, för att se till att engelskan inte tillåts en utveckling som liknar en pandemi. Det samma gäller i ännu hög­re grad i postkoloniala samhällen i Afrika och Asien.

Engelskan utgör inte någonstans en universalmedicin. På många håll i världen ligger språkpolitikens centrala konflikt i att upprätthålla språklig diversitet och samtidigt motstå den press som engelskans dominans innebär. Hur den konflikten ska lösas i framtiden är svårt att säga. I otaliga sammanhang världen över är engelskan en pandemi, men det behöver inte vara så och det kan motarbetas, som exemplen ovan visar. Det är en viktig insats för större social rättvisa att se till att språkliga rättigheter och skyldigheter (t.ex. inom högre utbildning och företagsvärlden) respekteras och åtlyds. Det här gäller både minoritetsrättigheter inom en stat och nationalspråk som riskerar att bli marginaliserade på regional nivå, men det gäller också inom hemmamarknaden om inte åtgärder vidtas för att skapa en motvikt till användningen av engelska.

En längre, engelskspråkig version av denna artikel kommer att publiceras i Socio-economic participation of minorities in relation to their right to (respect for) identity, red. Kristin Henrard, Leiden: Brill. Där finns noggranna källhänvisningar och en utförlig litteraturförteckning för vetenskapligt bruk. Mer information om ämnet hittas på http://www.cbs.dk/en/research/departments-and-centres/department-of-international-business-communication/staff/rpibc

På samma sida finns också andra texter, föreläsningar samt medieframträdanden av artikelförfattaren.

Översättning: Sara Torvalds

18.6.2018: En icke-fungerande länk till Helsingfors universitets språkstrategi togs bort.
10.4.2019: En icke-fungerande länk till de nordiska språkstrategierna togs bort.

Robert Phillipson
Skribenten är professor emeritus vid Institut for Internationale Sprogstudier og Vidensteknologi vid Copenhagen Business School (handelshögskolan i Köpenhamn).

I denna tidskrift: 1/2012