null Estlandssvenskan – en östsvensk doldis

Artikel 23.6.2022

Ida Västerdal

Estlandssvenskan – en östsvensk doldis

Att svenska talas i Finland får vi lära oss i skolan i Sverige och även om många nog tyvärr har en ganska snäv bild av finlandssvenskan är den i alla fall inte okänd. Men när jag berättar om min forskning om estlandssvenska höjer de flesta på ögonbrynen – estlandssvenska, vad är det?

Jag brukar förklara att det precis som i Finland har funnits en svensktalande befolkning i Estland sedan lång tid tillbaka. Dessvärre blev svenskbygderna i Estland tvärt avfolkade när omkring 8 000 estlandssvenskar flydde vid andra världskrigets slut. De flesta kom till Sverige och även om många av dem har verkat för att bevara sin kultur och sin historia så har dialekterna inte traderats vidare till barn och barnbarn. De som valde att stanna i Estland har på grund av förtryck och svenskbygdernas sönderfall inte heller kunnat föra vidare sitt språk. Det finns därför inte många kvar som fortfarande talar estlandssvenska.

Svenskbygderna i Estland. Kartan är ur ”En bok om Estlands svenskar” utgiven av Svenska odlingens vänner.

Svenskbygderna i Estland kallades för Aiboland och låg längs landets nordvästra kust med omkringliggande öar. Därtill talade man svenska på ön Runö i Rigabukten, och det har tidigare också funnits estlandssvenskar bland annat på öarna Ösel och Dagö. Man vet inte varifrån de kom eller hur länge det har funnits en svensktalande befolkning i Estland, men den gängse uppfattningen är att det har funnits en kontinuerlig bosättning sedan 1200-talet. Det tidigaste skriftliga vittnesmålet om bofasta svenskar är Hapsals stadsrätt från 1294. Estlandssvenskarna har dock aldrig varit särskilt många, som mest omkring 12 000.

Nötter och urgamla rötter

I min forskning studerar jag grammatik och språkförändring i estlandssvenskan. När jag talar om estlandssvenska är det ett samlingsnamn för de sinsemellan ganska olika svenska dialekter som historiskt har talats i Estland, precis som de svenska dialekterna i Finland täcker flera dialektområden. Dialektforskaren Nils Tiberg beskrev variationen i de estlandssvenska dialekterna genom att visa hur formen nötterna av ordet nöt kunde variera i sin bok Estlandssvenska språkdrag:

Nargö: gnätena

Stora Rågö: niteri/nåtäna

Lilla Rågö: nåtana

Vippal: nitre

Dagö: nätre

Nuckö/Rickul: nitre/nottana

Ormsö: nätre/nåttana

Runö: nitro

Bland de mest säregna är dialekten från Nargö, vilket beror på att ön efter krig och missväxt återbefolkades så sent som i mitten av 1700-talet, förmodligen av nylänningar. Kanske känner nyländska läsare igen sig i följande lilla språkprov på nargömål?

Bara mamma bläi jusom arger å sa ät va tu än lager så kåm ihåg ät stadsmänisor tårs tu inga råo iland ten dagin!

’Men mamma blev liksom arg och sa att vad du än gör, så kom ihåg, att stadsbor, det får du inte ro i land den dagen!’

Det är lätt att tänka sig att de som lämnade Sverige för flera århundranden sedan har haft ett ålderdomligt språk med många bevarade drag från äldre svenska. Det stämmer också till stor del för estlandssvenskan. Till exempel har alla dialekter utom nargömålet kvar tre genus i språket. Således kallas stolen för han, sängen för hon och bordet för he. De har också ”hårt” uttal av g och k i ord som gick och kek ’kök’, liksom bokstavstroget uttal av stj- och skj- i exempelvis stjarn ’stjärna’ och skjort ’skjorta’.

Men estlandssvenska har samtidigt många yngre språkdrag som lär ha tillkommit efter att man bosatt sig i Estland. Ett exempel är dubbel negation, som i följande exempel på runömål består av negationerna ätte ’inte’ och engan/engt ’ingen/inget’:

ätte hav vi engan kro pa Run å ätte hav vi engt kino

’inte hade vi någon krog på Runö och inte hade vi någon bio’

Vissa av de yngre språkdragen har uppstått spontant så som alltid sker i levande språk, andra har tillkommit genom kontakt med de närliggande språken estniska, tyska och ryska. Språkkontakten märks framför allt i ordförrådet, där de estniska lånorden är många: jutt ’berätta, prata’ (av estn. juttuma), kare ’boskapshjord’ (av estn. kari), nork ’vrå’ (av estn. nurk).

Östsvenska mål

Ändå är det närheten till Finland och de svenska dialekterna i Finland som särskilt intresserar mig när jag studerar estlandssvenskans grammatik och utveckling eftersom det finns många likheter mellan de finlandssvenska och estlandssvenska dialekterna. Jag har redan nämnt de (förmodade) nyländska bosättningarna på Nargö på 1700-talet, men inflyttningar från Finland till Estland har alldeles säkert också förekommit tidigare och till andra områden. Det har därtill funnits täta förbindelser över Finska viken genom kyrkan och handel. Att de svenska dialekterna i Finland och Estland har mycket gemensamt är därför inte oväntat och i traditionell dialektologi har de också fått den gemensamma beteckningen östsvenska mål.

Att de svenska dialekterna i Finland och Estland har mycket gemensamt är inte oväntat.

Att ge en översikt av dessa likheter är inte enkelt eftersom de svenska dialekterna i Finland och Estland har stor inbördes variation. Men några språkdrag som har stor spridning och nog kan sägas vara karaktäristiska för de östsvenska dialekterna är apokope (bortfall av språkljud i slutet av ord, till exempel kasta för kastade), bevarade diftonger och skillnad mellan kort- och långstaviga ord. Här illustreras de med några estlandssvenska exempel.

I estlandssvenska är apokopen utbredd och ger ordformer som back ’backe’, blom ’blomma’ och kast ’kasta’. Apokopen har också påverkat delar av ordböjningen, så att bland annat svag adjektivböjning har försvunnit; han rein halmen ’den rena halmen’ heter det till exempel på runömål, utan den svaga ändelsen ‑arein.

De fornnordiska diftongerna ai, au och öy har tagit lite olika vägar i de estlandssvenska dialekterna. I vissa fall är de helt bevarade, som i nuckömålets aike ’häst’ och krausar ’lingon’. I andra fall har de utvecklats, som i vippalmålets gräit ’gröt’ och löus ’lös’.

Dialektforskaren Nils Tiberg beskrev variationen i de estlandssvenska dialekterna genom att visa hur formen nötterna av ordet nöt kunde variera.

Bild: Pixabay

Skillnaden mellan kort- och långstaviga ord är också en rest från äldre tiders svenska och för oss sverigesvenskar kanske det som vållar störst förtret. För finlandssvenskar som är vana vid kortstavighet i betonad stavelse är det här inte alls komplicerat men för oss sverigesvenskar gäller det att komma ihåg att första stavelsen i kudo ’ko’ inte ska ha samma längd som det standardsvenska kudde och att fåra ’fara’ inte ska ha långt å-ljud. I vissa estlandssvenska dialekter finns också överlånga stavelser som ger betydelseskillnad i ord som betid ’betyda’ och betidd ’betydde’ (båda med långt i-ljud), men den skillnaden har jag nästan gett upp om att höra.

Den observanta läsaren noterade kanske att det inte bara är stavelselängden som skiljer en kudo från en kudde. Liksom i de flesta finlandssvenska dialekter saknas grav accent i estlandssvenska och i båda fallen beror det sannolikt på inflytande från grannspråken finska respektive estniska. Här verkar det alltså vara likheter i den språkliga miljön – det vill säga närheten till ett finsk-ugriskt språk – som har lett till ett gemensamt drag i dialekterna.

De språkliga likheterna till trots är förutsättningarna för den som vill bedriva språkforskning väldigt annorlunda om man studerar svenskan i Finland eller estlandssvenska. Förutom att det numera är ont om estlandssvenska dialekttalare, finns det mycket mer modern forskning om svenskan i Finland. Det har därför varit till stor nytta för mig att kunna titta på den finlandssvenska forskningen och ställa mig frågan om samma perspektiv kan tillämpas på mitt estlandssvenska material. Det har flera gånger hjälpt mig att hitta ut när jag har gått vilse i den grammatiska snårskogen. Och snårigt blir det emellanåt när man studerar munarter som under många århundraden har fått växa otyglat och livskraftigt i en mylla där olika språkgrupper blandas. Det är också det som gör det så roligt.

Vill du läsa mer om estlandssvenskar?

Läs Sofia Strömgårds och Marcus Carlstens artikel De sista mohikanerna i Aiboland (Språkbruk 2/2018).

Ida Västerdal

Skribenten är doktorand i nordiska språk vid Göteborgs universitet. Foto: Johan Wingborg, Göteborgs universitet.

Tillbaka till början