Etiska frågor i ordboksarbete
1/2014

Charlotta af Hällström-Reijonen

Etiska frågor i ordboksarbete

Hyvä sanakirja. Tieteellisiä, käytännöllisiä ja eettisiä näkökulmia leksikografiaan. Red. Laura Tyysteri och Kaisa Lehtosalo. Turun yliopiston suomen kielen ja suomalais-ugrilaisen kielentutkimuksen oppiaineen julkaisuja 3. 212 sidor.

Det finns mycket kunskap om lexikografi i Finland, men lite finsk lexikografisk facklitteratur. På svenska finns t.ex. det utmärkta basverket Handbok i lexikografi av Bo Svensén (2 uppl. 2004), men inget motsvarande har funnits på finska. Det är en lucka som fylls av den nyutkomna boken Hyvä sanakirja. Tieteellisiä, käytännöllisiä ja eettisiä näkökulmia leksikografiaan ('En bra ordbok. Vetenskapliga, praktiska och etiska synpunkter på lexikografi').

Boken innehåller artiklar skrivna av lexikografer verksamma i Finland. Artiklarna behandlar olika aspekter och olika språk. Svenskan tangeras i många artiklar, och är mer i fokus i Nina Pilkes och Jaana Puskalas artikel om ordböcker från användarsynpunkt. Där diskuteras spökord, en suggererande term som står för språkliga drag som av misstag uppstått inom lexikografin själv och gått i arv från ordbok till ordbok fast de egentligen inte existerar i autentiskt språk.

Författarna granskar också användningen av han och hon i exempelmeningar i Stora finsk-svenska ordboken (cd-rom) och det visar sig att användningen är skev. Även om ordboken inte är mer än ett par decennier gammal förekommer hon i 163 exempelmeningar, vilket är mycket lite i jämförelse med han, som förekommer i 5000 exempelmeningar. I den nyare ordboken Svenskt språkbruk är fördelningen något jämnare: hon i 557 exempel och han i 807 exempel. Här är det inte längre det maskulina som är standarden, och det feminina som är undantaget. Ordböckerna avspeglar det samhälle de skrivits i, och mycket har hänt i fråga om genusmedvetenhet under de senaste åren.

Alla artiklar i boken verkar både relevanta och gedigna. Själv fastnade jag bl.a. för Laura Tyysteris artikel om värdebundna ord. I artikeln diskuteras hur ord som vapaussota (’frihetskriget’) paskaduuni (’skitjobb’), kapitalisti (’kapitalist’) och juutalainen (’jude’) behandlats i äldre och yngre ordböcker. Kimmo Granqvists artikel om romskt ordboksarbete och de etiska frågor som uppstår i samband med det, var intressant läsning. Och Eija-Riitta Grönroos artikel om ordböckers normativitet och deskriptivitet, alltså om ordböcker bara beskriver ett språk eller också normerar, är givande läsning för en språkvårdare.

Ordboken är utgiven på Åbo universitet, men man kan notera att en stor del av skribenterna i denna bok arbetar eller har arbetat på Institutet för de inhemska språken. Att så är fallet förvånar inte, eftersom Språkinstitutet är en stor aktör inom finländsk lexikografi, särskilt sedan de kommersiella förlagen lagt ner en stor del av sin ordboksutgivning. Ordböcker är viktiga i samhället, men bra ordböcker är dyra att producera. Lexikografi är alltså något som i hög grad måste skötas av det allmänna. Men för att kunna skriva bra ordböcker måste det också finnas lexikografisk litteratur att stödja sig på. Därför är detta en viktig bok.

Charlotta af Hällström-Reijonen
Skribenten är chefredaktör för Språkbruk och språkvårdare vid Institutet för de inhemska språken.

I denna tidskrift: 1/2014