Ett omöjligt uppdrag
4/2012

Ann-Marie Ivars

Ett omöjligt uppdrag

De senaste åren har de svenska översättningarna i studentexamen kritiserats i insändarspalterna, och vissa har till och med sagt att de översättningsmissarna äventyrar de finlandssvenska elevernas rättssäkerhet. Ann-Marie Ivars svarar på kritiken.

De svenska proven i studentexamen är en evig källa till debatt, en debatt som det nu har gått både troll och politik i. Kritiken av fysikprovet våren 2011 tog priset. Aktade aktörer som Folktinget, Åbo Underrättelsen och Svensk Ungdom med flera utmärkte sig då för en ovanligt hätsk kritik av ”studentprovets  översättning”. Kritik mot ett i och för sig korrekt ordval (nolltillväxt) i en uppgift i geografiprovet våren 2012 bemöttes av Anna Maria Gustafsson i en informativ debattartikel i Hufvudstadsbladet (Hbl) och Vasabladet (Vbl). I den här artikeln ska jag själv spinna vidare på en insändare jag hade i Hbl och Vbl 5.3.2012 och redogöra närmare för mina erfarenheter av arbetet som språkgranskare för Studentexamensnämnden. Hur går det till i praktiken? 

Kritik som motverkar sitt syfte

Det är rättssäkerheten som kritikerna av studentexamensproven brukar ta fasta på. ”De svenskspråkiga elevernas rättssäkerhet har äventyrats på grund av språket och det här är oacceptabelt”, sade Folktingets ordförande Anna-Maja Henriksson efter fysikprovet våren 2011. Hon fortsatte: ”Dessutom är det inte första gången som studentexamensnämnden slarvar i översättningarna.” I en ledare av Torbjörn Kevin, betitlad ”Finnfelprovet”, fick vi i Åbo Underrättelser läsa: ”Värre än är att den här fadäsen inte är den enda ‑ vare sig i årets eller tidigare prov.” Svensk Ungdom raljerade i sin tur om nämnden: ”Nu gick Studentexamensnämnden in i väggen.”

Vissa lärare på fältet har för sin del gjort studentexamen till en Finn fel-tävling där det gäller att vara först ute med nyheten ”Igen ett fel i studentproven”. Det är tufft att sätta dit Studentexamensnämnden för fel, och det tycker många inom massmedierna också. Funna fel de senaste åren brukar vi bli nogsamt påminda om i tidningspressen. Listan är dess bättre – eller dess värre för den som söker fel – inte lång.

Varje fel är naturligtvis ett fel för mycket, det är inte tu tal om det. I mitt stilla sinne undrar jag ändå: Är det faktiskt någon därute som tror att Studentexamensnämnden har något att lära, när det kommer till rättskänsla och arbetsmoral? Rättssäkerhetsaspekten är ju ständigt närvarande i allt arbete som utförs inför en examen. Målet är varje gång en examen förskonad från kritik. Vad annars?

Ofta nog är det språk granskning en som hamnar i skottgluggen när ett fel uppdagas i ett studentexamensprov. Är det ingen som granskar proven?

Fel i prov kan ha olika orsaker, orsaker som inte automatiskt ska sökas i språkgranskningen. En språkgranskare kan till exempel omöjligt ha fackmannens kunskaper i alla de ämnen där kunskaper prövas i dagens examen. Arbetsfördelningen är den att språkgranskarna svarar för språkdräkten, ämnesexpertisen för innehåll, termer och begrepp. Och ytterst vilar ansvaret på Studentexamensnämnden som godkänner examensproven i plenum. 

Nu har kritiken utifrån nått en punkt där den har börjat motverka sitt syfte. Vem vill längre frivilligt åta sig uppdrag som språk- eller ämnesexpert hos nämnden? 

Det är den finlandssvenska skolan och universiteten som utbildar den snäva krets personer där sakkunniga värvas för uppdrag för Studentexamensnämnden. Gäller det att välja, så går egen forskning – och eget välbefinnande – lätt före ett uppdrag för nämnden, så utsatt och påpassat som ett sådant uppdrag är i dag. Svensk expertis växer inte på träd. Vad gör vi den dagen ingen längre ställer upp?

Den 26 mars 2011 skrev jag för egen del ett brev till nämnden där jag bad om att bli befriad från uppdraget som språkgranskare med omedelbar verkan. Måttet var rågat, jag hade fått nog.

Ideal och verklighet

Målet för arbetet med provtexterna är som sagt en klanderfri examen höst och vår. Det är ett mål som det blir allt svårare att nå, beroende dels på den stora textmassa det rör sig om i dagens examen, dels på den språkliga verklighet vi lever i. I min insändare i Hbl och Vbl 5.3.2012 skrev jag att det är ett ”rent under” att det i över 80 prov och 3 000 deluppgifter per år inte inträffar fler fel och misstag än det faktiskt gör. Att i det här sammanhanget tala om ett ”under”, det är ändå att underskatta betydelsen av språkgranskarnas insatser i processen. Den relativa felfriheten fås inte gratis utan är resultatet av ett minutiöst arbete där ingenting lämnas åt slumpen – men där det samtidigt är omöjligt att förutse alla fel som tänkas kan och som följaktligen upptäcks först under studentskrivningarnas gång.

Till kritikernas försvar kan förstås sägas att de inte har sett hur de svenska provtexterna ser ut före och efter granskning jämfört med de finska. Medan den finska språkgranskaren kan nöja sig med att rätta en ordform här och en där, lägga till ett kommatecken här och ett där, så kräver de svenska texterna en noggrann genomarbetning för att de ska kännas rätt för läsare med svenskt språköra. Provtexterna före granskning speglar den språksituation vi befinner oss i. Det är en situation som präglas av en osäkerhet som inte bara handlar om språkliga strukturer utan också om valet av rätt ord eller rätt term i rätt sammanhang.

Textmassan, ja. En studentexamen har i dag ett helt annat omfång än den hade för 22 år sedan, när jag själv blev medlem av Studentexamensnämnden. Nya språkprov har kommit till, men den största ökningen står omläggningen av realprovet till realämnesprov för. Ett 40-tal prov och ca 1 500 deluppgifter per examenstillfälle ger rum för många fallgropar i utformningen av uppgifterna. Hur många fallgroparna är, det vet bara den som har skaffat sig en överblick av situationen genom arbete med provtexterna i praktiken.

Tänka svenskt

Det var år 1990 som jag själv blev medlem av nämnden och dess språkutskott, där jag företrädde ämnet svenska som andra inhemska språk. Språkutskottet lämnade jag 1993 men fortsatte mitt uppdrag som granskare och översättare av de svenska texterna i språkproven.

Jag grep mig verket an med höga ambitioner. De svenska provtexterna skulle inte vara finska med svenska ord, utan innehållet skulle återges på en svenska som känns äkta och naturlig i trakter som inte domineras av finska språkvanor. Att tänka svenskt var den ledande principen för arbetet under alla mina år som granskare och översättare av texter för studentexamen på svenska.

I språkutskottet fick jag mitt elddop som översättare av proven i ryska språket. Där inledde jag ett nära samarbete med den ryska provexpertisen, som lärde mig mycket om tanken bakom konstruktionen av examensprov i allmänhet och språkprov i synnerhet. I språkutskottet imponerades jag av de finsktalande språkvetarna och deras utmärkta känsla för nyanser också i svenska språket. De höll kontakt och förklarade tålmodigt vad det var de ville ha sagt utifrån textmaterial (ryska, italienska etc.) som jag inte alla gånger kunde ta del av på egen hand.

Mot slutet av 1990-talet utvidgades mitt mandat. Jag fick då i uppdrag att översätta historiefrågorna och språkgranska realprovet, senare också matematikproven. Den stora frågan blev nu: Hur uttrycker man konkreta fakta i provuppgifterna på ren och god svenska? Hur tänker och resonerar man svenskt kring historiska, filosofiska, psykologiska och andra spörsmål? Utöver ordböcker och handböcker i grammatik och språkriktighet blev Nationalencyklopedin en källa jag ofta vände mig till. Det blev till att börja med täta besök i fakultetsbiblioteket, senare nätabonnemang på NE och googlande på nätet. Historiefrågorna präglades för sin del av många och långa citat, från statsmän och upptäcktsresande eller kända dokument som FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Åtskilliga timmar tillbringades därför på bibliotek eller på nätet i jakten på svenska originalcitat, i den mån sådana fanns. Ibland hände det att jag i NE eller på nätet hittade en term som ämnesexpertisen hade gått bet på. NE och Google (med urskillning) är oumbärliga hjälpmedel i arbetet med studentexamensprov i svensk språkdräkt.

Året 2006 blev på sitt sätt ett märkesår i studentexamens historia. Det var då som det gamla realprovet ersattes av prov i enskilda realämnen, realämnesproven, som är tolv till antalet. De nya proven blev en prövosten för både ämnes- och språkexpertisen. Det stod snart klart att översättningen av de komplicerade realämnesproven krävde mer färdighet än den som ämnesexpertisen förfogade över. Det säger jag inte som kritik mot enskilda medarbetare utan som ett faktum: lika litet som språkgranskaren har insikter i alla de tolv realämnen som ingår i dagens examen, lika litet har ämnesexperten den skicklighet som krävs för översättning av texter av den svårighetsgrad som utmärker den nya ämnesrealen.

Min kollega Ingegerd Nyström och jag erbjöd oss därför att dela på översättningen av de humanistiska ämnena, på villkor att ansvaret för innehåll och termer alltjämt skulle vila på ämnesexpertisen. I religion, psykologi, historia, samhällslära, filosofi, livsåskådning och hälsokunskap klarar sig en språkvetare långt med en god allmänbildning. Med naturvetenskaperna är det annat. Där bildar speciellt matematiken, fysiken och kemin en egen genre med vedertagna mönster som bara forskare av facket är insatta i och klarar av att återge på svenska. De naturvetenskapliga provtexterna granskas ändå i normal ordning av språkexpertisen.

Arbetet med provuppgifterna utförs med yttersta noggrannhet, men prov som vore fullständigt fria från fel finns det inga garantier för. Man lämnar ifrån sig en uppsättning examensprov och tänker att nu, nu kan det bara inte finnas några fel här längre. Ändå händer det att fel upptäcks när skrivningarna väl har kommit i gång. Det är något vi får lov att leva med – och något som det lyckligtvis går att kompensera för i efterhand. Det är den krassa verkligheten: ”All mänsklig ting är bräcklighet”, som Karlfeldt uttryckte saken.

Klanderfria prov är målet, men ett omöjligt uppdrag. Det får bli mitt sakkunnigomdöme efter slutfört värv.

Till sist

I dag är det med tacksamhet jag ser tillbaka på mina 21 år i Studentexamensnämndens tjänst. Det var ett meningsfullt uppdrag jag hade fått förtroendet att utföra.  Språkgranskningen var mitt sätt att göra en insats för det finlandssvenska samhälle jag själv är en del av, tänkte jag. Detta meningsfulla men samtidigt otacksamma uppdrag som också ska fullgöras av någon.

Mitt arbete uppskattades av min uppdragsgivare, och jag gläder mig åt de många åren av gott samarbete med nämndens sekretariat. Studentexamensnämnden har jag att tacka för chansen den gav mig att lära mig ett nytt hantverk: språkgranskningens svåra men ädla konst. Den konsten har jag haft nytta och glädje av i många sammanhang i mitt yrkesverksamma liv, som redaktör för vetenskapliga serier, konferensrapporter och liknande.

Utformningen av studentexamensprov är ett arbete som sker och ska ske i det tysta.  Ska det arbetet nödvändigt försvaras i offentligheten, så blir det med orden: Bara den som hade gjort det här arbetet bättre, bara den har rätt att kritisera.

 

Ann-Marie Ivars
Skribenten är professor em. i nordiska språk. Studentexamensnämnden belönade nyligen Ivars med medaljen ”Non scholae sed vitae” för hennes insatser i arbetet med studentexamensproven på svenska.

I denna tidskrift: 4/2012