Kort efter nyår kom min finska namnforskarkollega professor Eero Kiviniemi ut med en ny bok: Suomalaisten etunimet. Det är hans tredje och digraste verk om de finskspråkiga finländarnas förnamn. Skämtsamt har han sagt att det var hans festskrift till sig själv, för han råkade fylla 70 kort innan. Hans två tidigare böcker i genren, Rakkaan lapsen monet nimet (1982) och Iita Linta Maria (1993), är båda sedan länge slutsålda.

Cirka 13 miljoner förnamnsbelägg

Kiviniemi har varit professor i finsk namnforskning vid Helsingfors universitet. Han reviderade den finska namnlängden i universitetets almanacka 1982, 1995, 2000 och 2005 och har haft datorer som arbetsredskap och hobby i över 25 år. Datorn är ett måste i dag för den som vill få en klar uppfattning om hur en befolknings personnamnsskick varit sammansatt under olika perioder, hur det utvecklats, vad som kan ha inspirerat och vart trenderna ser ut att leda. Hurdana siffror det rör sig om ger Kiviniemi klart besked. Resultaten i hans senaste bok, som tidsmässigt omfattar de omkring 125 senaste åren och en population på närmare 5 miljoner, bygger nämligen på totalt omkring 13 miljoner namnbelägg!

Det säger sig självt att ett så stort material kunde ge upphov till betydligt mer text än de 431 sidor boken nu omfattar. Kiviniemi har avgränsat sin presentation till sådana aspekter som han själv – och, kan jag intyga, också läsaren – finner centrala, nya och intressanta. Och framför allt: han nöjer sig inte med att lägga fram siffror och modekurvor utan försöker också förklara orsaker och sammanhang. Rena etymologier avstår han från, dem kan man slå upp i inhemska och utländska lexikon.

Av den rikliga information boken innehåller tar jag här upp tre aspekter som jag tror kan intressera Språkbruks läsare: antalet olika förnamn, ”genuint” finska förnamn och ”talande namnkombinationer”.

50 000 olika förnamn

Första gången finländska namnforskare gav sig i kast med ett större datamaterial var i början av 1980-talet. Materialet beställdes av Helsingfors universitets almanackskommitté och levererades av befolkningsregistret. Det omfattade alla finländare som levde år 1965 och som därefter fötts fram till 1980.

Det kom som en stor överraskning, då prof. Kiviniemi som systematiserat och analyserat materialet kunde avslöja att man i det finska Finland bar omkring 34 000 olika förnamn. Bland finlandssvenskarna förekom drygt 14 000. Antalet beror förstås mycket på hur man räknar. I namnstatistiken utgår man numera från stavningen, och då blir t.ex. Eva och Eeva två olika namn. Det var också mycket oväntat att närmare 60 % av namnen bestod av engångsbelägg, dvs. unika namn. Så tycks det allt fortfarande vara.

I dag, informerar Kiviniemi, har antalet namn bland finnarna vuxit till omkring 50 000. En kraftig tillväxt på 25 år! Den beror, menar han, dels på en tilltagande individualism hos dagens finländare, dels på en ökad inflyttning. Vårt samhälle börjar således i sakta mak påminna om det rikssvenska, som redan 1973 registrerade över 80 000 olika förnamn.

Genuint finska förnamn

Att finnarna och karelarna haft ett eget personnamnsförråd i förkristen tid tänker vi svenskar mera sällan på. Dess värre fick de genuina namnen ge vika för kristna förnamn. De trängdes undan när svenskarna stödda av den romersk-katolska kyrkan och ryssarna med sin ortodoxa kultur erövrade terräng av det finsk-ugriska. I finska släktnamn och i ortnamn dröjer sig likväl spillror kvar, bl.a. i släktnamnen Hyvärinen, Ikäheimonen, Kaukonen, Toivanen och Valtonen och i bynamnen Ihalainen, Kaukola, Nousiainen och Toivakka.

Med det nationella uppvaknandet på 1800-talet kom både bortglömda och helt nya finska förnamn i bruk, de tidigaste redan på 1840-talet. Kiviniemi visar hur vissa av dem var översättningar, såsom Onni av latinets Felix eller grekiskans Makarios; Voitto av Victor. Andra hämtades ur Kalevala och finsk folkdiktning: Aino, Kyllikki, Marjatta, Ahti, Sampo, Väinö. Nybildningar efter svensk modell var Vuokko, Urho, Veikko, Veijo. Ortnamn har varit källan till förnamnen Saima, Inari, Salla och Viena. Många består dessutom av folkliga anpassningar av främmande namn som kommit att uppfattas som rent finska, t.ex. Kerttu < Gertrud, Me(e)ri < Mary, Ensio < italienskans Enzio och Jermu < Jeremia, Germund. Den trenden fortsätter med full kraft.

Aina Rauha

När helt nya finska namn bildades, skedde det oftast till levande ord i språket, främst substantiv och adjektiv. Ordens innebörd i allmänspråket lyste således klart igenom namnen. Det fanns föräldrar som avsiktligt kombinerade namn så att de gav en innebörd, ofta med ideell, poetisk eller fosterländsk klang, t.ex. Heimo Veli, Jalo Taisto, Ensi Armas, Väinö Oiva Urho, Aina Rauha, Ilta Unelma och det mångomtalade men kanske inte autentiska Anna Aina Ilta Rauha Ensi Lempi Ville. Namntypen har tillsvidare inte haft någon speciell term. Kiviniemi har döpt den till puhuvat nimiyhdistelmät, som här återges med talande namnkombinationer. Av yngre datum är namnfras­erna Meri Tuuli(a), Suvi Pilvi, Sini Marja, Louna Tuuli Ihana.  

När man läser avsnittet om de talande namnen, kan man inte låta bli att fundera: ”Har vi något liknande i svenskan?” Det verkar främmande. Men kanske man med hjälp av nya namn kunde skapa kombinationerna Tindra Stella, Gro Linnea eller Gry Daga!

Det ligger mer än 25 år av forskning, analys och reflexion bakom professor Eero Kiviniemis senaste bok. Det är med andra ord ett livslångt arbete som här sammanfattas. När det gäller att komma underfund med hur namn väljs och varför förändringar sker, känner Kiviniemi sig – enligt egen utsago – nu snarare som kultursociolog än som sociolingvist eller socioonomastiker. Vilka termer som än används, är namnforskning en rik och spännande värld som människan själv både utformar och påverkas av. Kiviniemi beskriver och belyser den världen – sakkunnigt, överskådligt och med en underfundig humor.      

 

Eero Kiviniemi: Suomalaisten etunimet. Suomalaisen kirjallisuuden seuran toimituksia 1103, Helsinki 2006. 431 sidor. ISBN 978-951-746-873-2.