Boken som har kommit ut 2015 i Svenska litteratursällskapets skriftserie består av tolv kapitel skrivna av experter på finlandssvenska och på tvåspråkighet. Texterna har en populariserande ton för att vara tillgängliga också för läsare som inte är experter på områdena. För den som vill gå djupare in på temana finns för varje kapitel en notapparat och en litteraturförteckning. Avsikten med boken är att ge en bild av variationer i finlandssvenskan beroende på talare och situation.

Boken börjar med små enheter, med uttal och ordval, och går vidare till större genom studier i kommunikation. I de sista kapitlen breddas perspektivet till identitetsfrågor och resonemang kring tvåspråkighet. Svenskan som ett pluricentriskt språk aktualiseras i jämförelser mellan finlandssvenska och sverigesvenska. De nära kontakterna till finskan blir ofta synliga. Studierna gäller språket i en social kontext, och eftersom infallsvinklarna och forskningsmaterialen är mångfasetterade är också spektret av metoder brett.

I ett första kapitel ger Marika Tandefelt en introduktion till boken och presenterar kort innehållet i de kapitel som följer. Detta ger läsaren en god bild av vad som kan förväntas i boken som helhet.

Mikael Reuter och Therese Leinonen ägnar sig åt uttalsfrågor. Reuter behandlar finlandssvenskt uttal ur ett överregionalt finlandssvenskt perspektiv, kryddat med jämförelser med sverigesvenskt uttal. Ibland lyfts också det finska inflytandet fram. Reuter konstaterar att skillnaderna mellan finlandssvenskt och sverigesvenskt uttal är rätt många och tydliga, men när det gäller kommunikation spelar de en försumbar roll. Även det finlandssvenska uttalet kan ju variera inom sig. Leinonens uttalsanalys ger exempel på variation i språket i städerna Helsingfors, Åbo, Mariehamn och Vasa och lyfter fram gradvisa skillnader mellan finlandssvenskan i regionerna. Materialet är litet och undersökningen blir mest en fingervisning om förhållandena.

Mona Forsskåhl, Heikki Paunonen och Leila Mattfolk rör sig i sina kapitel på ordens nivå. Forsskåhl ser på slang och dess särdrag med hänsyn till form och funktion men också med beaktande av språkliga och samhälleliga omständigheter. Hon konstaterar att den finlandssvenska slangen av i dag ser ut att bli allt mindre diversifierad. Så är det inte annorstädes. Paunonen åter analyserar finsk slang i Helsingfors med rötter i Stadislangen, en produkt av ett tvåspråkigt samhälle i stadens arbetarkvarter. Han visar på en stark influens från svenskan och ger spännande exempel på finsk och finlandssvensk slang där slangorden är gemensamma, ett verkligt prov på samspråkande. Mattfolk har, med avstamp i en samnordisk attitydundersökning om lånord i de nordiska språken, granskat varför finlandssvenskarna tycker som de gör inför engelska lånord.

Sofie Henricson har sett på växlingar mellan olika språk i samtal hos ungdomar på fyra språköar. Jan Lindström och Camilla Wide står för en mer omfattande studie i finlandssvenskt samtalsspråk, då i jämförelse också med sverigesvensk praxis. Skillnaderna i språkbruk beror oftast på influenser från finskan. Mönster för tilltal, för hur man presenterar sig och för hur man uttrycker värderingar visar att finlandssvensk samtalskultur står närmare den finska än den sverigesvenska.

Identitet och frågor om tvåspråkighet behandlas i tre kapitel av Marika Tandefelt, Karmela Liebkind, Anna Henning-Lindblom och Fjalar Finnäs. Tandefelt ser på hur språkbrukare i Finland och Sverige upplever hur finlandssvenskan placerar sig inom svenskt språkområde. Diskussionen löper på ett brett plan (geografiskt, socialt och stilistiskt) och berättar mycket om språkbrukarna på båda sidor om den politiska gränsen. Liebkind och Henning-Lindblom åter vill skapa större förståelse kring begrepp som identitet, etnicitet och språkgruppstillhörighet, medan Finnäs anlägger en demografisk synvinkel på tvåspråkiga familjer, men konstaterar att det i grunden är svårt att analysera fenomen där språket spelar en central roll.

I det tolfte och sista kapitlet redogör Marika Tandefelt för empiriska studier där man har granskat tvåspråkiga individers kompetens i svenska och finska. Hon konstaterar att det finns många sätt att vara tvåspråkig på. Tvåspråkighet kräver medvetenhet och aktiva insatser.

Boken är intressant och mångfasetterad och sträcker sig över hela den språkliga skalan från finlandssvenskt ljuduttal till finlandssvenska i samhället. Blicken går ofta över till svenskan på den andra sidan om den politiska gränsen. Den populärvetenskapliga avsikten med boken har förverkligats rätt väl även om det finns texter som ibland kräver ganska mycket av läsaren. Flera studier bygger på ett Helsingforscentrerat material, helt naturligt eftersom många grundstudier utförts i den regionen. Samtidigt betyder det att de allfinlandssvenska ambitionerna inte helt kan förverkligas. Det finns mycket kvar att undersöka för den som eftersträvar ännu större bredd i analysen, och annat djup. Den andra volymen om svenskan i Finland är värdefull och viktig och väcker förväntan inför den tredje.