Finlandssvenskan i tusen år — del två: Medborgare i republiken Finland
4/1999

Marika Tandefelt

Finlandssvenskan i tusen år — del två: Medborgare i republiken Finland

Finlandssvenskans kontakter med sverigesvenskan och finskan är av stor betydelse för hur vårt språk har utvecklats hittills och framför allt med tanke på vart utvecklingen är på väg. I del två av artikeln om finlandssvenskans historia, blickar professor Marika Tandefelt också framåt och diskuterar finlandssvenskan i förhållande till tvåspråkighet, finskt och engelskt inflytande och språk­utvecklingen i Sverige. Den inledande delen av artikeln publicerades i Språkbruk 3/1999

Språket speglar samhället. Det samhälle som svenskan, och finskan, i Finland började spegla i början av 1900-talet karakteriserades av en sen men kraftig urbanisering. Med en förändrad näringsstruktur följde också en flyttningsrörelse i riktning mot städerna, främst mot södra och sydvästra Finland. Detta fick som följd att städer och brukssamhällen blev språkliga smältdeglar, där lokala och inflyttade språkvanor mättes och slipade ned varandra. Den dialekt som på landsbygden hade signalerat geografisk hemvist blev nu en ingrediens i ett stadsspråk, där förekomsten eller avsaknaden av dialektdrag i stället avslöjade talarens sociala status.

Inte bara mötet mellan infödda och inflyttade talare i snabbt växande urbana miljöer hade effekt på språket. Ett effektivt och medvetet språkarbete utfördes också av skolan. Här fick barn med olika språkligt och kulturellt kapital ”lära sig bokspråket”, som Topelius skulle ha sagt. Detta bokspråk hade stabiliserats och formaliserats genom stavningsreformen (1906), och uppgifter om ordens rätta stavning och böjning kunde kontrolleras i Svenska Akademiens ordlista, ett rättesnöre för gemene man vars första upplaga utkom 1874 och vars sjätte upplaga 1889 lades som grund för skolans stavning i Sverige. (SAOL kom ut i sin tolfte upplaga 1998.)

Den obligatoriska skolgången har sedan dess stegvis förlängts. Gymnasier har under slutet av detta sekel grundats också på mindre orter och det yrkesinriktade mellanstadiet har utvecklats, samtidigt som fler ungdomar har getts en möjlighet att studera vid universitet genom att samhället stöttar dem ekonomiskt. Mötet inte bara med ett talat, utan också med ett skrivet standardspråk kan egentligen ingen medborgare i dag undgå bl.a. genom tillgången på massmedier. Fler möter mer standardspråk i dag än för 1–2 generationer sedan. Och fler möter allt fler olika språk i takt med att inte bara arbets- och studielivet utan också vardagslivet står öppet för intryck och upplevelser från andra kulturer, antingen som en följd av aktiv kontakt på ort och ställe eller som ett resultat av passiv mottaglighet i TV-soffan och biofåtöljen.

Urbanisering, utbildning och massmedier för­ändrar språket i alla samhällen. I Finland gäller förändringsprocessen dock inte bara ett, utan alltid två språk. Ju längre in på detta sekel vi kommer, desto tydligare blir det att svenskan i Finland inte kan beskrivas utan att man beaktar två kontaktytor: den ena mot svenskan i Sverige, den andra mot finskan i Finland. Låt mig börja med att helt kort redogöra för vad som språkligt sett har skett och sker i Sverige. Exklusivt sverigesvenska fenomen handlar det dock inte om.

Tendenser i närhistorien

Sedan tiden för andra världskriget använda svenskarna ej längre pluralformer av predikatsverbet när subjektet är pluralt; de hava i stället helt övergått till att använda den i tal sedan sekel nyttjade singulära formen oavsett subjektets numerus. Samma förenkling genomfördes i samma veva också i Finland.

Övriga förändringar och förskjutningar som språkvetare tycker sig kunna se i sverigesvenskan gäller främst ordförrådet och användningen av språket mer generellt. Vissa nymodigheter har gått på export till Finland, andra har inte tagits upp av finlandssvenska språkbrukare eller har inte (ännu) noterats eller accepterats i den östliga delen av det svenska språkområdet.

Rikssvenska nyord kan ha svårt att slå rot. Vi talar t.ex. inte just om en klämdag mellan två lediga dagar (oftast helgdag och lördag), eftersom en finländsk arbetsvecka sällan är uppsplittrad på detta sätt. Vi brukar inte heller strula till något (ställa till eller förstöra) eller knö in oss (klämma in oss där det är trångt som man gör speciellt i Göteborgstrakten). Däremot börjar yngre finlandssvenskar kanske så småningom komma igen och ge järnet (försöka på nytt, anstränga sig, visa vad man går för)?

Klämdagen är ett exempel på nyare ord i svenska språket som behövs för ett visst nationellt system, men som ingen saknar i ett annat nationellt sammanhang. De senare exemplen hör hemma i en nationell, ibland t.o.m. lokal, vardag och känns därför inte hemtama i en annan miljö där språkbrukarna kreerar egna uttryck, öser ur andra källor.

Nyordsproduktionen följs kontinuerligt upp av Svenska språknämnden i Sverige. I nämndens tidskrift Språkvård kan man inhämta kunskap, jämte för en finlandssvensk ibland nödvändiga förklaringar, om de allra senaste tillskotten. Högstressarbete och påsvin är till betydelsen genomskinliga nyord, vad en valspion gör kan man föreställa sig (han sitter med på motpartens politiska möten), men vad man gör när man fjärkar bort ett TV-program kräver litet mer tankemöda (man använder helt enkelt fjärrkontrollen).

Att nya ord måste skapas, att alla inte får någon större spridning, utan förblir hårt kontextbundna, att alla inte har någon längre livstid, utan blir dagsländor, säger sig självt. Det jag i detta sammanhang vill peka på är att det i Sverige pågår ett språkligt förnyelsearbete som vi inte kan ignorera. Allt faller inte alla på läppen vare sig i detta land eller i grannlandet. Om vi som finns i det svenska språkområdets periferi inte vill hamna helt utanför den språkliga gemenskapen måste vi hålla oss informerade och smaka på nymodigheterna. De berikar också oss.

Språkvetare i Sverige brukar också peka på att dagens svenska är kortare och intimare än gårdagens. Man iakttar en tendens till kortare ord och ordformer – flyttningen har t.ex. blivit bara en flytt, och taga och draga har blivit ta och dra. Här finns en risk för eftersläpning i Finland; vi är inte alltid så benägna att ändra våra vanor. En jämförelse mellan tidningstext från olika tider visar också att meningarna till sin längd och sin komplexitet har förkortats och förenklats.

Med intimiseringen av språket avses bl.a. ett duande som har ersatt inte bara ett niande utan också ett bruk av titlar som inte har varit lika vanligt i Finland som i Sverige. Pendeln tycks emellertid vara på väg att slå tillbaka – speciellt yngre människor i bägge länderna har tagit niandet till heders igen.

En intimisering av finskan i denna mening har jag också tyckt mig kunna iaktta. Min uppfattning är ändå att man i Finland fortfarande kan notera en viss skillnad mellan valet av te eller sinä på finska och valet mellan ni och du på finlandssvenska. Här precis som i andra sammanhang som gäller ”språklig etikett” förefaller finlandssvenskan ha något mer finska än sverigesvenska drag. Vårt kulturellt betingade beteende avspeglar vår nationella hemvist.

Svenglish

Man brukar också tala om att svenskan har internationaliserats, när det de facto främst handlar om ett allt starkare anglosaxiskt inflytande. Det svenska ordförrådet ökar genom direkt inlånade, anpassade samt översatta ord och uttryck. Det är lätt att hitta färska exempel inte minst betecknande olika informationstekniska fenomen: e-mail blir mejl och e-post.En del av lånen tar sig sedan vidare och in i andra sammanhang: vi kan t.ex. tala om gränssnittet mellan företag och konsumenter.

Inflytandet från engelskan har vi gemensamt med språkbrukarna i Sverige. Där följer vi mot­ståndslöst med, men ibland avviker vi ifråga om anpassningen av engelska lån till svenskt uttal och stavning, som däremot är vanlig i Sverige. Vi dricker /dju:s/ inte /jo:s/, som vi helst stavar juice inte jos. Det vi saknar, men sverigesvenskan har, speciellt i ungdomsspråket i invandrartäta områden, är lån ur invandrarspråk. När och om sådana kommer, kommer finlandssvenskan förmodligen att låna in dem via finskan. Så sker redan nu med en del engelska och andra lån. Många finlands­svenskar använder t.ex. ett ”finskt” uttal av aids i stället för det mer ursprungliga /eids/ som används i Sverige, och när vi lagar asiatisk mat i en wok då /våkkar/ vi i stället för att /vo:ka/ med ett till svenskans fonologiska system anpassat uttal. Man kan kanske formulera det så att finlands­svenskarnas möte med det främmande sker parallellt på svenska och på finska.

Så länge vi lånar ur s.k. större språk för att fylla luckor, berika, nyansera och variera är detta väl bara ett exempel på vad det svenska språket alltid har gjort. Det engelska inflytandet kommer dess­utom redan nu in tidigt och naturligt i barns och ungdomars liv genom musik, film, TV och inte minst genom Internet. Både i Sverige och i Finland chattar man mer än man tjattrar. När man börjar ivra för undervisning på engelska på allt lägre nivåer i skolsystemet handlar det däremot om något annat, enligt min mening direkt riskfyllt. Då bäddar man aningslöst för det som brukar kallas domänförlust, vilket innebär att man ger upp användningen av sitt eget språk till förmån för engelskan inom vissa områden. Också denna trend känner vi igen från vårt eget land.

Ett komplett samhällsbärande kulturspråk skall vara användbart inom samtliga domäner. Internationaliseringen av näringsliv, politik och veten­skap behöver inte innebära en kräftgång för de nationella språken. Utvecklingen har i varje fall uppfattats som såpass alarmerande att den svenska regeringen år 1997 gav Svenska språknämnden i uppdrag att utarbeta ett förslag till handlingsprogram för att främja svenska språket. I Finland har Forskningscentralen för de inhemska språken 1998 godkänt ett motsvarande språkpolitiskt program som tar upp viktiga frågor för landets olika språk och språkgrupper. Här tar man också upp vad ett medlemskap i Europeiska unionen kan innebära för de s.k. små språken dit både finskan och svenskan hör. Strävan att bevara, utveckla och stärka språk som är stora nationellt, men små internationellt är ju en central angelägenhet för många länder.

Kontakt och brist på kontakt med sverigesvenska

Det är säkert så att kontakten mellan Finland och Sverige under hela efterkrigstiden har utvecklats så att den i dag på såväl ett informellt som ett formellt plan kan beskrivas såsom tät och omfattande. Den berör t.ex. fler människor än någonsin tidigare. Sverigebåtarna åker skytteltrafik med finländare och svenskar som besöker varandras länder kanske främst av privata skäl. Flygbolagen pilar av och an med upptaget folk som hastar över utskickade av arbets- och uppdragsgivare. Svenskan i Sverige når också via radio och TV svensk­talande finländare obegränsat i Österbotten och på Åland, men enbart genom den redigerade TV-kanalen i södra Finland.

Tidningar, tidskrifter och andra publikationer på svenska är lättåtkomliga om man så vill, men det är mitt intryck att intresset t.ex. för rikssvenska massmedier varierar dels regionalt, dels mellan generationerna. Kanske känns det rikssvenska mer främmande än det finska för dagens tvåspråkiga sydfinlandssvenskar än för mindre finskkunniga österbottningar, västnylänningar och ålänningar? Och beror det enbart på försämring av postutdelningen och höga prenumerationsavgifter att dagens finlandssvenskar i mindre utsträckning än för några tiotal år sedan tycks hålla sig med en rikssvensk tidning vid sidan av en eller två inhemska?

Inom den språkliga domän som massmedierna representerar är svenskan i Finland generellt sett utsatt för klar konkurrens av finskan, och detta gäller oavsett om det är fråga om rikssvenska eller finlandssvenska medier. Till denna domän kan adderas den populärkulturella arenan. Också här måste det som görs på svenska – riks- eller finlandssvenska – vara verkligt vasst för att kunna konkurrera med det finsk- eller engelskspråkiga, annars väljer den (tillräckligt språkkunniga) finlandssvenska publiken något annat.

Mot den kvantitativa ökningen i kontaktfrekvensen mellan våra två länder kan man alltså enligt min mening ställa ett slags kvalitativ nedgång genom att kontakten på individplanet ändå blir rätt flyktig om den mer eller mindre bygger på korta besök. Den vardagliga kontakten t.ex. med en rikssvensk tidning skulle gissningsvis fungera bättre som stärkande språkdos. Till detta kommer en mer psykologisk aspekt: om Sverige känns främmande försvagas mottagligheten för språkliga nyheter västerifrån och intresset för att komparera varieteterna och komplettera den egna minskar. Ett behov av att dra upp en etnisk gräns med språkets hjälp – att skapa en finlandssvensk identitet med hjälp av den finlandssvenska standardvarieteten och de finlandssvenska dialekterna – kan också ta sig uttryck i ointresse eller ogillande av det sverigesvenska. De generationer som är födda efter kriget kan i jämförelse med de tidigare helt enkelt ha ett längre avstånd såväl intellektuellt som emotionellt till det svenska språkets kärnområde.

Språkkontakt på hemmaplan

Urbaniseringsprocessen i Finland var från början kopplad till en stark mobilitet från de inre enspråkigt finska delarna av landet till den två- och svenskspråkiga kusten. Resultatet blev en för­ändrad balans mellan språkgrupperna speciellt i och i närheten av urbana centra. Inom loppet av några generationer förändrades kustlandskap från bygd till stad och från svensk- till finskdominerade språkmiljöer med en förändrad och växande tvåspråkighet som följd.

Svenskan i Finland har förstås alltid levat i kontakt med det finska språket. Det som emellertid skiljer dagens, och än mer morgondagens, situation från gårdagens är att den svenskfinska språkkontakten nu omfattar betydligt fler människor, och att dessa människor representerar alla sociala skikt. Tvåspråkigheten har blivit ”klasslös” och den är mer regel än undantag bland svenskspråkiga i miljöer där majoritetens språk är finska. Tvåspråkig är inte bara den som vuxit upp med två språk i sin hemmiljö, utan alla som har lärt sig växla mellan svenska och finska i sin närmiljö.

Tvåspråkiga individer importerar och exporterar gods från ett språk till ett annat. Lånen kan vara berikande och fylla en lucka i det mottagande språket, men de kan också förekomma därför att talaren inte känner till eller har glömt att det faktiskt finns ett adekvat uttryck och att inget lån därför egentligen behövs. Talaren kan också låna för att sätta färg på sin berättelse eller av ren och skär lättja. I samtliga fall krävs förstås för begriplighetens skull att den talaren samtalar med har samma dubbla språkrepertoar, då kan ösandet ur två språkliga källor bli kreativt och lustfyllt.

Det är när trafiken stannar på halva vägen i ett slags gränszon – i ett ”ingetspråksland” – som svårigheterna inställer sig. Språket gungar (se nedan) när finska fraser och uttryckssätt kopieras och blir ”samma på svenska”, och resultatet är oidiomatiskt. Osäkerheten kan också innebära att känslan för ordens stilvalörer mattas av och att man producerar yttranden och texter som är omedvetet komiska eller oartiga. Allvarliga brister kan man tala om när en språkbrukare bara klarar av vissa domäner på bägge språken, men andra bara på finska för att domänrepertoaren är för snäv. Kanske man rentav blir tvungen att avstå från att säga eller skriva något för att man saknar ord.

I samtliga fall är det ändå inte tvåspråkigheten som är problemet, utan snarare bristen på två­språkighet. Problemet är att språkbrukaren helt enkelt inte kan sina två språk fullt ut. Det språk han eller hon använder mindre naggas i kanterna eller utvecklas aldrig så att det kunde bli (mer eller mindre) heltäckande.

Tvåspråkigheten kan leda till ett byte av språk så att antalet talare med svenska som modersmål eller med svenska som starkt andraspråk minskar. Mycket tyder ändå på att färdigheten i två språk just nu är så uppskattad på bägge sidor om språkgränsen, så att den utveckling vi under många­ decennier talat om som förfinskning inte längre är lika aktuell. Det stora intresset för språkbad på svenska för barn ur finska familjer är ett sådant tecken. Här kompletteras den dubbla språkkompetens som finlandssvenskarna står för av en som har en finsk bas. Det är endast om utvecklingen går dithän att den finlandssvenska skolan uppfattas som en språkskola för icke-svenskkunniga elever som det positiva intresset på finskt håll kan leda till ett för alla parter oönskat resultat.

Språkbevarande förutsätter språkanvändning

I teorin och enligt lag (språklagen 1922 med senare tillägg och förändringar) har svenskan som nationalspråk i Finland bevarat sin fulla domän­repertoar. Språket används i myndighetsutövning, i lagstiftning, i undervisning på alla nivåer, i kyrkan etc. Det är synligt också i tvåspråkiga kommuner där man är skyldig att ge invånarna service på deras eget språk. Vi har ett utbud av massmedier, litteratur och underhållning på (finlands)svenska. Som kunder i affärer, banker, försäkringsbolag m.m. kan vi med varierande framgång, beroende på var vi bor, leta fram ett företag som betjänar oss på svenska. Om det är det vi vill. Vår personliga förmåga och vilja att kommunicera på svenska och/eller finska bedömer vi själva utan vare sig finska eller finlandssvenska pekpinnar.

Vi bedömer själva vad som är viktigt och riktigt för oss i en given situation, men vi behöver kanske göras medvetna om att ett språk som inte används far illa. Vi är vana vid att bekymra oss för tvåspråkigheten, vid att den ger upphov till ”blandspråk” eller ”halvspråkighet”, som i det långa loppet drabbar det svagare språket, svenskan. Vi utgår då ofta slentrianmässigt från att detta endast kan gälla personer vars färdighet i finska är stark(are). Sanningen är emellertid den att också svenskan som modersmål behöver underhållas för att utvecklas och bevaras. För att lära sig ett språk behöver man modeller och träning. Om modellerna är fåtaliga och deras språk är magert och torftigt blir resultatet ynkligt. De talande modellerna hemma och i skolan måste dessutom kom­pletteras med skriftspråkliga modeller, dvs. med texter av olika slag som utvidgar ord- och frasförrådet och utvecklar språkörat. Ingen kan ärva ett språk, men alla kan förvärva ett. Att göra det i en tvåspråkig miljö är bara mer krävande.

Språk i gungning

Ett av de första tecknen på att ett språk börjar fara illa och rosta är att individens stilkänsla blir osäker och att ord- och frasförrådet krymper. Gäller detta bara en enskild individ är det ingen fara på taket. När det börjar gälla fler kan man redan säga att språket är i gungning. Det är i dag litet för många finlandssvenskar, bland dem t.o.m. professionella språkbrukare, som är litet för svajiga i sitt språk.

Förmodligen gungar det främst i mer krävande stilarter som språkbrukaren har mindre träning i. ”Presidentens närmaste förtrodda ...”, ”inom detta hus ramar” eller ”språkdebatten har blomstrat till” kan det heta i en nyhetstext, och man gissar snabbt vad skribenten egentligen har avsett, utan att han eller hon ändå har nått riktigt ända fram. Studenter som i sina seminarieuppsatser skriver ”beräkningen av premiet har varit ändamål för en stor mängd forskning” eller  ”det gäller att sätta sig i den potentiella kundens skor” har kanske nått endast halvvägs. I inget av dessa fall handlar det dock om finsk påverkan av något slag. Det är inte heller fråga om tillfälliga felsägningar eftersom alla exempel är tagna ur skriven, ibland uppläst, text.

Hur mycket av denna språkliga osäkerhet som förklaras av obalans (till svenskans nackdel) i individens och/eller miljöns tvåspråkighet vet vi ännu inte. Om så är fallet gungar svenskan mer i finskdominerade sammanhang, än i sådana där språken är i balans. De preliminära forsknings­resultat som finns tyder på att så kan vara fallet. Jag vill ändå inte utesluta att fenomenet med det jag kallar det gungande språket kan vara mer utbrett än så. Det kan bero på  ändrade (minskade) krav på läsning och skrivning i skolan, på mer kurslitteratur på främmande språk under utbildningstiden eller på ett minskat intresse för läsning över huvud taget. Den som ändå läser möter kanske färre svenska originaltexter i olika genrer och mer översatta texter eller originaltexter på andra språk, främst finska och engelska.

Språkgungning som ett första tecken på språkförlust i en litet större skala är det speciellt skäl att se upp med. Det är min övertygelse att mycket av språkarbetet under nästa sekel kommer att handla om brist på eller förlust av kompetens i svenska som en följd av språkets minoritetsposition. Då handlar det alltså redan om mer än den särutveckling som tidigare språkvårdare uppmärksammade och önskade motarbeta.

Det slutna och det öppna systemet

I det ovanstående har jag resonerat litet bredare kring frågeställningar som i dag är nya eller först nyligen uppmärksammade när det gäller det svenska språket i Finland. Detta betyder inte att den klassiska språkvården har stått stilla sedan Bergroths dagar. Tvärtom kan man säga att dokumentationen och alldeles speciellt den systematiska behandlingen av de finlandssvenska särdragen har vuxit och professionaliserats speciellt sedan tillkomsten av Forskningscentralen för de inhemska språken för något mer än 20 år sedan. Med fler språkvårdare, bättre hjälpmedel och ett stort material kan frågor om språkbruk och översättning ges nyanserade, faktabaserade svar. Kontakten med språkvården i Sverige är nu som förr ovärderlig. I dag är den dessutom snabb och elektronisk.

De finlandssvenska särdragen återfinns på samtliga språkliga nivåer: i lexikonet, semantiken, fraseologin och syntaxen. De finns inte bara i tal och i skrift, utan därtill på ett flertal stilnivåer och i alla genrer. De har också olika rötter. Förutom finskan har tyskan och ryskan en gång i tiden också kryddat finlandssvenskan, som dessutom har upptagit en del dialektala vändningar ur finlandssvenska dialekter. Också språkutvecklingen i Sverige har skapat finlandismer i Finland genom att vi här tenderar att konservera sådant som inte längre är gångbart i modern(are) sverigesvenska. Detta är inget nytt; däremot är Mikael Reuters uppdelning av särdragen i ett slutet och ett öppet system ett exempel på ett gott teoretiskt nytänkande som gör den brokiga samlingen överblickbar och där­igenom mer hanterlig.

Med det slutna systemet – den inofficiella normen – avser Reuter sådana språkdrag som är gemensamma för alla som talar finlandssvenska, delvis också för finlandssvenska skribenter. Det handlar om en kärna av etablerade språkdrag (t.ex. uttalet) och en stor mängd ”fel” som är mycket vanliga. Utanför detta slutna system, som mer eller mindre låter sig inringas och beskrivas, finns det öppna. Här återfinns finlandssvenska särdrag som inte är etablerade. Dvs. många finlandssvenskar varken känner till dem eller accepterar dem som korrekt språkbruk. I detta öppna system ryms också tillfälligheter som översättningslån eller direkta lån från finskan och andra ”grodor” som inte återkommer eller hoppar vidare. Gränsen mellan det öppna och det slutna är förstås inte sluten, utan en viss rörlighet är tänkbar. Dessutom både föds och dör finlandismer i bägge systemen.

Reuter har också skissat upp en hierarki för acceptabilitet och användning. I toppen finns officiella uttryck som betecknar särfinländska företeelser. Sedan följer uttryck som för det mesta hör hemma i det slutna systemet, därefter mindre etablerade och spridda uttryck. Längst ned i hierarkin finns de rena tillfälligheterna – enligt Reuter den vanligaste finlandismen. De allmänt kända och använda finlandssvenska särdragen förekommer inte utan åtskillnad i vilken genre som helst. De fördelar sig enligt stilvärde så att vissa endast går an i ren slang, andra kan användas i en informell stilart, vissa t.o.m. i sakprosa eller rentav i formella sammanhang. För att pricka av ett finlandssvenskt särdrag på en skala av detta slag – och att veta om draget är allmänt och etablerat eller inte – krävs ett finlandssvenskt språköra.

Med dagens massmedier och kommunikationsteknik är språklig isolering inte möjlig, om den ens vore önskvärd. Däremot blir möjligheterna att sprida kunskap, agera modell, dela med sig av språkglädje i syfte att skapa språklig medvetenhet många just genom massmedier och IT.

Vårt bästa förvärv

Under de 10 sekel som här har kommenterats har det svenska språket utvecklats i takt med för­ändringar i språkmiljön både på nära håll och mer fjärran. Språket kommer självfallet att fortsätta att vara det starka – men formbara – verktyg som dess brukare behöver och den spegel som visar dem var de möts, hur de fungerar tillsammans och vilka de är som individer och som grupp. Det svenska språket i Finland speglar delvis en annan miljö, en annan kultur och en annan identitet. Det  har närkontakt med ett annat språk och delvis bristande kontakt med sitt eget, dvs. med svenskan i Sverige. Om man försöker sammanfatta utvecklingen för finlandssvenskans del är det just en förskjutning mot mer kontakt med finskan och mindre med sverige­svenskan som utgör den tydligaste förändringen över tid. Och det är en för­ändring som har konsekvenser.

Personligen tror jag att integration alltid är lyckligare än isolation och att språkklimatet i ett flerspråkigt land blir bättre av människors språkligt brokiga möten. Isolation från andra som talar samma språk men i en annan miljö leder till språklig stagnation, särutveckling och så småning­om regression. Det är en sådan negativ utveckling språkvården försöker motverka.

I jämförelse med situationen för bara 100 år sedan är språkvårdens och språkvetenskapens verksamhetsfält i dag mycket större; inte bara mängden texter har ökat, det har också mångfalden. Under de senaste decennierna har intresset för språket i skrift riktats från skönlitteraturen inte bara mot massmediernas språk, utan också mot den rena bruksprosan som produceras av olika statliga och kommunala myndigheter. Datorn hanterar enorma textmassor för oss, vilket ger oss möjligheter att studera språkliga mönster som vore oskönjbara för blotta ögat och örat. Med bandspelare och videokameror undersöker vi det talade språket och beskriver övergången från dialekt till standardspråk eller studerar hur samtal egentligen går till. Vi dokumenterar tvåspråkiga när de agerar på sina två språk, och vi jämför språkbrukare i olika ålder, av olika kön och med olika hemort. Hittills outforskat är mötet mellan olika arbetsspråk – t.ex. finska, svenska och eng­elska – inom nyligen fusionerade företag. Domänkonkurrensen med finskan i Finland och med engelskan såväl i Finland som i Sverige är också en ny utmaning. Dessa intressen delar vi med våra kolleger i Sverige och i andra länder. I Finland kommer vi därtill alltid att få vara uppmärksamma på vad översättning mellan våra nationella språk leder till. Den språkvetenskapliga nyfikenheten är m.a.o. gränslös, och utan den faktakun­skap forskningen kan ge fungerar språkvården sämre. Utan språkbrukarnas egna insatser fungerar den inte alls.

Språkvård förutsätter mottaglighet hos språkbrukarna. Nyfikenhet på det egna språket såväl som på andras är en bra grund. Av finlandssvenskarna krävs emellertid mer än så; av oss krävs särskild idoghet och medvetenhet. Någon yttre fiende i egentlig mening finns däremot inte.

Det är bara i sången modersmålet är vårt bästa arv. I den prosaiska vardagen är modersmålet och andra språk ett kulturellt kapital som vi själva personligen förvärvar under varierande omständigheter. Vi har däremot ärvt en lång tradition av att värna om svenskan i Finland, så att den kan vara oss själva till glädje och vårt fosterland till nytta. Så här långt har det lyckats. Det språk som visade sig användbart på vikingafärder används nu på kryssningar med Sverigebåten, och förmodligen kommer det att kunna användas för navigering av framtida farkoster också.

 

Inspiration och uppgifter har jag hämtat bl.a. ur:

Olav Ahlbäck: Svenskan i Finland, Skrifter utgivna av Nämnden för svensk språkvård, 15, Stockholm, andra oförändrade upplagan 1971.

Sture Allén: ”Om förändringar i svenskan sedan 1950”  i Allén: Modersmålet i fäderneslandet (Festskrift till Sture Allén), Göteborg 1999.

Sture Allén: Öppningsanförande publicerat i Svenskans beskrivning 23, Lund University Press, 1999.

Hugo Bergroth: Finlandssvenska, 2 uppl., Helsingfors 1928.

Finlands historia 1–3, Helsingfors 1992, 1993, 1996.

”Förslag till handlingsprogram för att främja svenska språket” (på regeringens uppdrag formulerat av Svenska språknämnden och publicerat i Språkvård 2/98, s. 7–23).

Ann-Mari Ivars: ”Stad och bygd. Finlandssvenskt stadsmål i regionalt och socialt perspektiv”  i Folkmålsstudier 36, 1996.

Tore Janson: Språken och historien, Norstedts 1997.

Rainer Knapas: ”Inskriptionerna på Sveaborg och 1700-talets idévärld”, i Sveaborg – samtiden och eftervärlden, Bidrag till Sveaborgs historia VI, utg. av Samfundet Ehrensvärd r.f., Helsingfors 1998.

Ulla-Britt Kotsinas: Ungdomsspråk, Ord och stil 25, Hallgren & Fallgren 1994.

Christer Laurén: Normer för finlandssvenskan, Schildts, Helsingfors 1985.

Lars Melin: Vett och etikett i språket, Norstedts, 1998.

Mikael Reuter: Översättning och språkriktighet , Svensk Språktjänst AB, Helsingfors, version 1997.

Helena Solstrand-Pipping: ”Om finlandismerna i Fänrik Ståls sägner”, i Folkmålsstudier 32, 1989.

Språkpolitiskt program, Forskningscentralen för de inhemska språken, 1998.

Språkvård nr 1, 1999.

Svenska modeord, red. Olav Panelius, utg. av Hufvudstadsbladet 1970.

Svenskan i tusen år. Glimtar ur svenska språkets utveckling, red. Lena Moberg och Margareta Westman, utg. i serien Skrifter utgivna av Svenska språknämnden 81, Norstedts, Stockholm 1996.

Zacharias Topelius: Boken om vårt land, Helsingfors 1875.

 

Marika Tandefelt