Marika Tandefelt (red.): Språk i skola och samhälle.  Svenskan i Finland – i dag och i går II:2. Svenska litteratursällskapet 2017. 207 sidor.
Marika Tandefelt (red.): Språk i skola och samhälle. Svenskan i Finland – i dag och i går II:2. Svenska litteratursällskapet 2017. 207 sidor.

”Finlands svenska myndighetsspråk förefaller vara i kläm mellan två normer: den klarspråkspräglade sverigesvenska myndighetsprosan och den distanserade och i någon mån auktoritära finska myndighetsprosan.”

Så skriver Jannika Lassus i ett av kapitlen i två nyutkomna volymer om svenskan i Finland, Språk i prosa och press och Språk i skola och samhälle. Båda har redigerats av Marika Tandefelt och är utgivna av Svenska Litteratursällskapet i Finland.

Åtminstone för en sverigesvensk läsare är det en förväntad mening, giltig inte bara för myndighetsspråk. I den mån vi vet något om finlandssvenskan bär vi nog på tre föreställningar. Den lever ett utsatt liv, ”i kläm”. Den måste förhålla sig både till sverigesvensk standardnorm och den dominerande finskan. Och finskt skriftspråk håller oftare ett mer formellt stilläge än motsvarande sverigesvenska.

Visst, så kan det vara. Men för den som läser de två böckerna står det klart att det sannerligen inte är hela sanningen. De utgör del II:1 och II:2 i serien Svenskan i Finland – i dag och i går. Del I, också i två delar, kom 2015 och handlade om vardagens talspråk och dialekter. I de två nya böckerna, med tio kapitel var, är ämnet framför allt det yrkesrelaterade skriftspråket, även om yrkeslivets talspråk, i etermedier och näringsliv, också får visst utrymme. Sammanlagt fjorton skribenter har bidragit. Flertalet är språkforskare men en del översättare, jurister eller samhällsvetare. Marika Tandefelt skiljer ut sig som författare eller medförfattare till sex kapitel i den första volymen. Kapitlen kan skifta något i tilltal: forskningsrapporten, berättelsen om egna erfarenheter eller en mer normativ språkvårdarröst. Det skadar inte; i allt väsentligt är böckerna välskrivna och högst läsbara för den så kallade intresserade lekmannen. 

Tillsammans ger böckerna därför en naturligtvis ofullständig men ändå mycket god bild av det finlandssvenska textsamhället. I denna grundläggande inventering och beskrivning ligger ett stort värde. Och för att tala sociolingvistiskt fackspråk: beskrivningen blir inte mindre intressant därför att den gäller ett pluricentriskt minoritetsspråk som har formell nationalspråksstatus och samtidigt är statsbärande huvudspråk i ett grannland. Här och var nämns språkliga varieteter i jämförbart läge, till exempel belgisk nederländska, schweizertyska och kanadensisk franska. Det finns dock inga anspråk på systematiska jämförelser till grund för allmänna lärdomar eller teoribildning om pluricentriska minoritetsspråk. Huvudsyftet är empiriskt. Det är en högst rimlig avgränsning.

Tre perspektiv på finlandssvenskan

Mycket förenklat kan man tänka sig tre perspektiv på finlandssvenskan i böcker som dessa: språket i sin egen rätt, språket i förhållande till sverigesvenska och finska, eller, för det tredje, bruksvillkoren mer än själva språket, så som mediestruktur, språkvård, förlagsväsen, språkanvändning i arbetsliv.

Alla tre perspektiven förekommer, inte sällan i samma kapitel. Men tyngdpunkten ligger på det tredje. På detta område redovisas åtskillig ny forskning, främst relativt omfattande intervju- och enkätundersökningar med författare (Marika Tandefelt I:4), journalister (Anna Maria Gustafsson I:6 och 7) och översättare Jannika Lassus (II:5 och 6). Data är insamlade i början av 2010-talet, men allt talar för att huvudresultat och tendenser står sig.

Det är alltså rikt på resultat och fakta i de två böckerna. Jag kan bara lyfta fram ett fåtal som jag fäst mig vid. Ser man till bruksvillkoren framträder i tydlig dager den avundsvärda finlandssvenska översättarkulturen, kännetecknad av genomtänkt organisation och hög utbildningsnivå. En finlandssvensk säregenhet är, enligt Rune Skogsberg, att samma översättare ofta arbetar inom mycket olika områden – texterna är många och översättarna få. Möjligen tar översättandet för stor plats i det yrkesmässiga skrivandet. Såväl i Sten Palmgrens kapitel om lagspråk, Jannika Lassus om annat myndighetsspråk och Skogsbergs om översättning i näringslivet framhålls parallellskrivande som ideal. Texterna bör arbetas fram samtidigt på svenska och finska för att sedan stämmas av mot varandra av översättare. Av olika skäl blir dock svenskan ofta sekundärspråk.

Den finlandssvenska språkvården

Också de finlandssvenska journalisterna översätter. Närmare hälften av 150 tillfrågade säger att de dagligen översätter finskspråkigt nyhetsmaterial.  Svenskan dominerar däremot starkt som intervjuspråk, inte sällan i form av lokal dialekt.  Om man ska tala om ”klämda” journalister kan alltså sägas att de för sin svenska textproduktion har talad finlandssvenska och skriven finska som bas.

Men de skriver svenska nästan som i Sverige. En delförklaring kan vara språkvårdens relativt starka ställning; det är ju en allmän lärdom att språk i minoritetsställning behöver mer språkvårdsstöd än majoritetsspråk. En annan språkvårdslärdom, numera ofta framhävd i internationell forskning, är att framgångsrika insatser kräver delaktighet i språkbrukarnas dagliga praktik. Gustafssons kapitel om mediespråkvården visar hur denna närhet kan organiseras. Charlotta af Hällström-Reijonens genomgång av så kallade finlandismer i finlandssvensk dagspress tyder på gott resultat. Finlandismerna är få, alltid under en procent av orden, och skillnaden mellan tidningar i Österbotten och södra Finland försumbar. Resultatet står i kontrast till László Vinces kapitel om finlandssvenskarnas mediekonsumtion. Där finns regionala skillnader. Alla tittar ungefär lika mycket på finlandssvensk tv (Yle 5), men i Österbotten är sverigesvensk tv det stora komplementet, i södra Finland finskspråkig tv.

Fast språkvårdens genomslag kan i viss mån ifrågasättas. Endast fyra av de tillfrågade journalisterna uppgav att de läste Språkbruk. Endast en fjärdedel av översättarna sade sig ta hjälp av Språkinstitutets eller det svenska Språkrådets webbplats.

Ser man till finlandssvenskan i förhållande till sverigesvenska och finska löper två teman genom många kapitel.  Det ena är språkvårdens princip att skriven finlandssvenska i allt väsentligt ska vara ett med den sverigesvenska normen. Det andra följer därav: finlandismerna, de ibland välbehövliga och nödvändiga särfinlandssvenska orden och konstruktionerna. Till finlandismdiskussionen hör också frågan om dialekternas och regionala varieteters synlighet i skrift. Ämnet framstår som viktigare i finländskt än svenskt sammanhang, eftersom finlandssvenskarna i sitt dagliga tal ofta befinner sig längre bort från standardsvenskan. Mikael Reuter, Charlotta af Hällström-Reijonen och Marika Tandefelt levererar en föredömlig utredning kring begrepp som standardsvenska, natiolekt, regionalspråk och finlandism i ett särskilt kapitel. De empiriska undersökningarna visar som sagt att finlandismerna är ett hanterbart problem.

Det beror bland annat på att språkvårdsdogmen om sverigesvensk och finlandssvensk enhet inte betyder fullständig finländsk underkastelse. Finlandssvenskt litteraturspråk har ganska hög status som ger utrymme för självständigt agerande i förhållande till sverigesvensk praxis. En undersökning som Tandefelt refererar visar att finlandssvenskan på denna punkt står sig bättre än flamländska i nederländskt litteraturspråk. 

Finlandssvenskan i sin egen rätt, det vill säga utan sneglande på finska eller svenska, syns bäst i två kapitel, om textsamtal i årskurs 9 och i skönlitteratur. Tandefelts bidrag om finlandssvenskt litteraturspråk lutar sig tungt mot tidigare forskning. Helheten blir ändå inte så splittrad, utan en stimulerande översikt över stilproblem och stilkonflikter under 1900-talet: verklighetsnära dialogteknik hos Runar Schildt, stilnivå hos Jarl Hemmer, stadsslang hos Anders Cleve, dialekt hos Lars Sund, språkväxling hos Westö och åtskilligt annat.  Det säger mycket både om språkvårdsklimat och litteraturspråkets historia. 

För att återvända till utgångspåståendet. Är finlandssvenskan klämd? Jodå, och till dem som klämmer skriftspråket hör inte bara sverigesvenska och finska utan också finlandssvenska dialekter och engelska – böckerna talar mer om engelska än jag kunnat nämna här. Men alla språk befinner sig i kläm, utom möjligen de allra största. Har klämd finlandssvenska särskilda stilnivåproblem? Kanske, men det har exempelvis också en sverigesvenska som slits mellan nätintimitet, komprimerad engelsk sakprosa, klarspråksideal och en del annat.

Efter avslutad läsning har jag alltså lättare att beskriva finlandssvenskan som en modern, fullgången språkvarietet – med sina särskilda problem, liksom alla andra. I globaliseringsepoken har vi kommit i närkontakt med en väldig flora av språk under mycket olika villkor. Finlandssvenskan mister i det sammanhanget all eventuell exotism.