Finlandssvenskarnas namn
4/2006

Leila Mattfolk

Finlandssvenskarnas namn

Marianne Blomqvist har nyligen kommit ut med boken Vad heter finlandssvenskarna?, en uppdaterad och omarbetad version av hennes Personnamnsboken (1993). Boken är en populärt hållen framställning som ger information om både namnbruk och namnval och som behandlar såväl finlandssvenskarnas förnamn och släktnamn som deras binamn. Läsaren bjuds på historiska översikter över namnbruket i Svenskfinland, med en del jämförande ögonkast på vad som skett på andra sidan Bottenhavet. Vi får läsa om hur de nordiska förnamnen (t.ex. Björn och Tjälve) som varit i bruk sedan vikingatiden trängdes undan av de kristna namnen, på spinnsidan med Maria i spetsen. Hansaväldet förde med sig tyska namn, mest populärt bland dem har Henrik blivit, men också Hans och Greta härstammar från denna tyska påverkan. Så småningom togs förebilderna från det franska namnbruket, och då kom namn som Emil, Annette och Lovisa in, åtminstone i de högre samhällsklasserna. Närmare vår egen tid har namnbruket influerats av de namn som fanns i ryskan (Alexandra, Olga, Paul), finskan (Aino, Aili, Armas) och engelskan (Alfred, Ellen, Fanny).

Ett avsnitt ägnar Blomqvist åt dagens namnmode, och ger fem-i-topp-listor på de namn som getts små pojkar och flickor under 00-talet. Här kan man konstatera dels att de gamla klassiker som var populära bland föräldrarnas mor- och farföräldrar går igen – i dag finns det många barn med namnen Viktor, Oskar, Ida och Anna – dels att det i dag är trend med nyskapade och mer ovanliga namn, som Linn, Moa och Tilde. En sida med saxade födelseannonser belyser också båda dessa trender; här välkomnas t.ex. ”Världens bästa julklapp: Noel Karl Leander”.

Även släktnamnen beskrivs genom en historisk återblick över namnbruket, och här skärskådas bruket inom olika samhällsklasser. Adeln var de första som började bära namn (t.ex. Tandefelt, af Hällström) – i riddarhusordningen av 1627 stadgas att adelsmän skulle anta fasta släktnamn. Egna kapitel får prästerna (Topelius, Castrén), borgarna (Nordman, Blomqvist), soldaterna (Dufva, Örnmarck) och allmogen (Snickars, Vidjeskog). Bönderna var de som längst identifierades enbart med förnamn + patronymikon (Andersson, Eriksson). Ett lagstadgat släktnamnsbruk är yngre än 100 år ‑ släktnamnslagen vann laga kraft först år 1922.

Kvinnor börjar identifieras med släktnamn i dokument skrivna på 1600-talet; först behöll de flicknamnet även i äktenskapet ‑ de s.k. giftasnamnen kom i användning först mot slutet av 1700-talet, även om bruket inte var lagstadgat. Giftasnamnen för kvinnor blev obligatoriska 1946, medan en revidering av lagen åt 1986 gav kvinnorna rätt att behålla sitt flicknamn också i äktenskapet, samtidigt som männen i jämställdhetens namn fick en möjlighet att ta kvinnans namn eller dubbelnamn.

Blomqvist avlutar kapitlet om släktnamn med att ge en lista på ca 200 nyskapade svenska efternamn som hugade namnbytare kan använda sig av, t.ex. Bergklint, Majdal och Hagelius. Hur justitieministeriets namnnämnd, som eftersträvar modern stavning av namn, skulle ställa sig till de föreslagna Qvarnhult och Klöfverhagen vore dock intressant att veta.

Boken innehåller även ett avsnitt om binamn och smeknamn samt ett avsnitt om almanackan och namnlängden, något som Blomqvist kan utan och innan efter många års expertarbete vid almanacksbyrån vid Helsingfors universitet. I jämförelse med Blomqvists Personnamnsboken saknar jag dock avsnittet om lagstiftningen kring ortnamn, även om samma information här delvis har vävts in i de andra avsnitten. Boken lämpar sig väl för grundkurser i namnkunskap, men är informativ läsning även för den namnintresserade allmänheten, och i synnerhet för blivande föräldrar i namnval och namnkval.

 

Marianne Blomqvist: Vad heter finlandssvenskarna? Skrifter utgivna av Svenska folkskolans vänner, volym 177, Helsingfors 2006. 157 sidor. ISBN 951-9087-71-0.

Leila Mattfolk